Finn Madsen, ”Påståendedoktrin eller anknytningsdoktrin — efter vilka principer ska en domstol eller skiljenämnd ta ställning till verkan av en skiljeklausul i ljuset av nyare rättspraxis?”, SvJT 2013 s. 730. Artikeln innehåller ett separat avsnitt som analyserar Welamsons SvJT-artikel från 1964, se s. 734 f. 1 3 Vad gäller de två rättsfall som rör anknytningsdoktrinen hänvisas till Daniel Waerme, ”Behörighetsproblematiken i tvister som endast delvis omfattas av skiljeavtal”, SvJT 2010 s. 714. 14 NJA 1982 s. 738. 15 Finn Madsen, a.a., s. 745. Se vidare Stefan Lindskog, a.a., s. 213, som konstaterar att ”[l]ika litet som eljest har frågan vem som är kärande och vem som är svarande någon betydelse för dessa frågor; det är parternas rättsliga påståenden som blir bestämmande”. 16 Finn Madsen, a.a., s. 743 och s. 745. 1 7 I direktiven diskuteras i detta sammanhang i huvudsak det faktum att klanderprocessen förs på svenska, och hur det påverkar tillgängligheten för utländska parter. Det anges dock uttryckligen i direktiven att utredningen är oförhindrad att ta upp även andra frågor som har samband med de frågor som ska utredas. 18 Se SOU 2015:37 s. 163 ff. 1 9 Se a.bet., s. 166. 20 Lennart Pålsson (1933–2010) blev 1967 juris doktor i internationell familjerätt. Under åren 1969–1995 var Pålsson professor i internationell rätt vid juridiska fakulteten vid Lunds universitet, och han fortsatte även efter pensioneringen att forska vid fakulteten. 21 I artikeln granskade Pålsson så kallade dubbelrelevanta rättsfakta, dvs. en omständighet som är av betydelse för såväl domstolens behörighet som själva saken. Frågeställningen i artikeln är om dessa rättsfakta ska behöva bevisas redan inom ramen för domstolens behörighetsprövning. Pålsson är av uppfattningen att så inte är fallet. Artikeln diskuterar enbart regler om svenska domstolars internationella behörighet (domsrätt). Parallellen till situationen då svenska domstolar har att ta ställning till sin behörighet i förhållande till skiljeförfarande är dock uppenbar. 22 SAA har som ändamål att verka för skiljeförfarande som tvistelösningsmetod och för Sverige som säte för internationella skiljeförfaranden. Sverige har en stark ställning internationellt inom skiljemannarätt. Sveriges goda rykte som forum för tvistelösning för s.k. öst/väst-relaterade tvister har sitt ursprung i Optional Clause Agreement: Den 12 januari 1977 överenskom USA, genom American Arbitration Association, och dåvarande Sovjetunionen, genom USSR Chamber of Commerce and Industry, att amerikansk-sovjetiska affärstvister skulle lösas i Sverige enligt Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstituts (”SCC”) skiljeregler. I sin artikel ”East meets West in Sweden”, publicerad i SvJT 1979 s. 43, redogör J Gillis Wetter för ingåendet av Optional Clause Agreement. (Gillis Wetter (1931–1995) var juris doktor och advokat, verksam i bl.a. Wetter & Swartling Advokatbyrå, Wetter & Wetter Advokatbyrå samt partner i advokatbyrån White & Case.) I artikeln diskuterar Wetter bl.a. lagvals frågor. Han avslutar sin artikel med att ge ett antal handfasta råd beträffande avtal som styrs av svensk materiell rätt (eller som Wetter uttryckte sig: ”a number of specific problems to which, in my practice as a Swedish counsellor on East-West contracts, I have found that a Western negotiator generally must direct his attention.”) Det ska även tilläggas att vid ungefär samma tidpunkt som Optional Clause Agreement ingicks, dvs. mot slutet av 1970-talet, valde Kina att förlägga sina internationella tvister till Sverige och SCC. Dessa två händelser utgjorde grunden för SCC:s och Sveriges expansiva utveckling som ett av de främsta sätena för internationella skiljeförfaranden. 23 Swedish Arbitration Associations yttrande över betänkandet ”Översyn av lagen om skiljeförfarande” (SOU 2015:37), dnr JU2015/3754/DOM, 15 september 2015. 24 Yttrande av Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté, genom Skiljedomskommittén, över betänkandet ”Översyn av lagen om skiljeförfarande” (SOU 2015:37), 15 september 2015.
Hänvisas från p. 5 (s. 260)
Finn Madsen, ”Påståendedoktrin eller anknytningsdoktrin — efter vilka principer ska en domstol eller skiljenämnd ta ställning till verkan av en skiljeklausul i ljuset av nyare rättspraxis?”, SvJT 2013 s. 730. Artikeln innehåller ett separat avsnitt som analyserar Welamsons SvJT-artikel från 1964, se s. 734 f. 1 3 Vad gäller de två rättsfall som rör anknytningsdoktrinen hänvisas till Daniel Waerme, ”Behörighetsproblematiken i tvister som endast delvis omfattas av skiljeavtal”, SvJT 2010 s. 714. 14 NJA 1982 s. 738. 15 Finn Madsen, a.a., s. 745. Se vidare Stefan Lindskog, a.a., s. 213, som konstaterar att ”[l]ika litet som eljest har frågan vem som är kärande och vem som är svarande någon betydelse för dessa frågor; det är parternas rättsliga påståenden som blir bestämmande”. 16 Finn Madsen, a.a., s. 743 och s. 745. 1 7 I direktiven diskuteras i detta sammanhang i huvudsak det faktum att klanderprocessen förs på svenska, och hur det påverkar tillgängligheten för utländska parter. Det anges dock uttryckligen i direktiven att utredningen är oförhindrad att ta upp även andra frågor som har samband med de frågor som ska utredas. 18 Se SOU 2015:37 s. 163 ff. 1 9 Se a.bet., s. 166. 20 Lennart Pålsson (1933–2010) blev 1967 juris doktor i internationell familjerätt. Under åren 1969–1995 var Pålsson professor i internationell rätt vid juridiska fakulteten vid Lunds universitet, och han fortsatte även efter pensioneringen att forska vid fakulteten. 21 I artikeln granskade Pålsson så kallade dubbelrelevanta rättsfakta, dvs. en omständighet som är av betydelse för såväl domstolens behörighet som själva saken. Frågeställningen i artikeln är om dessa rättsfakta ska behöva bevisas redan inom ramen för domstolens behörighetsprövning. Pålsson är av uppfattningen att så inte är fallet. Artikeln diskuterar enbart regler om svenska domstolars internationella behörighet (domsrätt). Parallellen till situationen då svenska domstolar har att ta ställning till sin behörighet i förhållande till skiljeförfarande är dock uppenbar. 22 SAA har som ändamål att verka för skiljeförfarande som tvistelösningsmetod och för Sverige som säte för internationella skiljeförfaranden. Sverige har en stark ställning internationellt inom skiljemannarätt. Sveriges goda rykte som forum för tvistelösning för s.k. öst/väst-relaterade tvister har sitt ursprung i Optional Clause Agreement: Den 12 januari 1977 överenskom USA, genom American Arbitration Association, och dåvarande Sovjetunionen, genom USSR Chamber of Commerce and Industry, att amerikansk-sovjetiska affärstvister skulle lösas i Sverige enligt Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstituts (”SCC”) skiljeregler. I sin artikel ”East meets West in Sweden”, publicerad i SvJT 1979 s. 43, redogör J Gillis Wetter för ingåendet av Optional Clause Agreement. (Gillis Wetter (1931–1995) var juris doktor och advokat, verksam i bl.a. Wetter & Swartling Advokatbyrå, Wetter & Wetter Advokatbyrå samt partner i advokatbyrån White & Case.) I artikeln diskuterar Wetter bl.a. lagvals frågor. Han avslutar sin artikel med att ge ett antal handfasta råd beträffande avtal som styrs av svensk materiell rätt (eller som Wetter uttryckte sig: ”a number of specific problems to which, in my practice as a Swedish counsellor on East-West contracts, I have found that a Western negotiator generally must direct his attention.”) Det ska även tilläggas att vid ungefär samma tidpunkt som Optional Clause Agreement ingicks, dvs. mot slutet av 1970-talet, valde Kina att förlägga sina internationella tvister till Sverige och SCC. Dessa två händelser utgjorde grunden för SCC:s och Sveriges expansiva utveckling som ett av de främsta sätena för internationella skiljeförfaranden. 23 Swedish Arbitration Associations yttrande över betänkandet ”Översyn av lagen om skiljeförfarande” (SOU 2015:37), dnr JU2015/3754/DOM, 15 september 2015. 24 Yttrande av Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté, genom Skiljedomskommittén, över betänkandet ”Översyn av lagen om skiljeförfarande” (SOU 2015:37), 15 september 2015.s. 260