1.inom förmögenhetsrätten och om en ”aktivistisk” Högsta domstol Den dispositiva förmögenhetsrätten tillhandhåller regler som underlättar den ekonomiska omsättningen. Den s.k. nordiska rättspragmatismen, dvs. att det nordiska civilrättsliga beslutsfattandet/dömandet styrs av en strävan efter praktiska, rimliga lösningar utifrån ändamålssynpunkter och ett konsekvensresonemang snarare än av formella rättsliga kriterier och resonemang, förutsätter att beslutsfattaren/domaren har insikt i ekonomiska förhållanden och att han/hon representerar en någorlunda gemensam samhällelig förståelse av vad som är ”rimligt”, ”skäligt” och vad som utgör ”god affärssed”. Dessutom ökar hela tiden kraven på domaren att förstå eller ha kunskaper om olika faktiska fenomen och orsakssamband.s. 41
2.Sambandet mellan ekonomi och rätt i civilrätten är komplext. Den inriktning av den juridiska vetenskapen som går under namnet rättsekonomi har aldrig fått något egentligt fotfäste i Sverige som en självständig metod för att förstå eller tillämpa rätten, vilket inte hindrat lagstiftare eller domstolar att formulera regler som avses skola främja marknadens funktionssätt och därmed i förlängningen samhällsekonomin. Juridiska ”figurer” eller ”grepp” som sägs tjäna omsättningens intresse är t.ex. tilllitsteorin (istället för viljeteorin), sänkta beviskrav i skadeståndsrätten vad gäller kausalsambandet mellan handling och skada samt erkännandet av nya avtalstyper och fullmaktstyper.s. 41
3.I dagens komplicerade ekonomi där civilrättsliga tvister ofta handlar om stora värden ställs krav på domstolarna att förstå och rätt bedöma avancerade ekonomiska resonemang och upplägg liksom ekonomi i allmänhet. Det kan förväntas att förståelsen för risk och riskkänslighet ökar och tillmäts allt större rättslig betydelse när avtalsrättsliga tvister ska avgöras. I rättskipningen kan man se en tendens mot en större förståelse för och ett beaktande av ekonomiska argument om marknadseffektivitet eller av vad som ”makes commercial sense”, för att låna ett uttryck av den engelska högsta domstolen. Med beaktande av den viktiga roll som EU-rätten har i den dagliga civilrättsliga rättstillämpningen kan man också hävda att erfarenhetsbaserad kunskap om EU:s funktionssätt och om hur tillkomsten av EU:s förhandlingsbaserade rättsakter går till, borde utgöra en tung merit vid tillsättningen av svenska domare. Att domstolen/domaren förstår att främja samhällsintresset på ett enhetligt sätt i de fall där andra myndigheter också har ett ansvar för reglernas genomslag, t.ex. på den hårt reglerade finansmarknaden, är också viktigt. I ett alltmer komplext, internationellt affärsliv förväntas domaren också kunna avgöra var ”ribban” ska ligga ifråga om vad som är ”fackmässigt” (NJA 2015 s. 3), vad som är affärsmässigt (närmare bestämt vad som ingår i den löpande förvaltningen i ett företag, NJA 2014 s. 684, Solar) och vad som är etiskt riktigt i affärslivet inom olika branscher (”god affärssed”). Den nya korruptionslagstiftningen är ett utryck för att lagstiftning som rör näringslivet tar fasta på principer som utformas av andra än lagstiftaren, t.ex. etiska koder som företagen eller företagens organisationer själva utformar.s. 41
4.En annan viktig fråga är domstolarnas rättsbildande roll i förhållande till lagstiftarens roll inom förmögenhetsrätten. Uppfattningarna, mera generellt, om det lämpliga i att de högsta domstolarna genom sina avgöranden gör intrång på områden som borde förbehållas lagstiftaren går isär. Här kan man iaktta tendensen mot en allt mer ”aktivistisk” svensk högsta domstol. Debatten om detta fenomen har förts fram för allt i SvJT.s. 42
5.En ytterligare iakttagelse är att HD — möjligen som en del av sin ”aktivism” — under senare år utvecklat ett ambitiösare skrivsätt. Tydligare än tidigare inleder domstolen med att ange aktuell rättsregel, varefter man ofta relativt utförligt beskriver hur man tillämpar denna på omständigheterna i det enskilda fallet. Inte sällan uttalar sig HD även mera principiellt i form av obiter dicta. Inom förmögenhetsrätten hjälper detta skrivsätt till att klargöra rättsfallens räckvidd i brist på lagstiftning. Till HD:s ”aktivism” kan också räknas det tilltagande bruket bland justitieråden av ”tillägg för egen del” med (åtminstone från pedagogisk synpunkt) oklart rättskällevärde.s. 43