Stycket

5.Högsta domstolen i plenum slog i rättsfallet NJA 2013 s. 502 fast att den i Sverige tillämpade ordningen att genom olika förfaranden både påföra skattetillägg och döma ut straff för samma gärning strider mot förbuden mot dubbel lagföring (ne bis in idem) i artikel 4 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll samt artikel 50 i EU:s rättighetsstadga. Avgörandet hade föregåtts av en längre tids diskussion om hur Europadomstolens praxis skulle uppfattas. Europadomstolen hade visserligen i ett avgörande 2004 (Rosenquist mot Sverige) kommit fram till att den svenska regleringen var förenlig med förbudet, men därefter i ett senare avgörande förändrat sin tolkning av artikel 4. Det senare avgörandet (Zolotukhin mot Ryssland) avsåg disciplinpåföljd respektive straff för en förseelse på en militärförläggning i Ryssland och tog alltså inte direkt sikte på svenska förhållanden. Högsta domstolen gjorde i NJA 2010 s. 168 bedömningen att Zolotukhindomen inte skulle anses innebära att det svenska systemet med skattetillägg och straff för skattebrott kunde anses oförenligt med Europarätten. Denna linje höll alltså Högsta domstolen fast vid fram till 2013.s. 215