1.Ett undantag från regeln att ny praxis inte träffar lagakraftägande avgöranden är om Högsta domstolen skapar ny praxis i ett ärende som avser extraordinära rättsmedel. Sådana rättsmedel tar ju definitionsmässigt sikte på domar och beslut som har vunnit laga kraft. Om Högsta domstolen beviljar resning av en dom genom att frångå ett tidigare rättsläge som hade lett till motsatt slut, bör detta leda till att också andra domar kan resas där omständigheterna är desamma. I sådana fall kan åtminstone teoretiskt sett den retroaktiva verkan av avgörandet sträcka sig mycket långt tillbaka i tiden.s. 213
2.I rättsfallet NJA 2014 s. 482 slog Högsta domstolen fast att en adjungerad ledamot av en hovrätt var att betrakta som jävig vid handläggning av brottmål i det att ledamoten samtidigt var tjänstledig från anställning vid Åklagarmyndigheten. Av 58 kap 2 § 2 rättegångsbalken följer att det förhållandet att en ledamot av rätten varit jävig utgör grund för resning av en dom, om det inte är uppenbart att jävet inte påverkat utgången i målet.s. 213
3.Att åklagare för begränsad tid adjungeras i hovrätt har varit en etablerad ordning under lång tid och har syftat bland annat till att bredda rekryteringen till domarbanan. Högsta domstolens beslut måste därför anses grunda ny praxis med tillbakaverkande effekt. Det innebär att ett mycket stort antal domar skulle kunna bli föremål för resning i och för sig.s. 213
4.Högsta domstolen kom emellertid fram till att det var uppenbart att jävet inte hade påverkat målets utgång och avslog därför resningsansökan. Därigenom mildrade domstolen påtagligt konsekvenserna av sitt ställningstagande i jävsfrågan. Om samtliga avgöranden med en adjungerad ledamot som var tjänstledig från Åklagarmyndigheten blev potentiella resningsärenden skulle detta kunna leda till att ett stort antal rättegångar behövde tas om med en ny sammansättning av rätten. Eftersom bevisläget försämras över tiden skulle detta sannolikt leda till att många av åtalen ogillades. En sådan retroaktiv verkan av Högsta domstolens praxisbildning hade alltså kunnat få mycket långtgående följder.s. 213