På arbetsrättens område har principen om svenskt rättsskipningsintresse som styrande för den internationella behörigheten fastslagits i AD 1997 nr 27, AD 1995 nr 120, AD 1983 nr 121 och AD 1976 nr 101. Som exempel kan nämnas att svensk domstol inte ansåg sig vara behörig i AD 1997 nr 27 som rörde en svensk medborgares talan mot en utländsk arbetsgivare för arbete som utförts i Etiopien. Samma utgång skulle kunna förväntas i ett liknande fall i dag, eftersom Bryssel Iförordningen inte är tillämplig i ett sådant fall.
Hänvisas från p. 3 (s. 175)
3.Om arbetstagare som är svarande har sin hemvist utanför EU, är det en fråga för domstolslandets egna domsrättsregler om domstolen är behörig eller inte (artikel 6). I Sverige finns det bara en lagfäst domsrättsregel som uttryckligen behandlar svensk domstols internationella behörighet i tvister om anställningsavtal. Den lagfästa domsrättsregeln som är tillämplig för arbetstagare som varken vanligtvis arbetar i Sverige eller som har en arbetsgivare som inte har hemvist i en EU-medlemsstat eller i ett land som tillämpar Luganokonventionen finns i 21 § i lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare (utstationeringslagen). Den domsrättsregeln ger dock bara svensk domstol behörighet över frågor om minimivillkor vid utstationering till i Sverige. I övriga fall anses svensk domstol i princip vara behörig om det föreligger ett svenskt rättsskipningsintresse. Vanligtvis fastställer svensk domstol i sådana fall sin behörighet med stöd av analogitolkningar från antingen rättegångsbalkens (1942:740) (RB) interna forumregler eller från EU:s domsrättsregler.s. 175