Stycket

13.Om vi tillämpar denna kunskap på det ovan återgivna fallet NJA 1986 s. 358 kan vi konstatera att det i detta fall fanns mycket stor likhet mellan den aktuella kontexten och den tidigare brottsligheten. Försäkringstagaren blev inte trodd när han stöldanmälde en personbil, eftersom han var tidigare dömd för försök till försäkringsbedrägeri med en personbil. Kontexterna är närmast identiska, och detta ger stöd åt bedömningen att den tidigare brottsligheten är relevant och påverkar trovärdigheten negativt. Lärdomarna från psykologisk forskning kan alltså anföras som stöd för den bedömning som Högsta domstolen gjorde. Som vi har sett ovan gick hovrätten på en annan linje och biföll försäkringstagarens talan. Hovrätten ansåg att försäkringstagaren var trovärdig, trots sin kriminella belastning, och motiverade detta med att domarna låg ett flertal år tillbaka i tiden. Att hovrätten kom till en annan slutsats berodde alltså på att hovrätten fäste större avseende vid tidsfaktorn än Högsta domstolen. Hovrättens bedömning vinner inte stöd av psykologisk forskning. Som vi har konstaterat visar personlighetsforskningen att tidsfaktorn inte har någon avgörande betydelse.s. 25