Närliggande

Rasmussen 1988, s. 35. 1 6 Att angripa dylika frågor empiriskt är sannolikt ovanligt, men långtifrån unikt. Se t.ex. Cross & Lindquist 2007; Lori A. Ringhand, ”Judicial Activism: An Empirical Examination of Voting Behavior on the Rehnquist Natural Court”, Constitutional Commentary vol. 24 s. 43 (2007); Jeffrey A. Segal & Harold J. Spaeth, The Supreme Court and the Attitudinal Model Revisited (Cambridge University Press, Cambridge 2002). 17 Se Lindskog 2015 (som tycks bekräfta att HD, åtminstone tidigare, inte fullt ut redovisat alla relevanta ställningstaganden och överväganden). Frågan är flitigt diskuterad i den internationella litteraturen. Ett välbekant exempel är Bells analys av skillnaden mellan domskälen och diskussionen in camera i franska Conseil d’État. John Bell, ”English Law and French Law — Not so Different?”, Current Legal Problems vol. 48 s. 63 (1995). Se även i samma ämne Mitchel de S.-O.-l'E. Lasser, Judicial Deliberations - A Comparative Analysis of Transparency and Legitimacy (Oxford University Press, Oxford 2004). 1 8 Att andra och i synnerhet lägre domstolar uppfattar domarna som legitima är särskilt viktigt för prejudikatbildande instanser som Högsta domstolen. 19 Easterbrook uttrycker detta som att domstolen är beroende av att kunna identifiera en extern källa som grund för avgörandet (till skillnad från domarens egna åsikter) för att uppnå auktoritet och därmed kunna kräva att domslut respekteras. Frank H. Easterbrook, ”Legal Interpretation and the Power of the Judiciary”, Harvard Journal of Law and Public Policy vol. 7 s. 87 (1984), på s. 97. 20 Detta illustreras tydligt av Fowler och Jeons studie av den amerikanska Högsta domstolen. Under den erkänt aktivistiska Warren-domstolen (1953–1969) sjönk bruket av rättspraxis vid domstolen och antalet mål som inte hänvisar till någon tidigare praxis ökade. James H. Fowler & Sangick Jeon, ”The Authority of Supreme Court Precedent”, Social Networks vol. 30 s. 16 (2008), på s. 19. 21 Se allmänt Kmiec 2004. 22 Se t.ex. Johan Hirschfeldt, ”Domstolarna som statsmakt — några utvecklingslinjer”, JT 2011–12 s. 3; Ran Hirschl, ”The Nordic counternarrative: Democracy, human development, and judicial review”, International Journal of Constitutional Law vol. 9 s. 449 (2011); Wersäll 2014, s. 8 (“Domare har inget politiskt mandat. Det är självklart att våra personliga värderingar aldrig får påverka dömandet. Vi vill inte ha politiserade domstolar.”). 2 3 Alec Stone Sweet & Margaret McCown, ”Discretion and Precedent in European Law”, i Judicial Discretion in European Perspective (Ola Wiklund red., Wolters Kluwer 2003) s. 84, på s. 96–97. 24 Angående datasetet, se också Mattias Derlén & Johan Lindholm, ”Festina lente — Europarättens genomslag i svensk rättspraxis 1995–2015”, Europarättslig Tidskrift 2015 s. 151. 25 De utvalda åren är 1990, 2000 och 2010. Det bör härvid uppmärksammas att vi här räknar det totala antalet referenser per dom till olika rättskällor (rättspraxis samt förarbeten), inte unika referenser. Till skillnad från jämförelser mellan olika år inom ett och samma dataset är det därför inte lämpligt att jämföra värdena i dataseten sinsemellan. 26 Best fit slope = 0,047. p < 0,001. 2 7 Värdena enligt primärsetet. Det är värt att här framhålla att det handlar om antal referenser till unika avgöranden, inte antalet avgöranden. 28 Det faktum att utvecklingen är stadig över lång tid talar emellertid mot att rättspraxis endast används i större utsträckning i vissa enstaka mål. 29 Se exempelvis NJA 2005 s. 805, NJA 2013 s. 502 och NJA 2014 s. 323. 30 Denna metod används bl.a. av James H. Fowler & Sangick Jeon, ”The Authority of Supreme Court Precedent”, Social Networks vol. 30 s. 16 (2008), s. 19. 31 Best fit slope = 1,43. p < 0,001. 32 Och i synnerhet inte ett fåtal avgörande under senare år. 3 3 Jfr. Fowler & Jeon 2008, s. 19. Se också Mattias Derlén & Johan Lindholm, ”Peek-a-boo, It’s a Case-law System! Comparing the European Court of Justice and the United States Supreme Court from a Network Perspective”, kommande. 34 Eftersom primärsetet saknar metadata för HD:s referenser till förarbeten baseras figuren på sekundärsetet. Även om vi beaktar samtliga avgöranden under de angivna åren handlar det om ett avsevärt mer begränsat antal observationer. 3 5 Se nedan figur 4a. 36 För en diskussion om betydelsen av skiljaktiga meningar i olika rättssystem se Michael Kirby, ”Judicial dissent — common law and civil law traditions”, Law Quarterly Review vol. 123 s. 379 (2007). 3 7 Se nedan figur 4b. 38 Se Kerstin Calissendorff m.fl., ”Tillägg till Högsta domstolens avgöranden, samt något om skiljaktigheter”, SvJT 2012 s. 313. 3 9 Lindskog 2015, s. 417–419, s. 419 citerad. 40 Se t.ex. Wersäll 2014, s. 2–3. 41 Målet Sporrong och Lönnroth mot Sverige (nr 7151/75, 71527/75), domstolens dom den 23 september 1982. 42 Dag Victor, ”Svenska domstolars hantering av Europakonventionen”, SvJT 2013 s. 343, på s. 349–350. 4 3 Då det i genomsnitt tar tre år från de underliggande omständigheterna för ett mål att komma till Högsta domstolen. Derlén & Lindholm 2015, s. 157. 44 Se Derlén & Lindholm 2015, figur 2. 45 Wersäll påpekar exempelvis att internationaliseringen av lagstiftningen gjort normkonflikter vanligare. Wersäll 2014, s. 2. 46 Jfr. Koskelo 2014, s. 638. 4 7 Wersäll 2014, s. 2. Att fokusera på de enskilda ledamöternas betydelse är, från ett internationellt perspektiv, inte en ovanlig förklaringsmodell. Betydelsen av drivande ledargestalter har exempelvis betonats i diskussionen kring EU-domstolens historiska förvandling, se Ditlev Tamm, ”The History of the Court of Justice of the European Union since its Origin”, i The Court of Justice and the Construction of Europe: Analyses and Perspectives on Sixty Years of Case Law (Springer 2013) s. 9. 48 Det finns naturligtvis en stor nyfikenhet på enskilda ledamöters påverkan, som exempel kan nämnas en kandidatuppsats på juristprogrammet i Stockholm 2013 om Torgny Håstads gärning som justitieråd. Nisse Rosenlund Hedman, Domaren som rättstillämpare eller rättsbildare — Justitierådet Torgny Håstads domargärnin g på förmögenhetsrättens område, examensarbete i allmän rättslära, Stockholms universitet vt 2013. 49 Tanken ansluter till det inom europeisk rättshistoria ofta diskuterade aktörsperspektivet, se exempelvis R.C van Caenegem, Judges, Legislators and Professors: Chapters in European Legal History, Cambridge University Press 1993. 50 Hirschl 2011, s. 463–464. Se även Wiklund 2014, s. 341–342, som påpekar att lagstiftarens relativa inaktivitet på det nationella planet, vilket i sin tur kan förklaras med att betydande resurser måste läggas på det europeiska harmoniseringsoch genomförandearbetet, har öppnat dörren för en förändring av Högsta domstolens roll. 51 Hirschl 2011, s. 466. 52 Prop. 1971:45 s. 83. 53 Prop. 1980/81:154 s. 10. 54 Prop. 1980/81:154, citatet från s. 11. 5 5 Prop. 1988/89:78 s. 19–20, citatet från s. 19. 56 Se t.ex. Johan Lind, Den högsta instansens uppgifter, främst inom prejudikatbildningen, från det 31 nordiska juristmötet i Helsingfors 1987, s. 293, på s. 297. 57 Beslut om prövningstillstånd ingår inte i våra dataset, men tendenser till minskat antal beviljade prövningstillstånd har konstaterats av Bo Svensson, ”Målhanteringen i Högsta domstolen”, SvJT 2002 s. 657, på s. 666. Domstolsverkets officiella statistik för åren 2002–2014 (tillgänglig på http://www.hogstadomstolen.se/ Ladda-ner--bestall/Statistik/) tecknar en något otydlig bild, men en viss tendens till färre beviljade ansökningar om prövningstillstånd kan spåras, jämfört med 90talets siffror. Under 1990-talet uppgick antalet beviljade ansökningar under många år till 170+ (med en topp 1996 med hela 222 beviljade ansökningar), se Svensson 2002, s. 666, medan antalet under perioden 2002–2014 normalt sett hållit sig under 145, ofta påtagligt lägre, med undantag för toppår 2007 (172), 2012 (152) och 2013 (158). De mycket låga siffrorna i början av 2000-talet beskrivs av Svensson som närmast olycksfall i arbetet, Svensson 2002, s. 666. 58 Antalet justitieråd har minskat från 22 innan fullföljdsreformen till 16 idag (varav två tjänstgör i Lagrådet). Dagens lydelse av RB 3:4, enligt vilken det ska finnas 14 ledamöter i Högsta domstolen, trädde i kraft 2004 till följd av prop. 2003/04:23. Lindblom betecknar den senare förändringen som en smygreform och påpekar att den skedde påtagligt snabbt (remisstid begränsad till en vecka) och på Högsta domstolens eget initiativ, se Per Henrik Lindblom, ”Smygreform i Högsta domstolen?”, SvJT 2004 s. 11. 5 9 T.ex. Elbert Hubbard, Little Journeys to the Homes of American Statesmen, volym 3 av Little Journeys to the Homes of the Great, Memorial Edition 1916, s. 246.

Hänvisas från p. 5 (s. 145)