Karlgren, Kollegium i allmän obligationsrätt I, 1966, s. 11 ff. Se även densamme, Några exekutionsrättsliga oklarheter, SvJT 1956 s. 246 (s. 249 ff.) Se även Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 1996, s. 88 f. 1 0 Sandström, Hembud och lösningsrätt vid övergång av aktie, 1976, s. 280-290. Se även Forssell, Tredjemansskyddets gränser, 1976, s. 175 f., 191 f. m.fl. ställen. Sandströms och Forssells framställningar innehåller vissa ytterligare relevanta källhänvisningar än dem som görs i denna artikel. 1 1 Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s. 610. Jfr även s. 615 och 617. 12 Hessler, Allmän sakrätt, s. 446 ff. (se t.ex. s. 453 och 461 f.; Hessler är negativ till att låta de äldre pantutfästelserättsfallens princip gälla mera allmänt, men konstaterar också, liksom Nial, att i vart fall rena kollusionssituationer måste bedömas annorlunda). 13 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 1996, s. 445 (”Det torde dock vara en öppen fråga, om inte t.ex. en förköpsrätt skall få verkan mot tredje man som känner till förköpsrätten”). 14 Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, 2 uppl. 2010, 2:0–5.3.3. Se även densamme i SvJT 2011 s. 265 (s. 287) och Betalning, 2014, s. 185 vid och i not 616. Jfr vidare Lindskogs skiljaktiga mening i NJA 2009 s. 695. 15 Arvidsson, Aktieägaravtal, 2010, s. 314 (”bör”, men frågan är inte avgjord). 16 Sandström, Svensk aktiebolagsrätt, 5 uppl. 2015, s. 87 f. (förvärvaren ”förmodligen bunden” om denne ”bort förstå” att säljaren varit avtalsbunden avseende aktierna). 17 Kansmark & Roos, Aktieägaravtal, 2 uppl. 1994, s. 30. Jfr, tidigare, Roos, Avtal och rösträtt, 1969, s. 325. — Bland övriga författare som berör frågan utan att ta tydlig ställning märks Ramberg, Aktieägaravtal i praktiken, 2011, s. 59 f. (”[s]om utgångspunkt gäller att tredje man endast är bunden av vad som framkommer i bolagsordningen”), Ramberg, Kontraktstyper, 2005, s. 238, Stattin & Svernlöv, Introduktion till aktieägaravtal, 2 uppl. 2013, s. 61 ff., Sjöman, Bolagsordningen aktieägaravtalet och minoriteten, Aktiebolagslagens minoritetsskydd, 2008, s. 55, Sjöman, Hembud, förköp och samtycke, 3 uppl. 2013, 4:7.1.4.3, Sjöman, Hembud av aktier — om villkorade aktieöverlåtelser samt avtalade överlåtelsebegränsningars verkan mot tredje man, JT 2004–05 s. 832 (s. 846 ff.), Stattin, Om aktieägaravtal, JT 2004–05 s. 99 (s. 106 f.), Gorton & Sjöman, Negativa förpliktelser och tredje män — särskilt om överträdelse av negative pledges i finansiella avtal, JT 2002–03 s. 504, Hellner, Aktiebolagsrätt och avtalsrätt, Festskrift till Gunnar Karnell, 1999, s. 268 f., och Grönfors, Ägande och brukande som kreditunderlag, Festskrift till Carl Jacob Arnholm, 1969, s. 430 ff. 18 Jfr SOU 1965:14 s. 35 (”I detta sammanhang skulle kunna hänvisas till några fall i rättspraxis, där en ’blott obligatorisk’ rättighet skyddats mot ondtroende förvärvare av egendomen; det gällde här panträtt, som icke fullbordats genom besittningstagande. Frågan hur långt denna grundsats sträcker sig är emellertid för svensk rätts del ganska oklar”). 1 9 Se även Lagrådet på s. 204 f. i propositionen: ”Kände köparen till att förköpsklausulen åsidosatts, torde han bli bunden av avtalet.” 20 Se t.ex. Karlgren, Några exekutionsrättsliga oklarheter, SvJT 1956 s. 246 (s. 249 f.). 21 Se Gorton & Sjöman, Negativa förpliktelser och tredje män, JT 2002–03 s. 504 (s. 511 f.), med hänvisning bl.a. till rättsfallet De Mattos v. Gibson, (1858) 4 De G&J 276. 22 Se t.ex. Christensen, Kapitalselskaber, 4 uppl. 2014, s. 239, Gomard, Aktieselskaber og anpartsselskaber, 5 uppl. 2006, s. 185, och Andersen, Enkelte transaktioner, 2 uppl. 2011, s. 72. Jfr även Schaumburg-Müller & Werlauff, Vedtægter og ejeraftaler, 2010, s. 96 ff., som anser att den rent obligatoriska rättigheten i vart fall är skyddad mot den ondtroende förvärvaren i ”omgåelsessituationer, hvor overdragelsen af kapitalandelene har fundet sted med det hovedformål at befri den hidtidige kapitalejer fra aftalens bindinger”. 23 Se t.ex. Andenæs, Aksjeselskaper og allmennaksjeselskaper, 2006, s. 64 ff., och Giertsen, Har aksjonæravtaler selskapsrettslige virkninger?, Festskrift til Nils Nygaard, 2002, s. 538 f. — Jfr, beträffande verkan av överlåtelseförbud vid överlåtelse av rätt till betalning eller annan fullgörelse, artikel 9.1.9 i UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts 2004, artiklarna 11:203 och 11:301 i Principles of European Contract Law, och artikel III.-5:108 i Draft Common Frame of Reference (DCFR). Se härom även Håstads tillägg i NJA 2008 s. 733. Jfr vidare utlåtanden i Högsta domstolens mål nr T 916-13 (Myresjöhus). 24 Se även Stockholms tingsrätts dom 2015-04-29 i mål nr T 17878-12 (Di Luca) (ej laga kraft). I NJA 2005 s. 608 utdömdes skadestånd på kollusionsgrund i ett utomobligatoriskt förhållande när tredje man handlat i samförstånd med ena parten i ett avtalsförhållande vid svek mot den andra parten. Tredje mans handlande bedömdes vara kvalificerat otillbörligt. Se också Högsta domstolens dom den 18 juni 2015 i mål nr B 6341-13 (Lamino) angående under vilka omständigheter en vitesadressat kan hållas ansvarig för en tredje mans handlande. Högsta domstolen hänvisar i 2015 års fall till NJA 1993 s. 188 och 2005 s. 608 och fäster ånyo avseende vid huruvida det rört sig om kvalificerad otillbörlighet. 2 5 En särskild fråga är om det bör vara tillfyllest att förvärvaren haft vetskap om överlåtelserestriktionen och trots den vetenskapen köpt aktierna, eller om omständigheterna dessutom måste ge vid handen att parterna genomfört transaktionen i syfte att kringgå eller skada (kollusion). I litteraturen görs inte sällan den distinktionen (se även NJA 1993 s. 188). Skillnaden kan dock i praktiken vara marginell (jfr straffrättens indirekta uppsåt). Samma uppfattning, Karlgren, Kollegium i allmän obligationsrätt I, s. 12. 26 Roos, Anmälan av Jan Sandström: Hembud och lösningsrätt vid övergång av aktie, SvJT 1977 s. 712 (s. 713). Jfr dock densamme, Avtal och rösträtt, 1969, s. 321 ff. (särskilt s. 325). 27 Jfr Hessler, Allmän sakrätt, s. 461, och SOU 1965:14 s. 35. 2 8 Se t.ex. NJA 1995 s. 197, 1996 s. 400 och 2000 s. 48. Se även Lindskogs tillägg i NJA 2014 s. 760 och jfr densammes tillägg i NJA 2009 s 570 (på s. 585). 29 Se t.ex. Håstads tillägg i NJA 2000 s. 48.
Hänvisas från p. 9 (s. 829)
1.Att märka i fråga om rättspraxis är NJA 1924 s. 329, 1925 s. 80, 1940 s. 297 och 1993 s. 188 samt en av Pehrson refererad skiljedom. De första tre rättsfallen rör utfästelse av panträtt i lös egendom. De behandlar sådan utfästelses ställning när utfästelsen inte fullbordats genom tradition och sakrättsligt skydd därmed enligt gängse synsätt inte uppkommit. Pantutfästelserna — som i ofullbordat skick således i princip endast utgör rent obligatoriska förpliktelser (betingelser) — har i rättsfallen ansetts ha verkan mot förvärvare som hade kännedom om att den förvärvade egendomen var föremål för en dylik obligatorisk belastning. Den som förvärvar lös egendom med vetskap om en sådan belastning blir alltså bunden på så sätt att han eller hon måste respektera den belastning som pantutfästelsen innebär.s. 828
2.I 1924 års fall hade en bil pantförskrivits till säkerhet för en viss avtalsförpliktelse. Bilen blev aldrig överlämnad till panthavaren, men pantutfästelsen var bindande mellan pantsättaren och panthavaren. Pantsättaren sålde emellertid bilen till en tredje man som ostridigt hade kännedom om pantutfästelsen, att den pantsäkrade förpliktelsen inte var fullgjord och att panthavaren fortfarande gjorde pantutfästelsen gällande. Högsta domstolen fann mot den bakgrunden att förvärvaren ”…med sitt förvärv av automobilen ådragit sig den förpliktelse, som ålåg [pantsättaren], att hålla densamma [panthavaren] tillhanda såsom pant för [pantsättarens] förberörda skuld,...”s. 828
3.I 1925 års fall tillämpades 1924 års princip på en liknande situation, varvid Högsta domstolen fann att en för säljaren/pantsättaren bindande, men sakrättsligt oskyddad, pantförskrivning av vissa lösören kunde göras gällande gentemot en köpare som hade vetskap om pantutfästelsen.s. 828
4.I 1940 års fall fann Högsta domstolen i ytterligare en liknande, men måhända mer speciell, situation att köparen saknade kännedom om pantförskrivningen, varför denna inte tillerkändes verkan mot köparen.s. 828
5.I 1993 års fall (Gillette) hade aktiebolaget P genom avtal förpliktat sig gentemot G att inte bedriva viss säljverksamhet. Därefter hade P:s systerbolag M börjat bedriva den förbjudna verksamheten och för det ändamålet bl.a. anställt säljare som tidigare varit anställda i P. Högsta domstolen fann att vad som förekommit i målet fick anses ge vid handen att P och M — systerbolag i samma ägares hand och med samma företagsledning — samverkat i syfte att kringgå konkurrensförbudet. Detta medförde, enligt Högsta domstolen, att G hade rätt att göra gällande konkurrensförbudet gentemot M på samma sätt som tidigare gentemot P.s. 828
6.I en av Pehrson refererad skiljedom i Juridisk Tidskrift var, genom ett aktieägaravtal, vissa rättigheter och skyldigheter knutna till aktierna i ett aktiebolag. Aktieförvärvare för vilka detta ”måste ha stått klart” ansågs skyldiga att respektera aktieägaravtalet i de aktuella avseendena.s. 829
7.Huruvida rättsfallen ger uttryck för en mer allmän princip, och i så fall hur allmän, kan diskuteras.s. 829
8.Nial hänför sig till de tre äldre ovan refererade rättsfallen och konstaterar, med allt fog, att det åtminstone inte är nödvändigt att av denna praxis dra en så allmän slutsats, att varje rent obligatorisk rättighet till lös egendom gäller mot en förvärvare som känt till rättighetens existens. Nial fortsätter: ”Även en obligatorisk rättighet kan och bör beredas det skydd som vid en avvägning av de sakliga skälen för och emot finnes påkallat.” Nial uttrycker sig med säkerhet endast om de fall där förvärvaren i samförstånd med säljaren gör sitt förvärv ”blott eller huvudsakligen i syfte att undantränga” rättigheten (jfr sedermera 1993 års fall).s. 829
9.Karlgren uttryckte först skepsis beträffande de tre rättsfallens allmänna räckvidd, men ändrade sedan uppfattning. I en framställning utgiven 1966 uttalar han att en rent obligatorisk rättighet ”säkerligen [är] i viss utsträckning skyddad” mot en förvärvare av den av rättigheten belastade saken. Karlgren hänvisar till 13 kap. 2 § handelsbalken om dubbellega och anför: ”Härur synes man kunna härleda den allmännare regeln, att om, efter det en obligatorisk rätt till en individuellt bestämd sak uppkommit för en viss person A, en annan person B genom överlåtelse eller upplåtelse förvärvat en därmed oförenlig rätt och B vid sitt förvärv haft vetskap om den för A stiftade rätten, måste B — åtminstone om hans beteende, såsom väl oftast är fallet, framstår som obehörigt — vika för A.” Karlgren hänvisar här till NJA 1924 s. 329, 1925 s. 80, 1940 s. 297 och tillfogar: ”Att samma regel gäller för den händelse B varit i ond tro allenast så till vida, att han ’bort’ känna till den obligatoriska rättighetens existens, är tänkbart men ingalunda säkert.”s. 829
10.Jan Sandström pläderar i fråga om föryttringsbegränsningar i aktieägaravtal för ett skydd mot aktieförvärvare med vetskap om betingelsen. Han frågar retoriskt: ”Måste inte [en sådan förvärvare] finna sig i att aktierna frånvinns honom av någon som har ’bättre rätt’ till dem, just därför att det brister i hans goda tro?” Sandström hänvisar till de ovan refererade äldre rättsfallen och till att en avsaknad av sakrättsligt skydd just mot ondtroende förvärvare kunde uppfattas som ”synnerligen stötande”. Sandström fortsätter: ”Det mest framträdande rättspolitiska skälet att underkänna alla sakrättsliga verkningar av en blott obligatorisk rättighet är omsättningsintresset. Det har t.ex. sagts, att en motsatt regel skulle försvåra omsättningen av aktier. Men det är ju just det man vill åstadkomma med de särskilda avtalen om föryttringsbegränsningar. I de flesta aktiebolag finns ingen marknad för aktierna, medan det däremot existerar högst legitima behov att förhindra från aktieägarmajoritetens synpunkt olämpliga personer att inträda i bolaget. Omsättningsintresset som rättspolitiskt skäl har alltså ingen bärkraft i de slutna bolagen.” Sandström anför att den av honom förordade ordningen tvärtom skulle bidra till att ge nödvändig stadga åt de vanligt förekommande och från samhällssynpunkt direkt önskvärda och accepterade aktieägaravtalen. Han avslutar: ”Det finns ett praktiskt behov av att erkänna ett begränsat sakrättsligt skydd för privata överenskommelser mellan aktieägare avseende möjligheterna att förfoga över aktierna. Det är rimligt att den förvärvare, som, med vetskap om att avtalade föryttringsbegränsningar föreligger, åtkommer aktier från en av de konsortiebundna aktieägarna, inte kan tillåtas negligera de föreliggande förvärvshindren utan får bära risken av att överlåtaren inte haft konsortiemedlemmarnas samtycke till överlåtelsen eller att förköpsrätt görs gällande. Förvärvaren kan skydda sig mot denna risk genom att hos konsortieledningen efterhöra om några anspråk vilar på de aktier, som han har för avsikt att förvärva.”s. 829
11.Rodhe betecknar rättsläget som ”labilt” och fortsätter: ”Såsom Forssell påvisat har man ibland intagit en avvisande hållning mot möjligheten, att en viss typ av belastning skulle skyddas mot ny ägare, av den anledningen att man velat motverka användningen av denna belastningstyp över huvud taget eller i varje fall motverka användningen av alltför långvariga sådana belastningar. Det finns emellertid numera all anledning att — sedan den i begreppsjurisprudens förankrade utgångspunkten förlorat sin auktoritet — med Forssell ställa problemet så, att man för varje typ av belastning har att undersöka, dels huruvida belastningen skall godtagas såsom giltig mellan de ursprungliga parterna, dels — om denna fråga besvaras jakande — i vad mån en tänkt huvudregel, nämligen att en oinskriven belastning skall tålas av en förvärvare i ond tro men ej av en förvärvare i god tro, skall i särskilda fall frånvikas antingen så, att belastningen skall tålas av en förvärvare vare sig han är i ond tro eller i god tro, eller också så, att belastningen aldrig skall behöva tålas av en förvärvare.”s. 830
12.Tydliga ställningstaganden saknas hos Hessler och Håstad.s. 831
13.Lindskog pläderar för att inte tillerkänna rent obligatoriska rättigheter verkan mot tredje man, oavsett god eller ond tro. Lindskog påpekar att det har ett särskilt värde att samma principer gäller för omsättningsskydd och borgenärsskydd samt framhåller att den av honom förordade ordningen är tydlig och medför ordning och reda.s. 831
14.Bland ställningstaganden för ett visst omsättningsskydd för rent obligatoriska rättigheter i aktieägaravtalssammanhang märks Arvidsson och Torsten Sandström. Kansmark & Roos uttalar ingen egen uppfattning men anför att den ståndpunkten numera ”vunnit anslutning” att den som med vetskap om avtalade begränsningar förvärvar aktier blir ”bunden” av de kända begränsningarna.s. 831
15.I SOU 1929:22 s. 288 anförs, med hänvisning till 1924 års och 1925 års rättsfall, att ”[d]en uppfattningen numera synes hava trängt igenom, att även om någon har allenast en obligatorisk rätt till viss lös egendom, en förvärvare av egendomen är skyldig att låta rätten gälla mot sig, därest han vid förvärvet ägde kännedom om dess existens”.s. 831
16.I prop. 1979/80:143 s. 105 anförs att aktieägaravtal inte har någon verkan mot den som i god tro förvärvar aktier i bolaget.s. 832
17.Frågan om omsättningsskydd för rent obligatoriska rättigheter synes sakna klart svar i flera andra länder än Sverige. Tillerkännandet av visst sådant skydd för obligatoriska rättigheter torde ha sitt ursprung i äldre tysk rätt. I engelsk rätt kan obligatoriska rättigheter åtnjuta skydd mot en förvärvare med vetskap (actual knowledge) om rättigheten. I Danmark synes en vanlig uppfattning i litteraturen vara att obligatoriska rättigheter under vissa omständigheter kan åtnjuta skydd mot en förvärvare med vetskap därom. I Norge och Finland förs en diskussion liknande den i Sverige, dvs. rättsläget synes vara oklart och olika ståndpunkter intas av olika författare.s. 832