NJA 1997 s. 86.
Hänvisas från p. 4 (s. 794)
1.Kräver avtalstolkning endast ställningstaganden till rättsliga frågor eller också till frågor om bevisvärdering och bevisbörda? Är det möjligt att ge ett generellt svar på dessa frågor om bevisrättens betydelse eller måste man göra skillnad mellan olika fall? Inom civilrätten görs en grundläggande skillnad mellan tolkning och utfyllning. Är denna kategorisering viktig och funktionell även vid behandlingen av bevisrättens betydelse för avtalstolkningen eller är andra distinktioner avgörande? För att kunna besvara dessa frågor måste man först klargöra vad som menas med bevisvärdering och avtalstolkning.s. 793
2.Bevisvärdering utgör en sannolikhetsbedömning som en domstol gör med ledning av den framlagda bevisningen. Domstolens bevisvärdering går ut på att avgöra om ett visst faktiskt förhållande föreligger eller har förelegat med en viss sannolikhet. Bevisvärdering kan t.ex. avse frågan hur sannolikt det är att en avtalspart gjort ett visst uttalande eller företagit en handling som ger upplysning om hur han eller hon har uppfattat avtalets innebörd. Vill parterna få sådana faktafrågor prövade av en domstol krävs det att de lägger fram bevisning. Det ska då framgå av parternas bevisuppgifter vilka bevismedel som åberopas (t.ex. partsförhör) och vilka bevisteman som ska styrkas eller motbevisas. Bevistemat ska anges med viss precision. Det är ingalunda säkert att bevisning alltid åberopas i syfte att klarlägga avtalets innehåll i alla de avseenden det råder tvist om dess innebörd. Bevistemat kan vara mycket snävare än så. Bevisningen kanske bara är avsedd att styrka något visst uttalande eller förekomsten av ett visst handlande från parternas sida efter avtalsslutet. — En domstol får enligt RB 35:6 inte själv införskaffa bevisning i dispositiva tvistemål. Vid sin bevisvärdering får den dock dra slutsatser utifrån den framlagda bevisningen även om parterna inte gjort det. Domstolen får också själv föra in allmänna erfarenhetssatser som den kan utnyttja då den drar slutsatser i bevisvärderingshänseende. Det krävs inte att en part påstått att det föreligger en viss erfarenhetssats och att den har relevans för bevisvärderingen. Särskilda erfarenhetssatser, som utmärks av att de inte anses allmänt kända, kräver för sin tillämpning att de blivit föremål för sakkunnigbevisning. Det anförda visar att man i varje enskild tvist måste klarlägga i vad mån avtalstolkningen kräver att domstolen bedömer sannolikheten för att ett visst faktum föreligger.s. 793
3.Avtalstolkning definieras som den verksamhet genom vilket ett avtals innehåll och rättsverkningar fastställs. Det utsägs inte av vilken art denna intellektuella verksamhet ska vara, utan varje verksamhet som leder till målet utgör en del av tolkningen. Det kan tänkas att det rör sig om enbart normativa bedömningar eller enbart bevisvärdering eller att dessa båda typer av verksamheter ingår som skilda led i tolkningen eller att de vävs samman. Definitionen har inte något svar att ge på denna punkt, eftersom den endast är målinriktad, inte metodbeskrivande.s. 794
4.Vid avtalstolkning krävs det ofta att domstolarna gör rättsliga bedömningar. Denna tolkningsverksamhet kan vara av olika karaktär. Tolkningen kan ibland innebära en tillämpning av olika tolkningsprinciper som är uppbyggda som vanliga rättsregler. Som exempel på sådana tolkningsregler kan nämnas minimiregeln, oklarhetsregeln, ejusdem generis-regeln, giltighetsregeln. Domstolen ska då ta ställning till om de olika rekvisiten för regelns tillämpning är uppfyllda. Vid tillämpningen av oklarhetsregeln ska domstolen avgöra om en avtalspart ensam är författare till avtalstexten. Vidare ska domstolen bedöma om denna text är så oklar att tolkningsprincipen ska tillämpas. I dessa fall kan man anse att det rör sig om vanlig rättstillämpning. Det kan då krävas att domstolen tar ställning både till faktafrågor och till rättsfrågor. Som exempel på en faktafråga kan nämnas att det råder tvist om en eller båda parter faktiskt varit författare till avtalet. En rättsfråga om författarskapet kan uppkomma om en avtalspart kan anses som ensamförfattare om denne obestridligen utformat ett avtalsutkast som andra parterna ändrat eller justerat endast i några få avseenden. Rättsligt sett kan det då ha betydelse om avtalstvisten ligger inom eller utom ramen för den utkaststext som ändrats eller reviderats. En annan tolkningsregel innebär att skrivet går före tryckt. Ibland hävdas det att det som är skrivet går före det som sagts. Detta är knappast en civilrättslig tolkningsregel, utan något som följer av en bevisbörderegel eller av bevisvärdering.s. 794
5.I andra tolkningsfall rör det sig om rättsliga avvägningar av olika argument som talar för och mot parternas olika tolkningsuppfattningar. En domstol kan t.ex. tillämpa en kombination av metoder. En avvägning kräver att man anger de olika argumentens större eller mindre betydelse och att man sedan gör en sammanvägning. Inom bevisrätten finns en omfattande teoretisk litteratur om hur sammanvägning kan gå till vid sannolikhetsbedömningar. Sannolikhetsformler kan lämna vägledning även om de inte är avsedda att tillämpas på numeriska värden. Tolkningsläran saknar sådana fördjupade undersökningar och de går inte att ställa upp några matematiska eller mera exakta formler för hur man ska väga samman argument. Avvägningsresonemang är något annat än sammanvävda eller sammanflätade bedömningar. Se avsnitt 8.s. 795
6.Vid prövningen av rättsliga frågor gäller principen jura novit curia. Domstolen ska själv oberoende av parternas åberopanden föra in relevanta normativa tolkningsdata. Det kan röra sig om slutsatser dragna utifrån den dispositiva rätten. Om domstolen överväger att beakta ett rättsligt tolkningsunderlag, t.ex. ett rättsligt argument, som är okänt för parterna kan det finnas skäl för domstolen att genom processledning ta upp saken med dem innan dom meddelas.s. 796
7.Det finns en avgörande kunskapsteoretisk skillnad mellan avtalstolkning som kräver bevisvärdering och avtalstolkning som kräver rättsliga bedömningar. Man kan få intrycket att avtalstolkningen antingen innebär bevisvärdering eller rättsliga bedömningar och att tolkningen inte innefattar både bevisvärdering och rättsliga bedömningar. Det är inte riktigt. När faktiska förhållanden såsom partsuttalanden och partshandlingar utgör tolkningsdata krävs det i regel att det görs en tvåstegsbedömning. Man bedömer sålunda inte samtidigt bevisvärderingsfrågor och rättsliga frågor. Också utanför avtalstolkningsrätten är tvåstegsbedömningar kända inom bevisrätten. Det förekommer således ofta att domstolen i ett första steg efter bevisvärdering och en beviskravsprövning avgör vilka fakta som ska läggas till grund för en dom och att domstolen därefter med utgångspunkt från processuellt fastlagda fakta prövar en rättslig fråga, t.ex. om en part handlat culpöst eller om han eller hon varit i god tro. Man kan tänka sig att domstolen finner att en påstådd faktisk omständighet kan utgöra ett tolkningsdatum, men att omständigheten är osannolik eller motbevisad eller att den faktiska omständigheten inte blivit föremål för någon bevisning. Domstolen kan då anse att en sådan omständighet av bevismässiga skäl inte ska tillmätas någon betydelse för tolkningen även om den skulle ha haft en stor rättslig betydelse om den varit bevisad. Man kan uttrycka saken så att det först krävs att en påstådd faktisk omständighet ska ha gjorts tillräckligt sannolik och för det andra att den ska ha relevans för tolkningen. Man kan tänka sig att en bevisad partsförklaring inte tilläggs någon rättslig relevans för tolkningen av avtalet. Det är också möjligt att domstolen finner det svårt att värdera den framlagda bevisningen för en påstådd faktisk omständighet, men att den anser att det står klart att denna omständighet inte har någon rättslig relevans för tolkningen. Domstolen behöver då inte utföra någon bevisvärdering, utan kan begränsa sig till att göra en rättslig relevansbedömning. I avsnitt 8.4 behandlas frågan om det beviskrav som kan ställas för att ett bevisfaktum ska få beaktas av en domstol vid en efterföljande tolkning av rättslig art.s. 796
8.Frågan om avtalstolkningens innebörd har undersökts och diskuterats i många civilrättsliga framställningar. Bevisrättens betydelse för avtalstolkningen berörs ofta mera kortfattat och framställningarnas civilrättsliga inriktning gör att bevisfrågorna inte behandlats med ett tillräckligt intentionsdjup. Den civilrättsliga doktrinen förmedlar ibland intrycket av försök att ge ett enhetligt svar på bevisvärderingens betydelse för avtalstolkningen i allmänhet eller med tanke på distinktioner som görs inom den civilrättsligt präglade avtalstolkningsrätten. Bevisrätten kräver emellertid att man tar fasta på andra olikheter och kategoriseringar. Avtalstolkningsrättens civilrättsliga begrepp är inte användbara vid en undersökning av avtalsrättens bevisrättsliga problem. Vid behandlingen av bevisfrågor måste en skillnad göras mellan frågor som rör bevisvärdering, bevisbörda och beviskrav. En undersökning av bevisfrågorna måste utgå från processrättens regler och begrepp, låt vara att en processrättslig studie inte kan frikopplas från civilrättens teoretiska överbyggnader och funktionstänkande.s. 797