3 · Mefedrondomen

1.HD hade i NJA 2011 s. 357 anledning att ta ställning till flera av de problem som jag aktualiserat ovan. Rent konkret ställdes HD inför frågan hur den inbördes rangordningen i fråga om relativ farlighet skulle göras när man hade att göra med en ”ny” form av narkotika.s. 443

2.De huvudtilltalade i målet hade dels förvärvat och insmugglat ett kg mefedron, dels beställt och delvis betalat för ytterligare tio kg av nämnda substans. Mefedron är en syntetisk variant av fenetylamin (katinon), vars farlighet tidigare inte hade klarlagts. I praxis förekom att mefedron i farlighetshänseende jämfördes med amfetamin (vilket också TR:n i det aktuella målet gjorde), varvid straffvärdet — enbart med beaktande av sorten och mängden — ansågs motsvara fängelse i sex år. I annan praxis jämfördes mefedron i stället med ecstasy (vilket HovR:n i målet gjorde), varvid straffvärdet för den aktuella brottsligheten ansågs motsvara fängelse i 14 år. Omständigheterna i respektive instans var identiska, och konklusionen är att — allt annat lika — ecstasy (och mefedron) ansågs vara mer än dubbelt så farligt som amfetamin. Konsekvenserna av den farlighetsbedömning som domstolarna valde att göra är således avsevärda och eftersom de generella straffnivåerna ligger så högt när det gäller narkotikabrott blev resultaten mycket påtagliga. Efter att HD nyanserat straffvärdebedömningen, kom det slutliga straffvärdet att stanna på fängelse i fyra år. Differensen på tio års fängelse motsvarar maxstraffet för dråp (BrB 3:2). Detta är en inte helt oväsentlig observation.s. 443

3.Redan det sagda visar att det är hart när omöjligt för en domstol att i konkreta fall ta ställning till vissa preparats relativa farlighet. Jurister är inte naturvetare, och oavsett vilken kunskap som förs in i målet torde en generell farlighetsbedömning i enskilda fall vara beroende av så många andra omständigheter än endast substansens giftighet och allmänna skaderisker. Farlighet är en egenskap hos något eller någon. Om man i konkreta fall skall bedöma en gärnings farlighet, borde man därför ta hänsyn till den enskilda narkotikans renhetsgrad, vem det är som hanterar eller använder den (tillvänjningsgrad) och under vilka omständigheter etc. Om man vid straffvärdebedömningen endast fäster vikt vid en substans generella effekter blir bedömningen alltför fokuserad på generella farlighetsegenskaper. Farlighetsbedömningen blir i så fall många gånger abstrakt; det blir lika straffvärt att hantera tio gram rent heroin som att befatta sig med tio gram som spätts ut hundra gånger (och således motsvarar 0,1 gram av samma preparat).s. 444

4.Vanskligheterna med att göra farlighetsbedömningar accentueras när en prejudicerande instans får anledning att bedöma ett nytt preparat, vars fysiologiska och psykologiska effekter ännu inte är kända. Om man skall gradera droger utifrån deras relativa farlighet, bör det finnas tydliga kvalitativa skillnader i vad deras risker/skador faktiskt innebär. I detta sammanhang förtjänar att påminnas om att en proportionalitetsbedömning inte endast innefattar krav på proportionalitet och ekvivalens (vilket starkt anknyter till kvantitativa och kvalitativa skillnader) utan även ett krav på att skillnaderna återspeglas i en viss spridning av de faktiska straffvärdena (i enskilda fall). Vid straffvärdebedömningen av många brottstyper saknas det praktiska möjligheter (på grund av straffskalornas utformning) eller insikt om hur en sådan spridning lämpligen bör differentieras. När det gäller narkotikabrott är fallet — som så ofta — närmast det helt motsatta i förhållande till annan praxis. Skillnaderna i bedömningen av farlighet får närmast extrema konsekvenser för hur straffvärdet skall bestämmas för olika substanser. NJA 2011 s. 357 utgör ett påfallande exempel om man jämför de olika instansernas domslut.s. 444

5.Att fästa särskilt avseende vid faktorerna sort och mängd behöver i sig inte vara en dålig utgångspunkt. Att man enas om vilka faktorer som skall beaktas vid en bedömning av straffvärdet befrämjar en enhetlig rättstillämpning. Som HD påpekar är detta dock endast en utgångspunkt eller ett hjälpmedel. Även om man nu skulle acceptera att sort och mängd är närmast styrande (och i vissa fall avgörande) faktorer vid en straffvärdebedömning i vissa (s.k. kontextlösa) fall, torde det vara helt oundgängligt att eventuella riktlinjer eller tabeller som anger riktvärden för bedömningen överensstämmer med bedömningen av preparatens relativa farlighet. Detta fordrar i sin tur att mängden narkotika (vilken kan variera beroende på preparat) knyts till en missbrukardos. Räknar man fel i denna del, riskerar man att sätta den relativa farlighetsbedömningen ur spel. Som bl.a. Petter Asp påpekat är de i praxissammanställningar förekommande tabeller som anger straffvärdet för olika preparat helt felstyrda. Den allmänna farligheten hos preparaten återspeglas inte om man utgår från tabellernas gradering utifrån missbrukardoser. Konsekvensen av att det krävs ett lägre antal doser vid ecstasy jämfört med heroin för att nå upp till gränsen för ett grovt brott, gör att ecstasy bedöms som farligare (eller mer straffvärt) än heroin trots att ingen torde anse att så bör vara fallet. Tabellerna representerade således inte den farlighetsbedömning som man utgått från. Om man i ett sådant sammanhang bestämmer sig för att mefedron skall jämställas med ecstasy, blir konsekvenserna så dramatiska som de som avslöjades i skillnaden mellan TR:s och HovR:s bedömningar i det nu aktuella fallet.s. 444

6.Till sist bör det betonas att HD i Mefedrondomen tydligt understryker att mängden och sorten inte kan vara ensamt styrande för straffvärdebedömningen. I enlighet med de förarbetsuttalanden som ligger till grund för den nuvarande lagstiftningen och HD:s praxis skall beteckningen grovt brott förbehållas de allvarligaste gärningarna, och denna bedömning kan inte utgå enbart från de tabeller som utgör utgångspunkten för bedömningen. Man måste således beakta en rad andra omständigheter som t.ex. om gärningarna föranletts av vinningsintresse, utgjort ett led i en organiserad narkotikahandel som bedrivits inom syndikat eller om det varit fråga om brottslighet knuten till eget missbruk etc.s. 445