Närliggande

3.När det gäller konventionsrätten så har ne bis-frågan varit det stora problembarnet. Dag och jag var båda med i ”Vad betyder Zolotuchin?” NJA 2010 s. 168, där vi intog olika positioner. Men skillnaden mellan våra uppfattningar var inte så stor som den ibland förefaller att uppfattas. Något förenklat handlade det om huruvida vi, när det gäller rättsklarhet i frågan huruvida systemet med skattebrott och skattetillägg stod i strid mot dubbelprövningsförbudet, hade kommit till den punkten där det var dags för domstolen att inskrida. Det rörde sig alltså om hur normbildningskompetensen skulle fördelas mellan den dömande makten och den lagstiftande makten. Dag ansåg att rättsläget inte var så klart att Högsta domstolen borde göra något i frågan (och han räknade säkerligen med att lagstiftaren skulle ta sitt ansvar så att domstolen inte senare skulle komma i det läget att den tvingades ingripa), jag hade motsatt uppfattning. Möjligen spelade graden av toleransutrymme för lagstiftarprerogativet och förtroendet för lagstiftarens handlingsvilja in, och kanske hade vår respektive inställning i det hänseendet ett visst samband med våra olika yrkesbakgrunder. Dags mening (dvs. Högsta domstolens avgörande; Dag, som var referent, ingick i majoriteten) synes av en del ha uppfattats så att det innebar en bekräftelse på att svenska systemet med dubbla förfaranden var förenligt med konventionsrätten. Det anser jag vara felaktigt. Domstolen — och därmed Dag — ansåg, som jag förstår avgörandet, bara att det fortfarande var lagstiftaren som ägde frågan, eftersom det inte var så klart att det svenska systemet var oförenligt med dubbelprövningsförbudet att Högsta domstolen borde göra något åt det.s. 420