1.Ett av de sista avgörandena som Dag deltog i var ”Mefedrondomen” NJA 2011 s. 357. Även jag satt med i målet. Domen har utpekats som ett exempel på vad som skulle vara en ny företeelse, Högsta domstolens aktivism.s. 417
2.Jag har i allmänhet svårt att ta till mig synpunkterna på den förmenta aktivismen, och jag har alldeles särskilt svårt att förstå att ”Mefedrondomen” skulle i just det hänseendet sticka ut som anmärkningsvärd. Det anmärkningsvärda ligger på en annan kant. För de åtalade narkotikabrotten hade med samma bevisvärdering tingsrätten dömt till fängelse i sex år och hovrätten fjorton. Till grund för fängelsetidens längd låg i båda fallen vad som vid tiden kallades ett rent mängdresonemang. Detta innebar att straffvärdebedömningen begränsade sig till ett val av en straffvärdestabell. I målet hade domstolarna bestämt sig för var sin tabell. Hovrättens val innebar en straffskärpning på åtta år. Det är möjligt att en och annan — kanske rent av många — hade väntat sig att Högsta domstolen skulle ha skiljt domstolarna åt genom att bestämma vilken av tabellerna som var den ”riktiga”. Men det förelåg djupare problem, nämligen en oreflekterad tabelltillit kombinerad med en märklig oförmåga att ta till sig en klanderbedömnings olika nyanser. Lika fall ska bedömas lika, men rättvisa är sällan så endimensionell att den kan mätas med måttband.s. 417
3.När det gäller straffvärde finns det alltid många parametrar att beakta. Och likaprincipen säger inget om vilka parametrar som är jämförelserelevanta. Högsta domstolen lyfte i ”Mefedrondomen” — med stöd av något äldre förarbeten — fram att inte bara sort och mängd borde tillmätas betydelse utan också andra förhållanden, såsom om gärningen var begången inom ramen för organiserad narkotikahandel. Kan man rimligen anse något annat? Och kan man rimligen anse att domstolen borde ha låtit åren gå och se hur domar grundade på ”rena mängdresonemang” fortsatte att falla?s. 417
4.Ett skäl till att ”Mefedrondomen” har ansetts vara långtgående lär vara att den fick stor generell betydelse för synen på straffvärdebedömningen av narkotikabrottet (i allt fall efter en serie följdprejudikat, som enligt min mening till stor del är variationer på ”Mefedrondomen”). En mer differentierad straffvärdebedömning betyder i allmänhet lägre straff. Men att ett avgörande får långtgående verkningar är inte samma sak som att det är uttryck för ”domstolsaktivism”. Jag kan inte se annat än att Högsta domstolen dömde just på det sätt som man har anledning att förvänta sig av en högsta domstol. Något förvånande synes emellertid landets dåvarande justitieminister ha tyckt annorlunda. När det i massmedia återgavs uttalanden från polishåll om att straffen för narkotikabrott nu var så låga att bekämpning av narkotikabrottsligheten inte längre lönade sig, så reagerade hon inte mot det befängda i det synsättet utan mot Högsta domstolens prejudikatbildning!s. 418