Stycket

7.Många brottsbeskrivningar, eller rekvisit i brottsbeskrivningar, bygger indirekt på normer som kommer till uttryck i andra föreskrifter och alla dessa brottsbeskrivningar kan inte enbart på den grunden anses utgöra blankettstraffbud i regeringsformens mening. Här kan bl.a. hänvisas till rekvisitet ”tillhör annan” i 8 kap. 1 § brottsbalken som naturligtvis förutsätter en uppfattning om äganderättsfrågor. Till denna kategori — dvs. bestämmelser som förutsätter en utfyllande bakgrund, men vilka i normgivningsperspektiv (ändå) bör betraktas som fullständiga — hör, enligt NJA 2008 s. 567, även bestämmelsen om tjänstefel i 20 kap. 1 § brottsbalken: Lagbestämmelsen innehåller en beskrivning av den straffbelagda gärningen och framstår i den meningen som i och för sig fullständig. Att olika normer och påbjudna handlingsmönster får vägas in i bedömningen om en viss handling eller underlåtenhet strider mot vad som gäller för uppgiften och därigenom indirekt kan påverka straffansvaret innebär inte att den straffbelagda gärningen beskrivs i andra rättsregler än lagbestämmelsen. Med andra ord utgör de olika utfyllande normer som kan ges betydelse vid prövningen inte en del av själva brottsbeskrivningen i straffbestämmelsen. Det kan därmed inte ur RF härledas ett krav på att alla utfyllande normer av detta slag skall vara beslutade i den ordning som förutsätts vid straffbestämmelser med fängelse i straffskalan. Att ett straffbud förutsätter någon form av utfyllnad innebär alltså inte i sig att regeringsformens reglering av blankettstraffbud blir tillämplig. Straffbudet kan, trots att det finns behov av ”utfyllnad”, vara att anse som fullständigt.s. 374