Stycket

5.Enligt den gamla varusmugglingslagen ansågs — se närmare härom NJA 1985 s. 281 (I) och (II) — att ansvar enligt 1 § första stycket inte förutsatte uppsåt i förhållande till att de bakomliggande normerna överträddes. Stöd för denna slutsats fanns bl.a. i lagens förarbeten. Ansvar enligt 1 § andra stycket ansågs emellertid, på grund av lagtextens utformning, kräva uppsåtstäckning i förhållande till de bakomliggande normerna om tull eller avgift respektive import- eller exportförbud. I sammanhanget kan särskilt hänvisas till följande citat från NJA 1985 s. 281 (I) som rör bestämmelsen andra stycke: Enligt sistnämnda stadgande krävs för straffbarhet att gärningsmannen genom sitt handlande ”uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket eller att gods införes eller utföres i strid mot förbud”. Detta kan inte uppfattas på annat sätt än att förekomsten av tulleller avgiftsplikt resp. import- eller exportförbud skall vara täckt av uppsåt. Det skulle strida mot legalitetsprincipen i straffrätten att tillämpa bestämmelsen på ett sätt som vidgar det straffbara området utöver vad som följer av bestämmelsens ordalag. Vad gäller andra stycket ansågs alltså legalitetsaspekter (lagstiftningens utformning) hindra en tillämpning enligt vilken villfarelse om de bakomliggande normerna behandlades som straffrättsvillfarelse. Däremot fanns enligt domen inget hinder för att ge ett sådant synsätt genomslag vid tillämpning av första stycket.s. 372