Rättsfall

NJA 1985 s. 281

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 1985 s. 281

BibTeX

@misc{nja-1985-s-281,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1985 s. 281}},
  year         = {1985},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

2 hänvisningar i 2 artiklar · 2 stycken/fotnoter

Håller den Victorska tesen? — om blankettstraffbud, normgivningsmakt och krav på uppsåtstäckning1 hänvisning

Petter Asp · SvJT 2015 s. 370–382 · 1 ställe

Enligt den gamla varusmugglingslagen ansågs — se närmare härom NJA 1985 s. 281 (I) och (II) — att ansvar enligt 1 § första stycket inte förutsatte uppsåt i förhållande till att de bakomliggande normerna överträddes. Stöd för denna slutsats fanns bl.a. i lagens förarbeten. Ansvar enligt 1 § andra stycket ansågs emellertid, på grund av lagtextens utformning, kräva uppsåtstäckning i förhållande till de bakomliggande normerna om tull eller avgift respektive import- eller exportförbud. I sammanhanget kan särskilt hänvisas till följande citat från NJA 1985 s. 281 (I) som rör bestämmelsen andra stycke: Enligt sistnämnda stadgande krävs för straffbarhet att gärningsmannen genom sitt handlande ”uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket eller att gods införes eller utföres i strid mot förbud”. Detta kan inte uppfattas på annat sätt än att förekomsten av tulleller avgiftsplikt resp. import- eller exportförbud skall vara täckt av uppsåt. Det skulle strida mot legalitetsprincipen i straffrätten att tillämpa bestämmelsen på ett sätt som vidgar det straffbara området utöver vad som följer av bestämmelsens ordalag. Vad gäller andra stycket ansågs alltså legalitetsaspekter (lagstiftningens utformning) hindra en tillämpning enligt vilken villfarelse om de bakomliggande normerna behandlades som straffrättsvillfarelse. Däremot fanns enligt domen inget hinder för att ge ett sådant synsätt genomslag vid tillämpning av första stycket.Om blankettstraffbuden och täckningsprincipen · p. 5 · s. 372

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Petter Asp · SvJT 2010 s. 902–999 · 1 ställe

Kravet på uppsåt eller oaktsamhet vid varusmuggling behandlades i NJA 2003 s. 268. Fråga var om fyra personer som hade fört med sig vissa tekniska komponenter utan att anmäla (bolaget hade tillstånd att använda ett förenklat förfarande av innebörd att det fick förfoga över godset också innan tull och andra skatter och avgifter fastställts) det vid ankomst till Arlanda. Gärningen hade förövats under tid då varusmugglingslagen (1960:418) gällde. HD fann med hänsyn till att förutsättningarna för straffbarhet och straffskalorna var desamma enligt de nya bestämmelserna i lagen (2000:1225) om straff för smuggling att gärningen skulle prövas enligt äldre lagstiftning. Med denna utgångspunkt konstaterade sedan HD att den tidigare ordningen (se NJA 1985 s. 281 I och II) enligt vilken förekomsten av tull- eller avgiftsplikten eller import- eller exportrestriktion inte behöver vara täckt av uppsåt ändrats genom den nya lagstiftningen, dvs. genom lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Enligt förarbetena skall nämligen vanliga uppsåtsregler gälla vilket betyder att gärningsmannen inte kan fällas till ansvar för uppsåtligt brott om han eller hon är okunnig om eller har en felaktig uppfattning om bakomliggande bestämmelser (varvid uttryckligen angetts att rättstillämpningen ”inte längre kan anses bunden av 1985 års avgöranden”). HD fann mot denna bakgrund att vad som uttalats i anslutning till gällande smugglingslag ledde till en för de tilltalade mer gynnsam bedömning och därför borde ”tjäna till ledning även när det som nu gäller att pröva frågan om uppsåt till brott begångna före den nya lagstiftningens ikraftträdande (jfr NJA 1990 s. 722)”. De tilltalade — som utgått ifrån att de kunnat utföra anmälan på annan plats än Arlanda — ansågs därför inte kunna fällas till ansvar för uppsåtligt brott. Deras gärning ansågs emellertid vara oaktsam varför de fälldes enligt 5 § första stycket 1 men. varusmugglingslagen (1960:418).Straffrättens speciella del · p. 102 · s. 956