1.Frågan om hur täckningsprincipen är att tillämpa vid olika typer av blankettstraffbud har väckts i flera sammanhang. Generellt måste emellertid sägas att den sällan ägnas någon mer ingående uppmärksamhet i framställningar över straffrättens allmänna del. Detta får sägas vara naturligt eftersom frågan knappast kan besvaras på ett generellt plan. Vad som ska vara täckt av uppsåt (eller, i förekommande fall, av oaktsamhet) beror visserligen delvis på allmänna principer om uppsåtstäckning men det beror också på utformningen av den enskilda straffbestämmelsen och därtill kan sägas att lagstiftaren, också vid sidan av utformningen av själva lagtexten, har ett visst manöverutrymme i detta hänseende i det enskilda lagstiftningsärendet.s. 370
2.I linje med bestämmelsen i 1 kap. 2 § första stycket brottsbalken gäller naturligtvis att det, i frånvaro av angivelser om annat, krävs uppsåtstäckning i någon form, men exakt vad detta krav ska innebära kan lagstiftaren — inom vissa ramar — förfoga över. Lagstiftaren kan förvisso inte annat än i undantagsfall (jfr s.k. fristående brottsrekvisit) besluta att ett visst brottsrekvisit överhuvudtaget inte kräver uppsåtstäckning, men bortsett från detta är det en öppen fråga hur ”mycket” av täckning som fordras. Vanligt förekommande är t.ex. uttalanden i lagförarbeten om att det är tillräckligt att gärningsmannen har uppsåt till de omständigheter som domstolen lägger till grund för bedömningen av att ett visst rekvisit är uppfyllt. Om man bygger på en tanke enligt vilken den otillåtna gärningen är en yta och uppsåtet är något som ska täcka denna yta, kan man metaforiskt tala om att det handlar om att bedöma hur tjockt det täckande (uppsåts)lagret ska vara.s. 371
3.Litet förenklat kan sägas att det finns två huvudsakliga alternativ när man bedömer frågan om uppsåtstäckning vid blankettstraffbud. Det första alternativet är att frågan löses på så sätt att det krävs uppsåtstäckning också till att man överträder eller åsidosätter den reglering som blankettstraffbudet hänvisar till: Exempel 1. I blankettstraffbudet står att den som överträder (en viss regel) R ska dömas till straff, och för ansvar krävs att gärningsmannens uppsåt omfattar det förhållandet att R överträds. Det andra alternativet är att utgå ifrån att det visserligen fordras uppsåtstäckning till de förhållanden som motsvarar rekvisiten i de normer till vilka det hänvisas, men att det inte fordras uppsåt till själva normöverträdelsen: Exempel 2. I blankettstraffbudet står att den som överträder R ska dömas till straff. För ansvar krävs visserligen uppsåtstäckning avseende de förhållanden som gör att man kan sägas överträda R (t.ex. att man slänger skräp av visst slag på visst ställe), men inte uppsåt till att detta innebär en överträdelse av R. Som skäl för denna senare lösning kan, i linje med Strahl, anföras att blankettstraffbud i första hand används av praktiska skäl — det vore helt enkelt otympligt att upprepa de normer till vilka det hänvisas — och att det därför finns skäl att godta ett synsätt enligt vilket de normer till vilka det hänvisas ”anses ingå i brottsbeskrivningen”, dvs. i blankettstraffbudet. Om man ser det på det sättet blir utgångspunkten enligt vanliga principer för uppsåtstäckning att man måste förstå vad man gör, men inte att det man gör faller under bestämmelsen — och följaktligen inte heller att man överträder bestämmelsen. Felaktig tro som rör bestämmelsens existens eller utsträckning behandlas i stället som straffrättsvillfarelse. Eftersom det har viss betydelse för möjligheten att förstå såväl lagrådsyttrandena som vad som sägs nedan finns skäl att understryka att Strahl återkommande använder tanken på att de föreskrifter till vilka det hänvisas måste anses ingå i brottsbeskrivningen som grund för att inte uppställa ett krav på uppsåt till att de bakomliggande föreskrifterna överträds eller åsidosätts.s. 371
4.För att illustrera det sagda — både de huvudsakliga alternativen och det förhållandet att frågan inte kan lösas generellt utan til syvende og sidst måste avgöras mot bakgrund av den enskilda regleringen — kan hänvisas till den utveckling som skett av smugglingslagstiftningen.s. 372
5.Enligt den gamla varusmugglingslagen ansågs — se närmare härom NJA 1985 s. 281 (I) och (II) — att ansvar enligt 1 § första stycket inte förutsatte uppsåt i förhållande till att de bakomliggande normerna överträddes. Stöd för denna slutsats fanns bl.a. i lagens förarbeten. Ansvar enligt 1 § andra stycket ansågs emellertid, på grund av lagtextens utformning, kräva uppsåtstäckning i förhållande till de bakomliggande normerna om tull eller avgift respektive import- eller exportförbud. I sammanhanget kan särskilt hänvisas till följande citat från NJA 1985 s. 281 (I) som rör bestämmelsen andra stycke: Enligt sistnämnda stadgande krävs för straffbarhet att gärningsmannen genom sitt handlande ”uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket eller att gods införes eller utföres i strid mot förbud”. Detta kan inte uppfattas på annat sätt än att förekomsten av tulleller avgiftsplikt resp. import- eller exportförbud skall vara täckt av uppsåt. Det skulle strida mot legalitetsprincipen i straffrätten att tillämpa bestämmelsen på ett sätt som vidgar det straffbara området utöver vad som följer av bestämmelsens ordalag. Vad gäller andra stycket ansågs alltså legalitetsaspekter (lagstiftningens utformning) hindra en tillämpning enligt vilken villfarelse om de bakomliggande normerna behandlades som straffrättsvillfarelse. Däremot fanns enligt domen inget hinder för att ge ett sådant synsätt genomslag vid tillämpning av första stycket.s. 372
6.Sammantaget hade vi följaktligen en situation där ansvar enligt andra stycket krävde uppsåt i förhållande till förekomsten av tull- eller avgiftsplikt respektive import- eller exportförbud, men där ansvar enligt första stycket inte gjorde det.s. 373
7.Vid tillskapandet av den nya smugglingslagstiftningen gjordes emellertid i förarbetena klart att ansvar förutsätter uppsåt också i förhållande till de bakomliggande reglernas existens och innebörd. Skälet till denna förändring synes ha varit bl.a. den kritik som riktats mot den tidigare situationen, bl.a. av Fängelsestraffkommittén. Det centrala här är emellertid inte varför förändringen skedde, utan att vi noterar att det hela tiden finns (åtminstone) två alternativ i spel och att valet dem emellan delvis är en fråga som lagstiftaren förfogar över.s. 373