Ytterligare en punkt har tillkommit per den 1 april 2015, se prop. 2014/15:37. 1 0 Som Dag Victor framhåller innefattar begreppet straffmätningsvärde i regel inte eventuell återfallsskärpning enligt 29 kap. 4 § BrB. 11 Här bortses från den komplikation som det innebär att fängelse i vissa fall kan ersättas av villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst eller med kontraktsvård eller med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB. 1 2 Som har sagts i det föregående bortses från bötesproblematiken. 13 För en renodling av resonemanget förutsätts att varken brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet talar för fängelse. 1 4 Se prop. 1987/88:120 s. 100. 15 Se socialkontorsfallet, NJA 2000 s. 314. 1 6 Se prop. 1987/88:120 s. 100. 17 Se NJA 2000 s. 256. 18 Se NJA 2009 s. 586 och pälshäleriet, NJA 2012 s. 654 p. 6. 1 9 Jfr Mari Heidenborgs anmälan av Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott i SvJT 2009 s. 119 ff. Enligt uppgift är det också en beslutsmodell av detta slag som lärs ut vid Domstolsakademins kurser. 20 Det kan i sammanhanget nämnas att det finns rättsfall från HD där billighetsskälen i 29 kap. 5 § BrB inte har getts ett särskilt stort genomslag, eller faktiskt inget genomslag alls. Här kan pekas på rättsfallet Crohns sjukdom, NJA 2010 s. 485, där en tilltalad med en ganska besvärlig sjukdomsbild inte fick någon påföljdsnedsättning över huvud taget. Ett annat är just skärtorsdagsdomen, NJA 2008 s. 359, där de tilltalade ungdomarna dömdes till skyddstillsyn med samhällstjänst trots att brottsligheten med hänsyn till bl.a. billighetsskäl inte borde leda till ett längre fängelsestraff än åtta månader, samtidigt som varken brottslighetens art eller tidigare brottslighet skulle inverka på påföljdsbestämningen. Ett angränsande exempel på en restriktiv hållning är HD:s tillämpning av regeln i 29 kap. 3 § andra stycket BrB i socialkontorsfallet, NJA 2000 s. 314. Fastän lagstiftaren år 1994 hade tagit bort den tröskel som tidigare fanns när det gäller möjligheten att på grund av förmildrande omständigheter gå under minimistraffet i straffskalan, och som innebar ett krav på att detta skulle vara uppenbart påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, uttalade HD (s. 320) att även om uppenbarhetsrekvisitet tagits bort genom en lagändring bör det krävas starka skäl för att med stöd av förmildrande omständigheter underskrida föreskrivet straffminimum. 2 1 Här kan hänvisas till s. 194 x i Dag Victors artikel. 22 Den tidigare påföljdsbestämningen i narkotikamål.
Hänvisas från p. 4 (s. 285)
1.Det kan inte förnekas att behandlingstanken hade stor betydelse för att straffrätten utvecklades i riktning mot större humanitet. Strafflagens system var tillbakablickande och inriktat på att domstolen skulle bestämma ett straff efter förtjänst, dvs. straffet skulle stå i proportion till brottet. Behandlingstankens genombrott innebar att fokus vid påföljdsbestämningen i viss mån flyttades från brottet till brottslingen. Denne skulle man ta hand om inom ramen för påföljdssystemet (om det inte blev aktuellt med villkorlig dom utan övervakning, en påföljd som ju i princip inte hade något verkställighetsinnehåll) så att hans eller hennes anpassning i samhället främjades. I detta låg att man skulle sätta in åtgärder som syftade till att minska risken för fortsatt brottslighet från den dömdes sida. Inte sällan innebar detta att man från de strängare påföljder som annars skulle följa kunde ”sålla bort” de personer som man på olika sätt trodde att man kunde stötta och hjälpa till ett bättre och laglydigare liv. Härigenom fick man ett system som i stora stycken var humanare än strafflagens.s. 284
2.Ett frågetecken kan i detta avseende självfallet sättas för de tidsobestämda påföljderna internering och ungdomsfängelse och för anstaltsbehandlingen vid skyddstillsyn. Men dessa reaktioner tillämpades nog mera av skäl knutna till brottslighetens allvar än med hänvisning till att de kunde ge positiva resultat.s. 285
3.När de nyklassiska tankegångarna bröt fram i mitten av 1970-talet möttes de inte överallt av gillande. En kritik som fördes fram var att man med en återgång till ett mera klassiskt system skulle förlora det som man genom behandlingstanken hade vunnit i humanitet. Ett svar på denna kritik var att vårdtanken nog inte sällan faktiskt kunde leda till strängare ingripanden för den som inte på ett tillfredsställande sätt svarade på vården. Men den invändning som var viktigare var att ett nyklassiskt straffsystem inte alls behöver vara mindre humant än ett som är grundat på behandlingstanken. Man kan i lagstiftningen föra in särskilda regler som bygger på ett hänsynstagande till individen. Sådana kan innebära att olika typer av omständigheter ska beaktas vid påföljdsbestämningen, inte av förmenta behandlingsskäl, utan för att det skulle vara oskäligt att inte beakta dem. Exempel är att den tilltalade drabbas av andra menliga följder av brottet, s.k. sanktionskumulation. Ett sådant fall kan vara att den tilltalade förlorar sitt arbete. Men det kan också finnas anledning att beakta att den tilltalade frivilligt har angett sig, att han eller hon är sjuk eller gammal och att det har gått lång tid sedan brottet begicks.s. 285
4.Regler av det nu angivna slaget infördes också vid påföljdsbestämningsreformen och är ett både viktigt och nödvändigt inslag i den nya regleringen. Fördelen med bestämmelserna är att de är helt frikopplade från behovstänkande eller prognoser. I stället bygger de på att en hel del omständigheter med anknytning till den tilltalades person eller till hans eller hennes handlande efter brottet måste beaktas för att resultatet av påföljdsbestämningen ska vara skäligt och rättvist. Listan på omständigheter kan göras ganska lång och i lagen finns nu dessa billighetsskäl under nio punkter i 29 kap. 5 § BrB. Dessutom är den sista punkten öppet skriven. Också andra förhållanden än de i paragrafen särskilt angivna kan alltså vara sådana att de bör beaktas.s. 285
5.Billighetsskälen kan, om särskilda skäl påkallar det, föranleda domstolen att bestämma ett straff som ligger under det minimistraff som lagstiftaren har ställt upp i straffskalan för det brott som den tilltalade ska dömas för (29 kap. 5 § andra stycket BrB). I undantagsfall kan billighetsskälen väga så tungt att domstolen ska meddela påföljdseftergift enligt 29 kap. 6 § BrB.s. 286