1.Enligt 9 § 2 st. MFL ska det tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen. Bestämmelsen ger uttryck för principen om sändarangivelse som återfinns i artikel 10 i ICC:s regler. Det är näringsidkaren som beslutar om meddelandets innehåll och utformning samt initierar att meddelandet ska kommuniceras som är att anse som avsändare och så kallad annonsör till meddelandet. Kravet på sändarangivelse enligt 9 § 2 st. MFL uppfylls i regel genom att det i klartext upplyses om annonsörens företagsnamn eller firma. Har annonsören ett välkänt varumärke som direkt associeras till ett särskilt företag kan det vara tillräckligt med en upplysning om varumärket i fråga. Det framgår av MD:s praxis att det för mottagaren av meddelandet ögonblickligen ska stå klart vem som är avsändare. Enligt artikel 10 i ICC:s regler ska även kontaktinformation anges där så är lämpligt så att mottagaren lätt kan nå avsändaren. Med undantag för köperbjudanden, som regleras särskilt i 12 § MFL, finns dock inte detta krav uppställt i MFL. Anledningen till detta är att bestämmelsen är avsedd att tillämpas på alla typer av media och kravet på kontaktinformation anses medföra tillämpningssvårigheter avseende exempelvis tv-reklam. I dessa fall anses det tillräckligt att näringsidkaren anger sin webbadress, vilket idag är vanligt förekommande.s. 211
2.En intressant aspekt av 9 § 2 st. MFL är hur bestämmelsen samverkar med första stycket avseende reklamidentifiering. När det finns en risk för att läsaren kan missta marknadsföringen för redaktionellt material är kravet på sändarangivelse särskilt högt ställt. Desto otydligare annonsen är beträffande dess kommersiella budskap, desto fler uppgifter om annonsören bör krävas. På samma sätt underlättar rimligen en tydlig angivelse av vem som är meddelandets avsändare mottagarens bedömning av meddelandets kommersiella karaktär.s. 211
3.Avseende marknadsföring i sociala medier är 9 § 2 st. likt 9 § 1 st. MFL en kritisk bestämmelse. Vid marknadsföringssamarbeten i bloggar kan det uppstå en viss problematik avseende vem som egentligen ska anses vara avsändare av det kommersiella meddelandet. Vid en jämförelse med marknadsföring i tryckt skrift är det, under förutsättning att kravet på reklamidentifiering enligt 9 § 1 st. är uppfyllt, tydligt för läsaren att det inte är tidningen utan annonsören som är avsändare av budskapet i fråga. Så är även fallet vid upplåtelse av annonsplats i en blogg. När det däremot är fråga om en framställning i form av ett blogginlägg är detta inte lika tydligt, eftersom marknadsföringen ofta är utformad som en recension där kärnan i marknadsföringen är bloggarens åsikter om en viss produkt. Det är alltså bloggarens budskap om produkten som står i centrum, vilket förstärks av att inlägget publiceras på bloggarens plattform. Även om det är näringsidkaren som initierar att meddelandet kommuniceras framstår det dessutom ofta som att det är bloggaren ensam som har utformat meddelandet i fråga.s. 211
4.När det i en framställning finns uppgift om fler än en näringsidkare resulterar det enligt MD:s praxis i att det inte för mottagaren står klart vem som är att anse som avsändare. I MD 1994:10 var det fråga om en samaktivitet mellan Standardiseringskommissionen och Procter & Gamble Hygien AB. MD ansåg att det inte var tydligt för konsumenten om det var Standardiseringskommissionen eller Procter & Gamble Hygien AB som var avsändare av reklamen mot bakgrund av att det var det senare företagets produkter som reklamen avsåg, men att det nederst i annonsen i fetstil fanns en rekommendation avseende produkterna från Standardiseringskommissionen. Det var även Standardiseringskommissionens kontaktuppgifter som fanns angivna i annonsen. I MD 2014:6 kom domstolen till en liknande slutsats. I målet fanns såväl en producent som en distributörs varumärke och webbadress angiven, vilken enligt MD resulterade i att det är svårt för mottagaren av meddelandet att dra någon bestämd slutsats om vem som är meddelandets avsändare.s. 212
5.Situationen där en bloggare marknadsför en näringsidkare i ett blogginlägg kan enligt min mening jämföras med situationen i MD 1994:10 och MD 2014:6. För att framställningen ska anses uppfylla kravet på sändarangivelse enligt 9 § 2 st. MFL bör blogginlägget med beaktande av dess redaktionella karaktär — och därmed högre krav på sändarangivelse — innehålla en tydlig uppgift om att det är annonsören och inte bloggaren som är avsändare av meddelandet. Även uppgift om, åtminstone, annonsörens webbadress bör anges. Om så inte sker kan framställningen anses strida mot kravet på sändarangivelse enligt 9 § 2 st. MFL.s. 212