Att termen ”artvärde” används är inte heller ovanligt. Den termen användes ursprungligen av Straffsystemkommittén i betänkandet SOU 1995:91 (jfr prop. 1997/98:96 s. 118). Som begrepp inom det gällande påföljdssystemet introducerades den därefter en artikel av Martin Borgeke år 1999 (SvJT 1999 s. 218) och har där efter använts i ett tiotal artiklar i SvJT. I litteraturen är det främst i Borgekes Att bestämma påföljd för brott som ”artvärde” använts och utvecklats som begrepp (se särskilt avsnitt 4.4.6). En kritik av begreppsbildningen finns i Jareborg/Zilas Straffrättens påföljdslära (avsnitt 14.4.2). I hovrättsdomar synes det vara ganska vanligt att beteckningen används. I HD användes uttrycket för första gången i NJA 2012 s. 1038 I p. 38 (med hänvisning till Borgekes bok beträffande innebörden) och det har därefter också använts i NJA 2014 s. 559 p. 26–27 (denna gång med hänvisning till Påföljdsutredningens betänkande SOU 2012:34 som i hänvisad text i sin tur hänvisar till Borgekes bok). I sammanhanget förtjänar också nämnas att HD i det tidigare av de här nämnda fallen angående den speciella frågan om ”påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel vid överträdelse av artikel 6.1 i Europakonventionen” introducerar ytterligare ett särskilt värde, ”lindringsvärde”, som enligt HD ska beaktas i detta sammanhang.
Hänvisas från p. 2 (s. 173)
1.Det kanske viktigaste inslaget i 1989 års påföljdsbestämningsreform var att begreppet straffvärde introducerades i lagstiftningen och gjordes till den systematiska grunden för all påföljdsbestämning. Termen hade redan tidigare använts i viss utsträckning men har efter reformen på ett helt annat sätt kommit att ingå som ett naturligt inslag såväl i domskäl och juridisk litteratur som i lagstiftning och förarbeten till ändrad lagstiftning. Men även om straffvärdet kan sägas vara den systematiska grunden för påföljdsbestämningen finns det en lång rad andra förhållanden som ska beaktas och frågan om på vilket sätt och i vilken grad detta ska ske har tilldragit sig åtskillig uppmärksamhet. I beskrivningar av hur påföljdsbestämning bör genomföras (eller, såvitt gäller domskäl, bör redovisas) har en rad andra ”värden” vid sidan av straffvärdet introducerats.s. 173
2.Den mest allmänt förekommande av dessa värden är utan tvekan ”straffmätningsvärdet”. Som termen kommit att användas avses därmed i allmänhet brottslighetens straffvärde (29 kap. 1–3 §§ BrB) med eventuell reduktion för billighetsskäl (29 kap. 5 §) och ungdom (29 kap. 7 §). (Om inte annat framgår använder jag fortsättningsvis termen i denna betydelse.) Det har i viss juridisk litteratur gjorts gällande att det är straffmätningsvärdet, och inte straffvärdet, som bör ligga till grund för tillämpningen av den presumtion för fängelse som med stöd av förarbetsuttalanden tillämpas i praxis i fall där värdet motsvarar fängelse i ett år eller mer (fortsättningsvis ettårspresumtionen).s. 173