1.Runessons bok utvisar att det fungerar utmärkt att behandla licensavtalet inom ramen för den allmänna avtalsrätten. Det är intressant eftersom analyser av licensavtal ofta har haft immaterialrätten som utgångspunkt. Som exempel kan ges tolkning av licensavtal. Ibland hävdas att tolkning ska ske mot bakgrund av en immaterialrättslig specifikationsgrundsats som i korthet innebär att man ska tolka avtalet till förmån för innehavaren av immaterialrätten. Runesson är kritisk till specifikationsgrundsatsen (kap. 2.2.2). Jag instämmer i hans kritik; det finns ingen anledning att tolka licensavtal med andra metoder än alla andra avtal.s. 128
2.Runesson använder begreppet ”Borgenärsbördor”. Jag anser inte att begreppet är klargörande. Kapitel 10 om borgenärsbördor behandlar tre frågor; (1) skyldigheten att begränsa motpartens skada (mitigation of harm), (2) förlusten av rätten att häva på grund av betalningsdröjsmål efter att betalning skett samt (3) skyldigheten att reklamera mot avtalsbrott. Jag anser att det hade varit lämpligare att inarbeta dessa frågor på relevanta platser i framställningen. För den som undrar hur man ska beräkna skadestånd, hade det varit naturligare att behandla frågan om skadebegränsningsskyldigheten i nära anslutning till avsnitten om skadeståndsberäkning (dvs. kap. 8 och kap. 9.5). Förlust av rätten att häva på grund av betalningsdröjsmål hade lämpligen kunnat inarbetas i kap. 9.2.1.4 om påföljder på grund av licenstagarens brott mot skyldigheten att utge vederlag. Frågan om reklamation är av generellt intresse. Det skulle ha varit enklare för läsaren att hitta reklamationsavsnittet om det fått ett eget kapitel (och om ordet ”reklamation” funnits med i sakregistret). 5 Hur man lämpligen underbygger sina slutsatser; om ”torde”, ”bör”, ”kan anses” och metod Det finns många ”torde”, ”bör”, ”kan anses” och ”kan antas” i boken. Jag har själv haft en ”torde-sjuka” i mina böcker och artiklar. Varje gång en författare använder ”torde”, ”bör”, ”kan antas” eller ”kan anses”, är det lämpligt att författaren klargör för läsaren om det som senare förklaras är de lege lata, de lege ferenda eller något annat. Ofta används uttryckssätten när det inte finns något stöd i rättskällorna för påståendet. Det är försåtligt för en ovan läsare. Det vore ärligare om författaren skrev: ”Rättsläget är osäkert. Jag anser att det lämpliga är X, eftersom ...” Eller: ”Rättslägen är osäkert. Min bedömning är att X är gällande rätt, eftersom …”s. 128
3.Exempel: I samband med Runessons ganska ingående diskussion om skadeståndspåföljden (s. 99) framför han ”hypotesen” att licensgivaren är skadeståndsansvarig endast under förutsättning att hen varit försumlig. Runesson anför som skäl för sin slutats att strikt ansvar ”knappast vore godtagbart” och att det ”knappast är ändamålsenligt”. Jag antar att Runesson med ”hypotes” avser att markera att det är fråga om hans egen åsikt (de lege ferenda) och inte om ett säkert påstående av vad som är gällande rätt (de lege lata). Men säker är jag inte. Dessutom efterlyser jag en mer ingående förklaring till varför det inte vore godtagbart eller ändamålsenligt med strikt skadeståndsansvar för licensgivaren för de egenskaper hen i avtalet åtagit sig ansvar för (jfr principen om pacta sunt servanda och köplagen som båda utgår från strikt skadeståndsansvar).s. 129
4.Exempel: På s. 210 påstår Runesson att en underlicenstagare ”bör” kunna avräkna det skadestånd som hen ska utge till huvudlicenstagaren i de fall en licensgivare riktar utomkontraktuellt skadeståndsanspråk mot underlicenstagaren. Han hänvisar till ett tidigare kapitel men ger där inget annat stöd än ”torde”.s. 129
5.Exempel: På s. 227 fotnot 10 anger Runesson att reglerna i DCFR om tredjemansavtal ”torde” överensstämma med svensk rätt.s. 129
6.Exempel: Runesson behandlar licenstagarens skyldighet att aktivt utnyttja patentet under avtalstiden respektive licenstagarens skyldighet att inte utnyttja patentet efter avtalstiden (s. 171 f.). Runesson anser att licenstagaren begår avtalsbrott om hen inte utnyttjar licensen respektive om hen utnyttjar patentet efter avtalstidens utgång. Runesson motiverar sina slutsatser genom att hänvisa till att rättsordningen inte kan ”antas sanktionera ett sådant beteende” respektive till att ”licensgivaren rimligen (måste) hysa skyddsvärd tillit till att licenstagaren inte ska utnyttja den licensierade inventionen efter avtalstiden”. Vad Runesson ”antar” och anser är ”rimligt” är i och för sig intressant eftersom han har stor erfarenhet av licensavtal. Men det räcker inte som vägledning till den läsare som vill förstå hur hen ska strukturera sin talan vid en tvist. Jag anser att det är bättre att analysera dessa frågor inom ramen för fastställande av avtalets innehåll (avtalstolkning i vid bemärkelse). Vid en allsidig bedömning kan man ta hänsyn till bland annat att licensavtalets ändamål ofta är att licenstagaren ska utnyttja licensen så att licensgivaren får licensintäkter respektive att det är vanligt (branschpraxis) att licenstagaren inte får utnyttja patentet efter avtalstidens utgång.s. 129
7.Ibland finns stöd i rättskällorna och då är det olyckligt om författaren inte anger stödet för slutsatsen. Ett exempel på detta är Runessons analys av kontraktsmedhjälpares ansvar (t.ex. licenstagarens ansvar i förhållande till licensgivaren för att underlicenstagarens utnyttjat patentet i större omfattning än vad licensgivaren medgett i licensavtalet). Jag anser — i likhet med Runesson, s. 209 — att licenstagaren ansvarar för skada som licensgivaren tillfogas på grund av underlicenstagarens avtalsbrott (om licenstagaren inte friskrivit sig från sådant ansvar i avtalet). Runesson stödjer sig här på att det ”torde” vara så och på hur utfyllande rätt ”bör” vara. Det finns starkare rättskällor till stöd för hans påstående.s. 130
8.Ett annat exempel är s. 167 där Runesson redogör för att det är möjligt att få skadestånd utöver dröjsmålsränta. Jag delar hans uppfattning. Det hade varit hjälpsamt om Runesson hade hänvisat till NJA 1991 s. 217 där Högsta domstolen klargör att det är möjligt att få skadestånd i tillägg till dröjsmålsränta.s. 130
9.Mitt allmänna råd till författare är att mot slutet av manusskrivandet göra en sökning på ”torde”, ”bör” och ”anses” för att kontrollera om det inte går att underbygga slutsatserna bättre, alternativt tydliggöra för läsaren att rättsläget är osäkert. Det kan också vara lämpligt att tydliggöra om författaren med sitt ”torde” eller ”bör” uttrycker hur författaren anser att det borde vara och/eller uttrycker en prognos om vilken regel författaren tror att Högsta domstolen skulle utforma.s. 130