Stycket

4.De nämnda avgörandena avsåg statens skadeståndsansvar med anledning av statens kränkningar av Europakonventionen. Därefter ställdes i NJA 2007 s. 747 frågan om en enskild kunde tillerkännas skadestånd av en annan enskild för att denne hade kränkt den förstnämndes rättigheter enligt konventionen. Högsta domstolen ogillade talan och ansåg att skadeståndsskyldighet inte kan åläggas enskilda med tillämpning av Europakonventionen, även om denna utgör svensk lag. Mot bakgrund av ett påstående i målet om att domstolen var skyldig att utan lagstöd tillskapa en sådan skadeståndsmöjlighet — likt rättsutvecklingen i de nyss nämnda avgörandena — anförde Högsta domstolen: ”Den rättspraxis som sålunda har utvecklats har rört skadeståndsansvar för staten. Då gör särskilda hänsyn sig gällande. Sålunda bör staten inte kunna freda sig mot skadeståndsskyldighet genom att åberopa sin egen försummelse att uppfylla en konventionsgrundad förpliktelse att införa lagregler om skadeståndsskyldighet (jämför den EG-rättsliga estoppel-principen; se NJA 2003 s. 217).” Högsta domstolen lämnade här ett motiv till den rättsutveckling som tidigare hade skett när det gällde möjligheten till en skadeståndstalan gentemot staten för ideell skada. Rättfärdigandet skedde under hänvisning till det estoppel-resonemang som hade vunnit insteg i svensk rätt genom NJA 2003 s. 217.s. 880