Stycket

1.Argumentet att staten inte till sitt fredande kan åberopa sin egen försummelse har med viss språklig variation förekommit i flera avgöranden från Högsta domstolen. Rättsfallet NJA 2003 s. 217 rörde den numera överspelade frågan om kränkningar av Europakonventionen alls berättigar till ideellt skadestånd (i senare rättsfall har en sådan rätt konstaterats, se nedan). Med anledning av kravet i artikel 13 i konventionen på ett effektivt rättsmedel för den vars fri- och rättigheter har kränkts uttalade Högsta domstolen följande: ”Denna artikel innehåller [...] inte någon positiv bestämmelse om skyldighet att utge gottgörelse utan ställer endast kravet att det i den nationella rättsordningen skall finnas tillgång till ett effektivt rättsmedel. En tillämpning av artikel 13 gentemot staten skulle därför närmast få grunda sig på samma slags resonemang som det som ligger till grund för EG-direktivs s.k. vertikala direkta effekt, dvs. att staten inte till sitt fredande kan åberopa sin egen försummelse att uppfylla de skyldigheter som följer av konventionen.” Högsta domstolen anknöt genom det citerade uttalandet samt de efterföljande domskälen till den s.k. estoppel-principen inom gemenskapsrätten (numera unionsrätten), som gäller när en enskild stat underlåter att genomföra ett unionsrättsligt direktiv. Enligt principen får invändningar om att enskildas rättigheter inte kan tillgodoses med anledning av en stats bristande genomförande av unionsrätten inte tillmätas betydelse. Nationella myndigheter är därför fråntagna möjligheten att till nackdel för enskilda tillämpa nationella regler som strider mot ett icke-genomfört direktiv. Estoppel-principen underbygger också unionsrättens krav på skadestånd i fall där statens underlåtenhet att anta ett direktiv leder till rättsförluster för enskilda.s. 879