Estoppel är ursprungligen en anglosaxisk rättsfigur som har fått fäste inom den internationella rätten. Det rör sig helt kort om en preklusionslära som förbjuder någon att hävda eller förneka något som strider mot tidigare handlingar eller utfästelser. Den unionsrättsliga estoppel-principen formulerades av EG-domstolen (numera EU-domstolen) i dess dom den 5 april 1979 i mål 148/78, Ratti, EU:C:1979:110. 1 4 Målet gällde artikel 6 Europakonventionen. 1 5 Tidigare 2 kap. 18 §. 16 Se t.ex. — vid sidan av ett antal ytterligare inlägg i frågan — Lagrådets yttrande i prop. 1997/98:45 Del 2 s. 495 och 515 f. 17 Martin Mörk och Magnus Hermansson, Enskildas rättsskydd vid lagstiftarens försummelse — om estoppel-argumentet i svensk rätt, SvJT 2008 s. 229–261, särskilt s. 252 ff. 18 P. 18. Jfr Bertil Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 1, 1986, s. 194. 1 9 Se inte minst NJA 2014 s. 323. Det avgörandet meddelades samma dag som Högsta domstolen — med samma uppsättning justitieråd — meddelade den dom som är föremål för denna artikel. I det andra avgörandet fann domstolen att staten var skyldig att betala ideellt skadestånd i en situation där 2 kap. 7 § regeringsformen hade överträtts genom att en myndighet felaktigt hade avregistrerat ett medborgarskap. Det ställningstagandet motiverades dock på ett annat sätt än det avgörande som är i fokus i denna artikel, och något estoppel-resonemang kunde knappast göras gällande. Skillnaderna mellan domskälen är vidare naturlig med tanke på de olikheter som finns mellan grundlagsbestämmelserna. Sammantaget medför avgörandena att regeringsformens rättighetskatalog har getts en helt annan tyngd än tidigare. Jfr i denna fråga bl.a. författarnas ovan nämnda artikel i SvJT 2008 s. 229–261, särskilt s. 259 ff. med där angivna hänvisningar, Clarence Crafoord, Regeringsformens fri- och rättighetsskydd och skadestånd, SvJT 2009 s. 1062–1068, Bertil Bengtsson, Skadestånd vid brott mot regeringsformen?, SvJT 2011 s. 605–629, Bertil Bengtsson, Vad skulle ett utvidgat rättighetsansvar innebära?, Juridisk Publikation 2013 s. 137–150, Bertil Bengtsson, Högsta domstolen fortsätter omvandlingen av skadeståndsrätten, SvJT 2014 s. 431–439, samt Martin Mörk och Magnus Hermansson, En enhetlig skadeståndsordning vid överträdelser av grundläggande rättigheter?, SvJT 2014 s. 507–519. 2 0 En särskild fråga är naturligtvis hur fiskesituationen hade sett ut om de äldre föreskrifterna inte hade meddelats (eller inte hade åtlytts). I statens argumentation i målet ligger att inskränkningarna var nödvändiga och att fisket dem förutan hade försämrats drastiskt. Innebar de nya föreskrifterna verkligen ett avsevärt försvårande av markanvändningen i förhållande till ett sådant läge? Tingsrätten besvarade den frågan nekande. 21 Se t.ex. NJA 1953 s. 42, omskrivet bl.a. i Bertil Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, 1991, s. 295. 22 Se 31 kap. 9 § miljöbalken. 23 Jfr a.a. s. 303. 2 4 Inom unionsrätten har det på motsvarande sätt varit betingat av att enskilda ska kunna tillgodogöra sig sina rättigheter enligt unionsrätten. 25 På samma sätt tar den unionsrättsliga estoppel-principen sikte på medlemsstaternas underlåtenhet att genomföra unionsrättsliga förpliktelser. 26 I NJA 2001 s. 210 bedömde Högsta domstolen att staten i och för sig var skadeståndsskyldig enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) med anledning av det fel som hade begåtts. I NJA 2010 s. 8 nekades dock fiskarna skadestånd med hänvisning till bristande kausalitet. 2 7 Man skulle t.ex. kunna tänka sig en situation där staten har brustit i fråga om en uttrycklig dokumentationsskyldighet rörande omständigheter som utvisar ersättningsrätt för någon enskild. Statens försumlighet i detta avseende kan då gå ut över den enskilde, som inte kan bevisa sin rätt till ersättning. Om gängse bevisrättsliga regler inte är tillräckliga för att den enskilde på ett rimligt sätt ska kunna komma till sin rätt, kan man spekulera i om ett estoppel-resonemang skulle kunna användas. Exemplet kan varieras på ett flertal sätt.
Hänvisas från p. 1 (s. 879)
1.Argumentet att staten inte till sitt fredande kan åberopa sin egen försummelse har med viss språklig variation förekommit i flera avgöranden från Högsta domstolen. Rättsfallet NJA 2003 s. 217 rörde den numera överspelade frågan om kränkningar av Europakonventionen alls berättigar till ideellt skadestånd (i senare rättsfall har en sådan rätt konstaterats, se nedan). Med anledning av kravet i artikel 13 i konventionen på ett effektivt rättsmedel för den vars fri- och rättigheter har kränkts uttalade Högsta domstolen följande: ”Denna artikel innehåller [...] inte någon positiv bestämmelse om skyldighet att utge gottgörelse utan ställer endast kravet att det i den nationella rättsordningen skall finnas tillgång till ett effektivt rättsmedel. En tillämpning av artikel 13 gentemot staten skulle därför närmast få grunda sig på samma slags resonemang som det som ligger till grund för EG-direktivs s.k. vertikala direkta effekt, dvs. att staten inte till sitt fredande kan åberopa sin egen försummelse att uppfylla de skyldigheter som följer av konventionen.” Högsta domstolen anknöt genom det citerade uttalandet samt de efterföljande domskälen till den s.k. estoppel-principen inom gemenskapsrätten (numera unionsrätten), som gäller när en enskild stat underlåter att genomföra ett unionsrättsligt direktiv. Enligt principen får invändningar om att enskildas rättigheter inte kan tillgodoses med anledning av en stats bristande genomförande av unionsrätten inte tillmätas betydelse. Nationella myndigheter är därför fråntagna möjligheten att till nackdel för enskilda tillämpa nationella regler som strider mot ett icke-genomfört direktiv. Estoppel-principen underbygger också unionsrättens krav på skadestånd i fall där statens underlåtenhet att anta ett direktiv leder till rättsförluster för enskilda.s. 879
2.Därefter slog Högsta domstolen i NJA 2005 s. 462 fast en rätt till ideellt skadestånd för en enskild, som hade utsatts för en kränkning av Europakonventionen och inte hade andra tillräckliga rättsmedel att tillgå. Domstolen utgick från kravet i artikel 13 Europakonventionen på att tillhandahålla ett rättsmedel för kränkningen. Detta krav riktas mot staten och kan därför, anförde domstolen, inte grunda någon omedelbar rätt till gottgörelse för den kränkte medborgaren. I avsaknad av andra tillgängliga rättsmedel för konventionskränkningen ansåg dock Högsta domstolen att övervägande skäl talade för att kränkningen berättigade den enskilde till ideellt skadestånd av staten.s. 880
3.I samband med redogörelsen i domen för innebörden av artikel 13 i konventionen hänvisade Högsta domstolen till ovan nämnda NJA 2003 s. 217. Samtidigt hänvisade domstolen även till ett annat rättsfall, NJA 2004 s. 662. I det avgörandet behandlades frågan om en enskild har rätt till skadestånd av staten när denna har brustit i skyldigheten enligt EES-avtalet att genomföra rättsakter som medför rättigheter för enskilda. Domstolen besvarade den frågan jakande. Skadeståndsrätten enligt det rättsfallet motsvarar i allt väsentligt den rätt till skadestånd som till följd av den unionsrättsliga estoppel-principen föreligger när staten har underlåtit att genomföra ett unionsrättsligt direktiv.s. 880
4.De nämnda avgörandena avsåg statens skadeståndsansvar med anledning av statens kränkningar av Europakonventionen. Därefter ställdes i NJA 2007 s. 747 frågan om en enskild kunde tillerkännas skadestånd av en annan enskild för att denne hade kränkt den förstnämndes rättigheter enligt konventionen. Högsta domstolen ogillade talan och ansåg att skadeståndsskyldighet inte kan åläggas enskilda med tillämpning av Europakonventionen, även om denna utgör svensk lag. Mot bakgrund av ett påstående i målet om att domstolen var skyldig att utan lagstöd tillskapa en sådan skadeståndsmöjlighet — likt rättsutvecklingen i de nyss nämnda avgörandena — anförde Högsta domstolen: ”Den rättspraxis som sålunda har utvecklats har rört skadeståndsansvar för staten. Då gör särskilda hänsyn sig gällande. Sålunda bör staten inte kunna freda sig mot skadeståndsskyldighet genom att åberopa sin egen försummelse att uppfylla en konventionsgrundad förpliktelse att införa lagregler om skadeståndsskyldighet (jämför den EG-rättsliga estoppel-principen; se NJA 2003 s. 217).” Högsta domstolen lämnade här ett motiv till den rättsutveckling som tidigare hade skett när det gällde möjligheten till en skadeståndstalan gentemot staten för ideell skada. Rättfärdigandet skedde under hänvisning till det estoppel-resonemang som hade vunnit insteg i svensk rätt genom NJA 2003 s. 217.s. 880
5.Den nu beskrivna rättsutvecklingen föranleder två huvudsakliga observationer. Den första är att Högsta domstolens uttalanden om att staten inte ska kunna freda sig med åberopande av sin egen försummelse har gjorts med klara hänvisningar till den estoppel-princip som gäller inom unionsrätten. Principen är där en del av den rättsskyddslära som har utbildats för att tillgodose enskildas behov av rättsmedel vid en enskild stats överträdelse av unionsrätten.s. 881
6.Den andra observationen är att det finns en logik i att hänvisningarna till den unionsrättsliga estoppel-principen förekommer just i de nämnda rättsfallen. De gällde statens skyldighet enligt artikel 13 Europakonventionen att ge enskilda som har utsatts för en kränkning en möjlighet till gottgörelse. Det kan jämföras med statens unionsrättsliga förpliktelse att genom införlivande garantera enskilda sådana rättigheter som följer av direktivsbestämmelser. I bägge fallen riktas alltså en förpliktelse mot lagstiftaren att anta nationella regler för att genomföra bestämmelserna så att enskilda tillförsäkras rättigheterna. När lagstiftaren har underlåtit att göra detta, har domstolarna ansett att lagstiftaren (staten) inte bör kunna förneka enskilda deras rättigheter enligt bestämmelserna med åberopande just av att bestämmelserna inte har genomförts. I stället har domstolarna skapat rättsmedel för att säkerställa att rättigheterna förverkligas. När det gäller unionsrätten utgörs rättsmedlen enligt EU-domstolens praxis av möjligheten att hävda rättigheternas direkta effekt samt möjligheten till skadestånd. När det gäller utevaron av tillräcklig gottgörelse enligt artikel 13 Europakonventionen utgörs rättsmedlet enligt Högsta domstolens praxis av möjligheten till ideellt skadestånd. Hänvisningen till den unionsrättsliga estoppel-principen när det gäller rättsfallen om Europakonventionen torde — liksom är fallet inom unionsrätten — bäras upp av det angelägna i att domstolarna i sådana situationer kan förse enskilda med ett fullgott rättsskydd.s. 881