1.Enligt artikel 1 i direktiv 2012/13/EU, ska dess bestämmelser tillämpas i ”straffrättsliga förfaranden”. Därmed uppkommer gränsdragningsfrågor när det gäller t.ex. administrativa förfaranden som har straffrättslig karaktär, antingen i EU-rättslig mening eller i Europakonventionens mening. Avgörande är om en formellt administrativ sanktion ska anses utgöra ett ”straff” i Europakonventionens eller stadgans mening. Frågan kan aktualiseras t.ex. i samband med konkurrensskadeavgift, som i svensk rätt omfattas av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 EKMR, medan den EU-rättsliga delen av förfarandet vid Konkurrensverket omfattas av artikel 47 i EU-stadgan. Dessutom omfattas dessa förfaranden av andra processuella regler än rättegångsbalken, t.ex. förvaltningsprocesslagen eller annan speciallagstiftning. Om definitionen av ”straffrättslig” ska definieras i vidare bemärkelse kommer direktivets rättighetskatalog att få ett enormt genomslag.s. 805
2.I propositionen undviks en konkret diskussion om hur den gränsen ska dras. Istället hänvisas till uttalandena i samband med genomförandet av direktiv 2010/64/EU om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden. Där görs i propositionen bedömningen att direktivets krav omfattar, men också är begränsade till, de förfaranden som kan mynna ut i en brottspåföljd, dvs. straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård (jfr 1 kap. 3 § brottsbalken). Vidare anförs där att det inte finns något i utformningen av direktiv 2010/64/EU som tyder på att avsikten har varit att direktivets tillämpningsområde i samtliga avseenden ska överensstämma med tillämpningsområdet för Europakonventionens bestämmelser i relevanta delar. Mot den bakgrunden var det regeringens bedömning att administrativa förfaranden faller utanför tillämpningsområdet för direktiv 2010/64/EU. Den slutsatsen bottnar i resonemanget att begreppet ”straffrättsligt förfarande” inte ges någon definition i direktiv 2010/64/EU. Regeringen drar slutsatsen att begreppet är ett autonomt begrepp, som inte har harmoniserats enligt annan EU-lagstiftning. Vad begreppet är avsett att reglera får avgöras för varje rättsakt för sig där det förekommer. När det gällde direktiv 2010/64/EU ansåg regeringen, i likhet med utredningen, att begreppet bör tolkas utifrån vedertagna definitioner inom straffrätten och i överensstämmelse med hur svensk rätt på området är uppbyggd.s. 806
3.När det gäller genomförandet av direktiv 2012/13/EU drar regeringen slutsatsen att det inte finns anledning att göra en annan bedömning. Anledningen var att Högsta domstolen i avgörandena NJA 2004 s. 510 I och II samt NJA 2010 s. 168 I och II redan konstaterat att skattetillägg ansågs ha straffrättslig karaktär. Det framgår inte uttryckligen, men förmodligen avses slutsatsen i prop. 2012/13:132 att Europakonventionen inte ska vara tillämplig på direktiv 2010/64/EU och då innebär dessa avgöranden ändå ingen skillnad i sak.s. 806
4.Det finns inte utrymme i det här sammanhanget att presentera någon utförlig redogörelse för förhållandet mellan svensk rätt, Europakonventionen och unionsrätten. Författaren får inledningsvis nöja sig med att anmärka att ett direktiv som harmoniserar misstänktas och tilltalades rätt till information i straffrättsliga förfaranden kan förmodas harmonisera även kriterierna för vilka förfaranden som omfattas av direktivet. Då är det EU-domstolen som är prejudikatinstans när det gäller omfattningen av direktivets räckvidd och tillämpningsområde.s. 807
5.Dessutom saknas stöd för regeringens slutsats att direktiven inte hänvisar till Europakonventionen. I skäl 5 i direktiv 2010/64/EU och skäl 5 och 6 i direktiv 2012/13/EU hänvisas uttryckligen till både EUstadgan och Europakonventionen. I direktiv 2010/64/EU står dessutom uttryckligen att direktivet ”respekterar dessa rättigheter [i EUstadgan och Europakonventionen] och bör genomföras i enlighet därmed”. Direktiv 2012/13/EU å sin sida konkretiserar i några delar innehållet i Europakonventionen och Europadomstolens praxis. I andra delar går direktivet emellertid längre och tillhandahåller misstänkta nya rättigheter. Till sist kan man fråga sig om det idag finns ett utrymme att ”friskriva” sig från Europakonventionens tillämpningsområde på det sättet som regeringen har gjort utan uttryckligt lagstöd. Både svensk rätt och unionsrätten innehåller bestämmelser som uttryckligen förbjuder detta (se 2 kap. 19 § regeringsformen samt artikel 6 FEU och artikel 52.3 i EU-stadgan).s. 807
6.I sitt yttrande till genomförandet av direktiv 2012/13/EU kritiserade lagrådet remissen för en bristande utredning av dessa frågor. Lagrådet hänvisade särskilt till rättsfallen NJA 2013 s. 502 och HFD 2013 ref. 71 och anförde att frågan om förhållandet mellan straffprocessen och administrativa förfaranden inte analyserats i remissen och att det inte fanns tillräckligt underlag för att bedöma om regeringens förslag fullt ut genomförde direktiv 2012/13/EU.s. 807
7.Slutsatsen i det här sammanhanget är att regeringens slutsats att direktivet inte skulle omfattas av EU-stadgans eller Europakonventionens tillämpningsområde är oförenlig med direktivet. Därmed kan frågan om direktivets tillämpning på administrativa förfaranden av straffrättslig karaktär inte anses vara slutgiltigt besvarad.s. 807