Prechal, a.a., s. 82 ff. 1 3 Prechal, a.a., s. 192. 14 Lenaerts och Corthaut, “Of birds and hedges: the role of primacy in invoking norms of EU law”, ELRev [2006] 287, s. 314. 15 Lenaerts och Corthaut, a.a., s. 303 f. Eftersom artikeln skrevs 2006, hänvisar författarna till artikel 7 EKMR. Se, t.ex. de förenade målen C-387/02, C-391/02 och C-403/02 Berlusconi m.fl., EU:C:2005:270. 16 Yttrande 2/13. Frågan finns publicerad i EUT 2013 C 260, s.19. 1 7 Detta är fallet i direktiv 2012/13/EU. Se nedan. 18 En liknande lösning återfinns i 2 kap. 19 § regeringsformen. 19 Mål C-399/11 Melloni, EU:C:2013:107, punkten 60. 20 Åkerberg Fransson, punkterna 20 och 22. 2 1 Melloni, punkt 60. 22 Åkerberg Fransson, punkterna 30 och 31. 23 Bergström och Hettne, Introduktion till Unionsrätten, 2014, s. 34, samt Bernitz och Kjellgren, Europarättens grunder, femte upplagan, 2014, s. 56. 24 Se prop. 2013/14:157, s. 16 ff. 2 5 SFS 2014:261 respektive SFS 2014:262. 26 SFS 2014:260. 27 SFS 2014:258. 28 SFS 2014:260. 29 SFS 2014:260. 30 SFS 2014:263 respektive SFS 2014:264. 31 SFS 2014:257. 32 SFS 2014:259. 33 Mål C-411/10, N.S., EU:C:2011:865, punkt 69. 34 Mål C-617/10, Åkerberg Fransson, EU:C:2013:105, punkt 21. 3 5 Prop. 2013/14:157, s. 17. 36 Ds 2013:18, s. 69 f. 37 I egenskap av svensk lag, får man förmoda, eftersom den får motivera att svensk rätt lever upp till detta krav. 38 Ds 2013:18, s. 70. 3 9 Skäl 30 i direktivet. 40 Ds 2013:18, s. 74 f. 41 Ds 2013:18, s. 85. 42 Ds 2013:18, s. 75. 4 3 Ds 2013:18, s. 31, med hänvisning till Bring och Diesen, Förundersökning, 2009, s. 586 och insynsutredningens slutbetänkande, s. 300. 44 Ds 2013:18, s. 31f. 45 Jämför HFD i RÅ 2001 ref. 27. 46 Ds 2013:18, s. 32. 4 7 Ds 2013:18, s. 32. 48 Mål C-399/11 Melloni, EU:C:2013:107. 49 Att EU-stadgans skydd för privatlivet kan upplevas som problematisk i förhållande till svensk rätt är känt. Se Abrahamsson och Jermsten, ”Om behovet av en ny tryck- och yttrandefrihetsrättslig regleringsmodell”, SvJT 2014 s. 201 ff. och Lambertz, “Grundbultarna kan behållas”, SvJT 2014 s. 440 ff. 50 Prop. 2013/14:157, s. 17. 5 1 Målen C-45/08 Spector Photo Group och Van Raemdonck, EU:C:2009:806, punkten 42, C-489/10 Bonda, EU:C:2012:319, punkten 37, och Åkerberg Fransson, punkten 35. 52 Särskilt Europadomstolens dom av den 27 september 2011 i mål Menarini Diagnostics mot Italien, 43509/08. 53 EUT 2010 L 280, s. 1. 54 Prop. 2012/13:132, s. 15 f. 55 Prop. 2012/13:132 s. 14 f. 56 Prop. 2013/14:157, s. 17. 5 7 Se bl.a. Bernitz, ”Rättighetsskyddets genomslag i svensk rätt — konventionsrättsligt och unionsrättsligt”, JT 2010–11 s. 821 ff. och Mörk och Hermansson, ”En enhetlig skadeståndsordning vid överträdelser av grundläggande rättigheter?”, SvJT 2014 s. 507 ff. 58 Prop. 2013/14:157 s. 22 med hänvisning till Cras och de Matteis, “The Directive on the Right to Information”, artikel i EU CRIM The European criminal law association’s forum 2013/1. 59 Att det krävs lagstöd framgår bland annat av artikel 52.1 i EU-stadgan. 60 Lagrådets yttrande av den 24 januari 2014. 6 1 Åkerberg Fransson, punkten 21. 62 Wiklund, ”Om Högsta domstolens rättsskapande verksamhet — löper domstolen amok?”, SvJT 2014 s. 341. 6 3 Cameron, ”Den svenske domaren och internationella normer — några reflektioner”, i Svea hovrätt 400 år, s. 503 ff., s. 505. 64 Cameron, a.a., s. 508. 65 Åkerberg Fransson, punkt 44. Frågan om hur en allmän rättsgrundsats ska tilllämpas generellt när en del av dess tillämpning omfattas av unionsrätten är ett spännande område som förtjänas att diskuteras vidare på annan plats. En viss fingervisning kanske kan hämtas i HD:s avgörande NJA 2013 s. 502, där rättighetsskyddet enligt Europakonventionen numera motsvarar skyddet enligt EU-stadgan när det gäller ne bis in idem i skattebrott i momsfrågor, samt i HD:s domar våren 2014 om skadestånd enligt regeringsformen. Skadestånd utgick i de senare avgörandena bl.a. med hänvisning till att åsidosättande av både Europakonventionen och unionsrätten kan vara skadeståndsgrundande. Se Mörk och Hermansson, ”En enhetlig skadeståndsordning vid överträdelser av grundläggande rättigheter?”, SvJT 2014 s. 507 ff. 66 NJA 2013 s. 1162. 6 7 Prop. 1986/87:89 s. 145, där det bl.a. anförs att materialet bör sovras så att handlingar som visat sig sakna betydelse inte i onödan följer med till rätten. 68 Skäl 31 i direktivet. ”Detta material kan finnas i en ärendeakt eller vara i en behörig myndighets besittning på annat lämpligt sätt, i enlighet med nationell rätt”. 69 Skäl 30 i direktivet, som innebär att den misstänkte eller tilltalade ska ha rätt att ta del av väsentlig bevisning innan ”en behörig myndighet uppmanas besluta” om anhållande eller häktning och i så god tid att rätten till försvar kan utövas effektivt, när artikel 7.1 är tillämplig. 70 Se diskussionen kring artikel 7.4 i direktivet ovan. Jfr skäl 32 i direktivet. 71 Se särskilt artikel 7.1 (jämte skäl 30) och artikel 7.3 i direktivet. 72 Se Lindström, ”JO:s tillsyn över domstolarna under åren med rättegångsbalken”, i Svea hovrätt 400 år, s. 175 ff. 73 Tidigt exempel, se Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft, akademisk avhandling, 1949, s. 116. 74 Avvisningsregeln tillämpas redan i samband med preskription vid senkommen justering av gärningsbeskrivningen. Se NJA 2011 s. 611, där HD gör en milt sagt vid tolkning av Europadomstolens beslut den 5 september 2006 i målet Bäckström och Andersson mot Sverige, no 67930/01.
Hänvisas från p. 3 (s. 797)
1.Genomförandet av EU-direktiv i medlemsstaterna regleras i artikel 288 andra stycket, FEUF. Enligt den bestämmelsen är direktiv med avseende på det resultat som ska uppnås bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat, men det överlåts åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. I sin genomgång av rättspraxis från EU-domstolen finner Sacha Prechal att det inte går att generellt dra några slutsatser om hur ett direktiv ska genomföras i nationell rätt. Hon konstaterar att bestämmelsen har två ytterligheter. Man kan tänka sig en skala mellan att ordagrant införliva direktivet i den nationella lagstiftningen å ena sidan och att välja att tolka in direktivet i befintliga bestämmelser utan vidare lagstiftningsåtgärd å andra sidan. Gemensamt är dock att det i samtliga fall måste kunna räknas som ett genomförande av direktivet.s. 797
2.Bestämmelsen i artikel 288 FEUF innebär visserligen att medlemsstaterna har friheten att anpassa ett direktiv som ska genomföras till nationella särdrag, t.ex. genom att välja begrepp som är bättre anpassade till nationella omständigheter. Men det åligger dem även en skyldighet att säkerställa att direktivet genomförs och tillämpas på ett effektivt sätt. Det sistnämnda har i EU-domstolens praxis uttryckts som att medlemsstaterna är ”skyldiga att införa ett regelverk … som är så precist, klart och förutsägbart att enskilda ges en klar bild av sina rättigheter och skyldigheter”.s. 797
3.Prechal konstaterar att det finns en yttre gräns för hur ett direktiv kan ”tolkas in” i befintlig nationell rätt utan vidare lagstiftningsåtgärder. Avgörande är enligt henne direktivets innehåll. Det är möjligt så länge som det inte finns någon praktisk eller teoretisk risk för att direktivet ska tillämpas på fel sätt eller inte tillämpas alls. Beroende på om innehållet skapar rättigheter för enskilda, kan det krävas att dessa regleras uttryckligen i lagtext för att säkerställa att de tillämpas (och tillämpas på rätt sätt). Här finns det en spänning mellan principiella krav på tydlighet, t.ex. legalitetsprincipen, och utgångspunkten att tilllämplig rätt är känd och kan åberopas effektivt vid domstol. Genomförandet får med andra ord inte ske i så lösa former att det inte går att se var i nationell rätt direktivet har genomförts.s. 797
4.När det gäller bristande genomförande av direktiv, finns det enligt Prechal tre situationer. Det kan röra sig om en situation där medlemsstaten inte har genomfört direktivet, trots att medlemsstaten erkänner att det vore nödvändigt. Medlemsstaten kan även ha valt att inte vidta några lagstiftningsåtgärder för att direktivet anses motsvara gällande rätt, men senare visar sig det vara ett felaktigt antagande. Den sista situationen är när medlemsstaten visserligen har infört bestämmelser, men dessa inte uppfyller kraven i EU-domstolens rättspraxis.s. 798
5.Om det skulle visa sig att den nationella lagstiftningen inte uppfylller kraven i ett direktiv, finns det olika metoder för att lösa konflikten. Det gäller i första hand att tillämpa principerna om direkt effekt, EUkonform tolkning, statens skadeståndsansvar och unionsrättens företräde i allmänhet. Som Koen Lenaerts och Tim Corthaut har beskrivit det, ska dessa principer alltid tas i beaktande och det är rimligt att förvänta sig att en nationell domstol väljer den minst ingripande lösningen i varje enskilt fall för att säkerställa en effektiv tillämpning av unionsrätten med största möjliga respekt för den nationella rättsordningen. I det sammanhanget är det intressant att notera att Lenaerts och Corthaut anser att tillämpningen av bl.a. principen om direkt effekt måste respektera legalitetsprincipen i artikel 49 i EU-stadgan.s. 798