Rättsfall

NJA 2013 s. 1162

Citera

NJA 2013 s. 1162

BibTeX

@misc{nja-2013-s-1162,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2013 s. 1162}},
  year         = {2013},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

4 hänvisningar i 4 artiklar · 4 stycken/fotnoter

Europakonventionens tilläggsprotokoll 16 och de högsta domstolarna1 hänvisning

Claes Granmar · ERT 2025 s. 533–565 · 1 ställe

Se ang. unionsrätt och processuell autonomi i svensk rätt, NJA 2013 s. 42, SAS Sverige AB; NJA 2013 s. 1162, Kiinteistö Oy Mäkisalmela, ST1; och NJA 2020 s. 147, Unionen; samt RÅ 2004 ref. 95, Wärmdö Krog.fotnot 54 · s. 546

Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20181 hänvisning

Petter Asp · SvJT 2019 s. 1007–1124 · 1 ställe

Att en straffrättslig bestämmelse som införts för att genomföra ett EU-direktiv kan tillämpas i de delar bestämmelsen är förenlig med direktivet även om den i någon eller några delar inte är förenlig med det bakomliggande direktivet följer av NJA 2013 s. 1162. Man kan beskriva situationen så att partiell EU-rättsstridighet hos en bestämmelse inte (i vart fall inte nödvändigtvis) gör bestämmelsen icke-tillämplig i sin helhet (jfr i detta avseende även det nyss refererade NJA 2012 s. 1073 där en numera upphävd bestämmelse inte tillämpades på grund av att den i det konkreta fallet stod i strid med EU-rätten; hinder mot att tillämpa den bestämmelsen skulle alltså i princip inte föreligga i sådana delar där den inte står i strid med EU-rätten, om nu sådana finns). En annan sak är att det rimligen bör finnas gränser för i vilken utsträckning en EU-rättsstridig lagstiftning kan räddas genom en tolkning eller tillämpning i konformitet med EU-rätten (jfr t.ex. undertecknad i EU & straffrätten, Uppsala 2012 s. 146 f.).Inledning[^1] · p. 38 · s. 1018

Tryck- och yttrandefrihetsgrundlagarna och EU-rätten — en kommentar till en kommentar1 hänvisning

Magnus Schmauch · SvJT 2014 s. 520–531 · 1 ställe

Mål C-148/02 Garcia Avello, EU:C:2003:539. 1 7 Domen Sayn-Wittgenstein punkt 83; se generaladvokatens förslag till avgörande, punkterna 59 till 60: ”Det framgår tydligt att avskaffandet av adelstitlar, samt alla privilegier och beteckningar knutna till dessa, är ett legitimt mål för en nybildad republik — som Österrike var år 1919 — grundad på alla medborgares lika värde och med avstamp i ruinerna av ett imperium som hade dominerats av privilegierade klasser … Det innebär emellertid inte att detta är ett nödvändigt mål som ska eftersträvas av samtliga medlemsstater. Bibehållandet, avskaffandet eller till och med inrättandet av ett system med adelstitlar, ärftliga eller inte, eller andra sekulära ordnar, titlar eller privilegier, är en fråga som det är upp till varje medlemsstat att själv avgöra, under förutsättning att det inte strider mot unionsrätten och tilllämpningsområdet för denna, till exempel mot principerna och reglerna om lika behandling och deras tillämpningsområde.” 18 Mål C-36/02, Omega Spielhallen, EU:C:2004:614. 19 Målen C-391/09, Malgožata Runevi(cid:0)-Vardyn och Łukasz Paweł Wardyn mot Vilniaus miesto savivaldyb(cid:0)s administracija m.fl., EU:C:2011:291, och C-202/11, Anton Las mot PSA Antwerp NV, EU:C:2013:239. 20 I målet Runevi(cid:0)-Vardyn och Wardyn godtog EU-domstolen inskränkningen, men inte i målet Las. 2 1 Mål C-3/10, Franco Affatato mot Azienda Sanitaria Provinciale di Cosenza, EU:C:2010:574. 22 Mål C-393/10, Dermod Patrick O’Brien mot Ministry of Justice, EU:C:2012:110. 23 Mål C-151/12, Kommissionen mot Spanien, EU:C:2013:690. 24 Häri ligger också Abrahamssons och Jermstens poäng, nämligen att den svenska regleringen är olik all annan reglering av yttrandefriheten och tryckfriheten inom EU. 25 Lebeck, ”Respekt för medlemsstaternas nationella identitet eller för EU-rättens effektivitet?: Något om Art. 4(2) EU-fördraget”, JFT 5/2012, s. 436 ff., s. 457. 2 6 Se även Lebeck, JFT 5/2012, s. 461. 27 Bernitz och Kjellgren, Europarättens grunder, femte upplagan, 2014, s. 99, 103 och 105. 28 ”Konstitutionen och den rätt som antas av unionens institutioner genom utövande av de befogenheter som den har tilldelats skall ha företräde framför medlemsstaternas rätt.” 29 Abrahamsson och Jermsten, SvJT 2014 s. 213. 30 SOU 2012:55, s. 23, 289 och 203. 31 Abrahamsson och Jermsten, SvJT 2014 s. 213. De syftar troligen till situationen före 2013, när relationen mellan den tyska författningsdomstolen och EUdomstolen var bättre. Se Payandeh, ”Constitutional review after Honeywell”, Common Market Law Review 48: 9–38, 2011. 32 BVerfG, 1 BvR 1215/07 vom 24.4.2013, Absatz-Nr. (1–233). Se ”Ultra vires — has the Bundesverfassungsgericht shown its teeth?”, Editorial comment, Common market law review 50: 925–930, 2013. 33 BVerfG, 2 BvR 2728/13 vom 14.1.2014, Absatz-Nr. (1–105). 3 4 Den s.k. Foto Frost-doktrinen, enligt vilken endast EU-domstolen har behörighet att avgöra om en EU-rättsakt är giltig eller inte, mål 314/85 Foto Frost, EU:C:1987:452. 35 Punkt 26 i den tyska författningsdomstolens begäran om förhandsavgörande. 36 Högsta Domstolen 23 april 2014, T 5516-12. I domen T 5628-12 samma dag fastställdes samma princip när det gäller rådighetsinskränkningar i vissa fall. 37 Jfr artikel 6(3) FEU. Tryck- och yttrandefriheten hör hit. Se bl.a. artikel 11 i Stadgan. 38 Högsta domstolens beslut Ö 461-11 av den 25 februari 2014. 39 SOU 2008:125, En reformerad grundlag, Del 1, s. 500. 40 Jfr den redan nämnda Förklaring Nr. 17 till Lissabonfördraget. 4 1 Se Holmberg m.fl., Grundlagarna, tredje upplagan, 2012, s. 39f. 42 Att problem uppkommer endast i undantagsfall anser även Abrahamsson och Jermsten, se fotnot 6 ovan. 43 Abrahamsson och Jermsten, SvJT 2014 s. 213 44 Abrahamsson och Jermsten, SvJT 2014 s. 213. 45 Det är svårt att underskatta betydelsen av de senaste årens konstitutionella utveckling i Sverige. EU-medlemskapet speglas i grundlagen, uppenbarhetsrekvisitet är borta och europakonventionen har — i det närmaste — grundlags status. Se Abrahamsson, ”EU-medlemskapets influenser på dömandet”, SvJT 1999, s. 833 ff., s. 845, för en diskussion om dessa punkters betydelse. 46 Jämför lag (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen: EU-rätten gäller i landet ”med den verkan som följer” av fördragen och andra, angivna, instrument. Se även NJA 2007 s. 227, en förordning skulle i ”aktuella hänseenden kunna anses likställd med svensk lag”, och NJA 2013 s. 1162, ”domstolarna [är] skyldiga att beakta de unionsrättsliga principerna om direkt effekt och om unionsrättens företräde” när det gäller direktiv, men dessa principer kan ”begränsas”. 4 7 T.ex. Bernitz och Kjellgren, s. 105. 48 Huvudförhandlingen i den frågan ägde rum i maj 2014. 49 Schmauch, ”Dom från Strasbourg: Advokaters rapporteringsskyldighet vid misstänkt penningtvätt — vidare begränsning av Bosphorus-presumtionen”, ERT 1/2013, s. 98 ff. 50 Målen C-399/11, Stefano Melloni mot Ministerio Fiscal, EU:C:2013:107, och C617/10, Åklagaren mot Hans Åkerberg Fransson, EU:C:2013:280. 51 Melloni, punkt 58. 52 Melloni, punkt 60; oklart om det är samma situation som avses i artikel 52.1 i Stadgan. 5 3 Åkerberg Fransson, punkt 44. 54 Åkerberg Fransson, punkt 45. 55 Melloni, punkt 60; jfr även C-491/10 PPU, Aguirre Zarraga, EU:C:2010:828, punkterna 48 och 50. 56 Lenaerts och Nuffel, European Union Law, tredje upplagan, 2011, s. 757 ff. 57 de Boer, ”Addressing rights divergences under the Charter: Melloni”, Common Market Law Review 50: 1083–1104, 2013, s. 1103. 58 Den senare situationen kännetecknar även målet Åkerberg Fransson, ovan. Se Hancox, ”The meaning of ’implementing’ EU law under Article 51(1) of the Charter: Åkerberg Fransson”, Common Market Law Review 50: 1411–1423, 2013, s. 1419. 5 9 Lebeck, JFT 5/2012, s. 457. 60 Lenaerts och Nuffel, s. 756f. 61 Det ska påminnas om kraven i artikel 288 tredje stycket FEUF att ett direktiv ”med avseende på det resultat som ska uppnås [ska] vara bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat, men det ska överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet”. 62 Lebeck, JFT 5/2012, s. 461. 63 SOU 2012:55, s. 289. 64 Situationen kompliceras av att det är förhållandevis vanligt med ändringar i grundlagarna. Bull, s. 332. 6 5 Frågan om subsidiaritet hör naturligtvis hit, men har av utrymmesskäl utelämnats. För en förtjänstfull överblick, se Bergström, ”Subsidiaritetsprövningen: Riksdagen hittar en ny roll i EU:s lagstiftningsprocess, ERT 3/2010, s. 423 ff., Hallström, ”Nationella parlaments roll i den Europeiska unionen”, ERT 1/2011, s. 7 ff., Lööw, ”Subsidiaritetsprövningen i Sveriges riksdag”, ERT 1/2014, s. 96 ff. 66 Det här är ingen ny tanke. Se t.ex. Fahlbeck m.fl., Medborgarrätt, 1947, s. 355.fotnot 16 · s. 522

EU-stadgans betydelse för misstänktas och tilltalades rätt till insyn i förundersökningen1 hänvisning

Magnus Schmauch · SvJT 2014 s. 795–811 · 1 ställe

Prechal, a.a., s. 82 ff. 1 3 Prechal, a.a., s. 192. 14 Lenaerts och Corthaut, “Of birds and hedges: the role of primacy in invoking norms of EU law”, ELRev [2006] 287, s. 314. 15 Lenaerts och Corthaut, a.a., s. 303 f. Eftersom artikeln skrevs 2006, hänvisar författarna till artikel 7 EKMR. Se, t.ex. de förenade målen C-387/02, C-391/02 och C-403/02 Berlusconi m.fl., EU:C:2005:270. 16 Yttrande 2/13. Frågan finns publicerad i EUT 2013 C 260, s.19. 1 7 Detta är fallet i direktiv 2012/13/EU. Se nedan. 18 En liknande lösning återfinns i 2 kap. 19 § regeringsformen. 19 Mål C-399/11 Melloni, EU:C:2013:107, punkten 60. 20 Åkerberg Fransson, punkterna 20 och 22. 2 1 Melloni, punkt 60. 22 Åkerberg Fransson, punkterna 30 och 31. 23 Bergström och Hettne, Introduktion till Unionsrätten, 2014, s. 34, samt Bernitz och Kjellgren, Europarättens grunder, femte upplagan, 2014, s. 56. 24 Se prop. 2013/14:157, s. 16 ff. 2 5 SFS 2014:261 respektive SFS 2014:262. 26 SFS 2014:260. 27 SFS 2014:258. 28 SFS 2014:260. 29 SFS 2014:260. 30 SFS 2014:263 respektive SFS 2014:264. 31 SFS 2014:257. 32 SFS 2014:259. 33 Mål C-411/10, N.S., EU:C:2011:865, punkt 69. 34 Mål C-617/10, Åkerberg Fransson, EU:C:2013:105, punkt 21. 3 5 Prop. 2013/14:157, s. 17. 36 Ds 2013:18, s. 69 f. 37 I egenskap av svensk lag, får man förmoda, eftersom den får motivera att svensk rätt lever upp till detta krav. 38 Ds 2013:18, s. 70. 3 9 Skäl 30 i direktivet. 40 Ds 2013:18, s. 74 f. 41 Ds 2013:18, s. 85. 42 Ds 2013:18, s. 75. 4 3 Ds 2013:18, s. 31, med hänvisning till Bring och Diesen, Förundersökning, 2009, s. 586 och insynsutredningens slutbetänkande, s. 300. 44 Ds 2013:18, s. 31f. 45 Jämför HFD i RÅ 2001 ref. 27. 46 Ds 2013:18, s. 32. 4 7 Ds 2013:18, s. 32. 48 Mål C-399/11 Melloni, EU:C:2013:107. 49 Att EU-stadgans skydd för privatlivet kan upplevas som problematisk i förhållande till svensk rätt är känt. Se Abrahamsson och Jermsten, ”Om behovet av en ny tryck- och yttrandefrihetsrättslig regleringsmodell”, SvJT 2014 s. 201 ff. och Lambertz, “Grundbultarna kan behållas”, SvJT 2014 s. 440 ff. 50 Prop. 2013/14:157, s. 17. 5 1 Målen C-45/08 Spector Photo Group och Van Raemdonck, EU:C:2009:806, punkten 42, C-489/10 Bonda, EU:C:2012:319, punkten 37, och Åkerberg Fransson, punkten 35. 52 Särskilt Europadomstolens dom av den 27 september 2011 i mål Menarini Diagnostics mot Italien, 43509/08. 53 EUT 2010 L 280, s. 1. 54 Prop. 2012/13:132, s. 15 f. 55 Prop. 2012/13:132 s. 14 f. 56 Prop. 2013/14:157, s. 17. 5 7 Se bl.a. Bernitz, ”Rättighetsskyddets genomslag i svensk rätt — konventionsrättsligt och unionsrättsligt”, JT 2010–11 s. 821 ff. och Mörk och Hermansson, ”En enhetlig skadeståndsordning vid överträdelser av grundläggande rättigheter?”, SvJT 2014 s. 507 ff. 58 Prop. 2013/14:157 s. 22 med hänvisning till Cras och de Matteis, “The Directive on the Right to Information”, artikel i EU CRIM The European criminal law association’s forum 2013/1. 59 Att det krävs lagstöd framgår bland annat av artikel 52.1 i EU-stadgan. 60 Lagrådets yttrande av den 24 januari 2014. 6 1 Åkerberg Fransson, punkten 21. 62 Wiklund, ”Om Högsta domstolens rättsskapande verksamhet — löper domstolen amok?”, SvJT 2014 s. 341. 6 3 Cameron, ”Den svenske domaren och internationella normer — några reflektioner”, i Svea hovrätt 400 år, s. 503 ff., s. 505. 64 Cameron, a.a., s. 508. 65 Åkerberg Fransson, punkt 44. Frågan om hur en allmän rättsgrundsats ska tilllämpas generellt när en del av dess tillämpning omfattas av unionsrätten är ett spännande område som förtjänas att diskuteras vidare på annan plats. En viss fingervisning kanske kan hämtas i HD:s avgörande NJA 2013 s. 502, där rättighetsskyddet enligt Europakonventionen numera motsvarar skyddet enligt EU-stadgan när det gäller ne bis in idem i skattebrott i momsfrågor, samt i HD:s domar våren 2014 om skadestånd enligt regeringsformen. Skadestånd utgick i de senare avgörandena bl.a. med hänvisning till att åsidosättande av både Europakonventionen och unionsrätten kan vara skadeståndsgrundande. Se Mörk och Hermansson, ”En enhetlig skadeståndsordning vid överträdelser av grundläggande rättigheter?”, SvJT 2014 s. 507 ff. 66 NJA 2013 s. 1162. 6 7 Prop. 1986/87:89 s. 145, där det bl.a. anförs att materialet bör sovras så att handlingar som visat sig sakna betydelse inte i onödan följer med till rätten. 68 Skäl 31 i direktivet. ”Detta material kan finnas i en ärendeakt eller vara i en behörig myndighets besittning på annat lämpligt sätt, i enlighet med nationell rätt”. 69 Skäl 30 i direktivet, som innebär att den misstänkte eller tilltalade ska ha rätt att ta del av väsentlig bevisning innan ”en behörig myndighet uppmanas besluta” om anhållande eller häktning och i så god tid att rätten till försvar kan utövas effektivt, när artikel 7.1 är tillämplig. 70 Se diskussionen kring artikel 7.4 i direktivet ovan. Jfr skäl 32 i direktivet. 71 Se särskilt artikel 7.1 (jämte skäl 30) och artikel 7.3 i direktivet. 72 Se Lindström, ”JO:s tillsyn över domstolarna under åren med rättegångsbalken”, i Svea hovrätt 400 år, s. 175 ff. 73 Tidigt exempel, se Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft, akademisk avhandling, 1949, s. 116. 74 Avvisningsregeln tillämpas redan i samband med preskription vid senkommen justering av gärningsbeskrivningen. Se NJA 2011 s. 611, där HD gör en milt sagt vid tolkning av Europadomstolens beslut den 5 september 2006 i målet Bäckström och Andersson mot Sverige, no 67930/01.fotnot 12 · s. 797