1.Försäkringsavtalet syftar till att ge försäkringstagaren en ekonomisk trygghet som denne annars skulle sakna samtidigt som det för försäkringsgivaren är en produkt som denne vill sälja med vinst. För att hjälpa parterna att uppfylla sina respektive syften med försäkringen samt för att stävja ett illojalt beteende inom avtalsrelationen finns det i t.ex. FAL 8 kap. 8, 10 och 13 §§ regler om försäkringstagarens upplysningsplikt och räddningsplikt, samt riskökningsregler. Utöver FAL:s regler om försäkringstagarens lojalitetsplikt gentemot försäkringsgivaren finns det en särskild lojalitetsplikt på försäkringsrättens område som, i jämförelse med den lojalitetsplikt som vanligtvis anses gälla på avtalsrättens område, är särskilt långtgående.s. 727
2.Med lojalitetsplikt avses generellt en avtalsparts skyldighet att tillgodose sin motparts intresse. En part ska således handla lojalt mot sin motpart, vilket innebär att en part inte får utnyttja ett eventuellt makteller informationsövertag på motpartens bekostnad. Lojalitetsplikten ställer med andra ord upp ett krav på att parterna ska upprätthålla en viss standard för uppförande inom avtalsrelationen. En standard för uppförande tjänar sitt syfte om parterna upplever en plikt gentemot sin motpart att upprätthålla den standarden inom avtalsrelationen; en standard för uppförande tjänar med andra ord sitt syfte när den upptas i relationen som en social norm. En standard för uppförande som parterna känner sig bundna av kan vara en förutsättning för att parterna ska känna den tillit och det förtroende till relationen och sin motpart som krävs för att de ska vara villiga att godta den risk som finns förenad med att ingå i ett avtalsförhållande med någon annan.s. 727
3.Denna standard för uppförande inom avtalsrelationen har berörts av HD i olika avgöranden. I NJA 2005 s. 142 uttalade HD bl.a. att eftersom avtalet i det aktuella fallet gav leasinggivaren en ensidig rätt att höja eller sänka leasingtagarens ränta denne därför var tvungen att ”tillämpa klausulen på ett lojalt och konsekvent sätt”.s. 728
4.I NJA 2009 s. 672 uttalar HD att detta krav på att inte utnyttja sin motpart ska upprätthållas även när kontraktet sägs upp, och att parterna i många fall därför är skyldiga att tillgodose sin motparts anpassningsbehov som uppkommer när ett avtal sägs upp, genom att tilllämpa en skälig uppsägningstid. Parterna förväntas med andra ord främja relationen och vara varandra behjälpliga; och detta gäller även när avtalet sägs upp.s. 728
5.Inom försäkringsrätten finns dessutom principen uberrima fides, som kräver att parterna i en försäkringsrättslig avtalsrelation ska visa varandra en särskilt långtgående lojalitet och trohet. Det är med andra ord en variant på lojalitetsplikten, men eftersom den är mer långtgående ställer den högre krav på parternas lojalitet än lojalitetsplikten. Detta beror antagligen på försäkringsavtalsparternas asymmetriska makt- och informationsförhållanden, där försäkringsgivaren har mer pengar och information om försäkringsrätt och försäkringsverksamhet än försäkringstagaren samtidigt som försäkringstagaren har ingående information och kunskap om den egna verksamheten. På samma sätt som försäkringstagaren således har svårt att bedöma riktigheten och lojaliteten i försäkringsgivarens premiesättning, har försäkringsgivaren svårt att bedöma riktigheten och lojaliteten i försäkringstagarens information om sin verksamhet. Båda parter är därför beroende av varandras lojalitet.s. 728
6.Anledningen till att en person eller ett företag väljer att försäkra sig är för att de är ekonomiskt utsatta och antagligen inte har råd att själva ersätta skador av vissa slag. Om den ena parten inte kan lita på att medparten förser denne med korrekta uppgifter faller det förtroende som krävs för att parterna ska känna en plikt att vara lojala mot varandra. Om parterna saknar tillit till varandra riskerar en potentiell försäkringstagare därför att få betala för höga premier i förhållande till den risk för skada som föreligger i det enskilda fallet eller att bli utan den försäkringsersättning som denne är berättigad till. På motsvarande sätt riskerar försäkringsgivaren att bestämma premien för lågt med hänsyn till den faktiska risken eller att betala ut högre ersättning än vad försäkringstagaren egentligen är berättigad till. Om parterna inte kan lita på varandra riskerar syftet med att teckna en försäkring därför gå förlorat för de båda.s. 728
7.För att avtalsrelationen mellan försäkringsgivare och försäkringstagare ska fungera måste försäkringsgivaren därför kunna lita på att försäkringstagaren förser denne med korrekta uppgifter om verksamheten som ska försäkras, och försäkringstagaren måste kunna lita på att försäkringsgivaren ersätter sådana skador som försäkringstagaren är ersättningsberättigad till genom försäkringsavtalet. Relationen bygger således, precis som alla relationer, på tilltro och på förtroende. Detta gäller även om det kan argumenteras för att de försäkringsrättsliga momenten (t.ex. försäkringsvillkoren och gällande rätt på området) bygger på misstro eftersom att parternas valmöjligheter begränsas genom hot om sanktioner i form av t.ex. nekad utbetalning av försäkringsersättning, böter och i värsta fall fängelse.s. 729