Sandstedt s. 407–412. 1 2 Sandstedt s. 427–432. 13 Sandstedt s. 472. 1 4 Sandstedt s. 492. 15 Sandstedt s. 481. 16 Sandstedt s. 481. 17 Se exempelvis bokens avslutning s. 492–493. 1 8 Jfr Sandstedt s. 395. 19 Vill man tänka renodlat funktionalistiskt kan man fortsätta resonemanget. Om man håller isär relationerna blir en tvist mellan A och B:s fordringsägare bara aktuell om A verkligen vinner mot C. När A vinner mot C slutar detta med att C måste överlämna lösöret till A. Just därför uppfyller A kravet på tradition. Motsvarande är ju för övrigt vad justitieråden gör i NJA 2005 s. 425, som Johan Sandstedt tar upp på s. 412–419. De tar var konflikt för sig och placerar in dem i tidsordning. I fallet hade B:s fordringsägare vunnit och det var för deras räkning som egendomen såldes. Det förelåg därmed inte något dubbelförfogande. Resultatet av denna första konflikt mellan A och B:s fordringsägare var att A förlorade sitt anspråk och det är på detta resultat som slutsatsen om lösningsrätten bygger. (A hade kunnat ta tillvara sina intressen genom att köpa båten i konkurrens med andra spekulanter.) Faktiskt är det ju först om man tillåter antingen C eller B att i A:s krav mot C komma med invändningen att A inte har borgenärsskydd, som det kan bli ett problem. Med en renodlad funktionalism finns det ingen anledning att låta vare sig C eller B komma med invändningar om bristande borgenärsskyddsuppfyllelse i en tvist mellan A och C om vindikation eller lösningsrätt. 2 0 Sandstedt s. 364–365, särskilt not 1964. 21 Jfr Martinson, Kreditsäkerhet i fakturafordringar, Iustus 2002, s. 306–317. 22 Det kan dock vara tankeväckande att fundera över vilka vetenskapliga belägg som finns för de antaganden som görs på detta område. I svensk rätt är det numera dominerande antagandet för traditionskravet att detta fyller funktionen av att motverka sken- och efterhandskonstruktioner. Antagandet är plausibelt, men svårt att värdera, och för den som letar vetenskapliga belägg är det inte lätt. Det förefaller enklare att hitta sådana belägg för antagandet att personer i ekonomisk kris har riskpreferens. Sett till validiteten skulle därför riskpreferensargumentet i princip vara tyngre än argumentet om sken- och efterhandskonstruktioner. (I varje fall om vi bortser från specifika belägg för att risktagandet kan ta sig uttryck i just dubbelförfoganden.) 2 3 SOU 1988:63 s. 37 Kommission och dylikt. 24 Faktum är att det kan framstå som ganska märkligt att den svenska lagstiftaren valde att använda äganderättsbegreppet. Godtrosförvärvslagen är inte som jordabalkens motsvarande regler från tidigt 70-tal, utan från 1986 och således en produkt från en tid då det funktionella angreppssättet helt tagit över. Den norske lagstiftaren hade då redan åtta år tidigare valt en annan formulering utan äganderätt. I Lov om godtroerverv av løsøre, 1978-06-02-37, står det: ”Blir en løsøreting solgt av den som sitter med tingen og får mottakeren den overlevert til seg i god tro, hindrer det ikke rettsvinning etter avtalen at avhenderen mangler rett til å rå over tingen.” Sandstedt behandlar temat på s. 363–364. 25 I jämförelse med godtrosförvärvslagen är det än märkligare att den svenske lagstiftaren så sent som 2009 valde att i kommissionslagen använda äganderättstermen för att lösa företrädesfrågor vid konkurs. Detta till på köpet genom att efter gammalt (och substantialistiskt) mönster använda en formulering om ”äganderättens övergång”, och som kan hävdas reglera såväl separationsrättskonflikterna (kommittentens prioritet) som borgenärsskyddskonflikterna (köparnas prioritet). Än märkligare blir det när man som Johan Sandstedt poängterar att utredarna i lagförslagen föreslagit en annan lösning, med uttrycket ”förbehållen”. Äganderätt sterminologin dök upp först i lagrådsremissen. Se Sandstedt s. 329–331, SOU 1988:63 och SOU 2005:120. 26 Enklast och tydligast uttryckt i den engelskspråkiga sammanfattningen: ”… enable a comparative property law dialogue between substantialist and functionalist jurists.” I den svenska texten anger han att syftet är ”För en europeisk sakrättsdialog”. Vad han härutöver tar upp i syfteshänseende kan uppfattas som att han preciserar detta underlättande syfte till att behandla tre frågeställningar, nämligen 1) borgenärsskydd, 2) andra ”funktioner” som med en substantialistisk förståelse kan härledas från äganderätten, och 3) termerna ”ägare” och ”äganderätt”, se s. 1.
Hänvisas från p. 10 (s. 665)
Sandstedt s. 407–412. 1 2 Sandstedt s. 427–432. 13 Sandstedt s. 472. 1 4 Sandstedt s. 492. 15 Sandstedt s. 481. 16 Sandstedt s. 481. 17 Se exempelvis bokens avslutning s. 492–493. 1 8 Jfr Sandstedt s. 395. 19 Vill man tänka renodlat funktionalistiskt kan man fortsätta resonemanget. Om man håller isär relationerna blir en tvist mellan A och B:s fordringsägare bara aktuell om A verkligen vinner mot C. När A vinner mot C slutar detta med att C måste överlämna lösöret till A. Just därför uppfyller A kravet på tradition. Motsvarande är ju för övrigt vad justitieråden gör i NJA 2005 s. 425, som Johan Sandstedt tar upp på s. 412–419. De tar var konflikt för sig och placerar in dem i tidsordning. I fallet hade B:s fordringsägare vunnit och det var för deras räkning som egendomen såldes. Det förelåg därmed inte något dubbelförfogande. Resultatet av denna första konflikt mellan A och B:s fordringsägare var att A förlorade sitt anspråk och det är på detta resultat som slutsatsen om lösningsrätten bygger. (A hade kunnat ta tillvara sina intressen genom att köpa båten i konkurrens med andra spekulanter.) Faktiskt är det ju först om man tillåter antingen C eller B att i A:s krav mot C komma med invändningen att A inte har borgenärsskydd, som det kan bli ett problem. Med en renodlad funktionalism finns det ingen anledning att låta vare sig C eller B komma med invändningar om bristande borgenärsskyddsuppfyllelse i en tvist mellan A och C om vindikation eller lösningsrätt. 2 0 Sandstedt s. 364–365, särskilt not 1964. 21 Jfr Martinson, Kreditsäkerhet i fakturafordringar, Iustus 2002, s. 306–317. 22 Det kan dock vara tankeväckande att fundera över vilka vetenskapliga belägg som finns för de antaganden som görs på detta område. I svensk rätt är det numera dominerande antagandet för traditionskravet att detta fyller funktionen av att motverka sken- och efterhandskonstruktioner. Antagandet är plausibelt, men svårt att värdera, och för den som letar vetenskapliga belägg är det inte lätt. Det förefaller enklare att hitta sådana belägg för antagandet att personer i ekonomisk kris har riskpreferens. Sett till validiteten skulle därför riskpreferensargumentet i princip vara tyngre än argumentet om sken- och efterhandskonstruktioner. (I varje fall om vi bortser från specifika belägg för att risktagandet kan ta sig uttryck i just dubbelförfoganden.) 2 3 SOU 1988:63 s. 37 Kommission och dylikt. 24 Faktum är att det kan framstå som ganska märkligt att den svenska lagstiftaren valde att använda äganderättsbegreppet. Godtrosförvärvslagen är inte som jordabalkens motsvarande regler från tidigt 70-tal, utan från 1986 och således en produkt från en tid då det funktionella angreppssättet helt tagit över. Den norske lagstiftaren hade då redan åtta år tidigare valt en annan formulering utan äganderätt. I Lov om godtroerverv av løsøre, 1978-06-02-37, står det: ”Blir en løsøreting solgt av den som sitter med tingen og får mottakeren den overlevert til seg i god tro, hindrer det ikke rettsvinning etter avtalen at avhenderen mangler rett til å rå over tingen.” Sandstedt behandlar temat på s. 363–364. 25 I jämförelse med godtrosförvärvslagen är det än märkligare att den svenske lagstiftaren så sent som 2009 valde att i kommissionslagen använda äganderättstermen för att lösa företrädesfrågor vid konkurs. Detta till på köpet genom att efter gammalt (och substantialistiskt) mönster använda en formulering om ”äganderättens övergång”, och som kan hävdas reglera såväl separationsrättskonflikterna (kommittentens prioritet) som borgenärsskyddskonflikterna (köparnas prioritet). Än märkligare blir det när man som Johan Sandstedt poängterar att utredarna i lagförslagen föreslagit en annan lösning, med uttrycket ”förbehållen”. Äganderätt sterminologin dök upp först i lagrådsremissen. Se Sandstedt s. 329–331, SOU 1988:63 och SOU 2005:120. 26 Enklast och tydligast uttryckt i den engelskspråkiga sammanfattningen: ”… enable a comparative property law dialogue between substantialist and functionalist jurists.” I den svenska texten anger han att syftet är ”För en europeisk sakrättsdialog”. Vad han härutöver tar upp i syfteshänseende kan uppfattas som att han preciserar detta underlättande syfte till att behandla tre frågeställningar, nämligen 1) borgenärsskydd, 2) andra ”funktioner” som med en substantialistisk förståelse kan härledas från äganderätten, och 3) termerna ”ägare” och ”äganderätt”, se s. 1.s. 665