3 hänvisningar i 2 artiklar · 3 stycken/fotnoter
Sara Göthlin · 2023, s. 1–338 · 2 ställen
- Torgny Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, Norstedts Juridik, 6 uppl. (1996) med Supple- ment 2004 (Håstad, Sakrätt (1996)) s. 16 beskriver att det sedan Hesslers Allmänna Sakrätt har blivit ”vanligt att inom sakrätten behandla alla slags rättigheter – även nyttjanderätter och fordringsrätter – och att därvid undersöka i vad mån rättigheten har skydd mot konkurrerande anspråk från tredje man på motpartens sida.” Hessler, Sakrätt, (1973) s. 5 f. Knut Rodhe, Läro- bok i obligationsrätt, Norstedts, 6 uppl. (1986) (Rodhe, Lärobok i obligationsrätt) s. 19 f. Jfr också Stefan Lindskog, Kvittning, Norstedts Juridik, 3 uppl. (2014) (Lindskog, Kvittning) s. 37 f. och Stefan Lindskog, Betalning, Norstedts Juridik, 3 uppl. (2022) (Lindskog, Betalning) s. 66 (särskilt not 133). Jfr Torgny Håstad, Inför en europeisk sakrätt – några principfrågor, JT 2002/03 s. 747 angående sakrättsliga problem (det handlar om att ”rangordna olika giltiga obligationsrättsliga anspråk mot varandra”). Staffan Myrdal, Återpantsättning, Norstedts Ju- ridik (2005) (Myrdal, Återpantsättning) s. 38 använder ”sakrättsligt skydd” som lika lydande med borgenärs- och omsättningsskydd. På liknande sätt uttalar HD i NJA 2005 s. 425: ”/…/ det s.k. sakrättsskyddet omfattar dels ett omsättningsskydd, som avser förhållandet till konkurre- rande förvärvare av samma sak (andra singularsuccessorer), dels ett borgenärsskydd, som avser förhållandet till bl.a. säljarens utmätnings- och konkursborgenärer.” Jfr Dalhuisen, som be- skriver en i stora delar gemensam förståelse (i såväl civil law som common law-jurisdiktioner) av rättigheter in rem som borgenärer ”can maintain against all the world”, Jan H. Dalhuisen, Dalhuisen on Transnational Comparative, Commercial, Financial and Trade Law, Volume 3, Hart Publishing, 7 uppl. (2019) (Dalhuisen Vol. 3) s. 76 f. I DCFR talar man om ”effectiveness against third persons”, se Christian von Bar, Eric Clive och Hans Schulte-Nölke (red.), Princip- les, Definitions and Model Rules of European Private Law. Draft Common Frame of Reference (DCFR), Chapter 3. Se även Gustaf Almqvist, Förmögenhetsbrott och förmögenhetsrätt (ak. avh.) Iustus (2020) (Almqvist, Förmögenhetsbrott) s. 138 f.fotnot 39 · s. 12
- 139, 229NJA 2010 s. 617 197, 251 NJA 2003 s. 465 329NJA 2010 s. 629 60 NJA 2004 s. 345 280, 281NJA 2010 s. 725 251 NJA 2004 s. 561 326NJA 2010 s. 734 243, 325 NJA 2004 s. 777 238NJA 2011 s. 600 208 NJA 2005 s. 11 158NJA 2011 s. 739 297 NJA 2005 s. 142 218NJA 2011 s. 792 342 NJA 2005 s. 342 325, 349NJA 2012 s. 97 30, 285 NJA 2005 s. 425 28NJA 2012 s. 328 317 NJA 2005 s. 443 240NJA 2012 s. 391 125, 298 NJA 2005 s. 510 254NJA 2012 s. 419 160, 314 NJA 2005 s. 557 347NJA 2012 s. 441 157, 237, 287 NJA 2005 s. 608 219, 220NJA 2012 s. 697 221 NJA 2005 s. 792 281NJA 2012 s. 715 313 NJA 2005 s. 871 160NJA 2012 s. 1095 27, 127, 342 NJA 2006 s. 420 239, 333NJA 2013 s. 271 208 NJA 2006 s. 439 157, 176NJA 2013 s. 421 95, 283, 284 NJA 2006 s. 678 348NJA 2013 s. 491 218 NJA 2007 s. 86 199NJA 2013 s. 822 125, 290 NJA 2007 s. 280 158, 159NJA 2013 s. 1017 325 NJA 2007 s. 413 173, 174, 197NJA 2013 s. 1190 232 NJA 2007 s. 455 194NJA 2013 s. 1203 332 NJA 2007 s. 471 280NJA 2014 s. 537 56, 254, 255, 282 NJA 2007 s. 599 318NJA 2014 s. 669 333, 340, 341 NJA 2007 s. 652 174, 197NJA 2014 s. 760 220, 353 NJA 2007 s. 736 240, 251NJA 2014 s. 798 240 NJA 2008 s. 339 256NJA 2014 s. 877 51, 333, 353 NJA 2008 s. 392 26, 299NJA 2014 s. 960 208 NJA 2008 s. 684 58, 170, 172, NJA 2015 s. 346 349referat · p. 85 · s. 333
SvJT 2014 s. 662–672 · 1 ställe
- Sandstedt s. 407–412. 1 2 Sandstedt s. 427–432. 13 Sandstedt s. 472. 1 4 Sandstedt s. 492. 15 Sandstedt s. 481. 16 Sandstedt s. 481. 17 Se exempelvis bokens avslutning s. 492–493. 1 8 Jfr Sandstedt s. 395. 19 Vill man tänka renodlat funktionalistiskt kan man fortsätta resonemanget. Om man håller isär relationerna blir en tvist mellan A och B:s fordringsägare bara aktuell om A verkligen vinner mot C. När A vinner mot C slutar detta med att C måste överlämna lösöret till A. Just därför uppfyller A kravet på tradition. Motsvarande är ju för övrigt vad justitieråden gör i NJA 2005 s. 425, som Johan Sandstedt tar upp på s. 412–419. De tar var konflikt för sig och placerar in dem i tidsordning. I fallet hade B:s fordringsägare vunnit och det var för deras räkning som egendomen såldes. Det förelåg därmed inte något dubbelförfogande. Resultatet av denna första konflikt mellan A och B:s fordringsägare var att A förlorade sitt anspråk och det är på detta resultat som slutsatsen om lösningsrätten bygger. (A hade kunnat ta tillvara sina intressen genom att köpa båten i konkurrens med andra spekulanter.) Faktiskt är det ju först om man tillåter antingen C eller B att i A:s krav mot C komma med invändningen att A inte har borgenärsskydd, som det kan bli ett problem. Med en renodlad funktionalism finns det ingen anledning att låta vare sig C eller B komma med invändningar om bristande borgenärsskyddsuppfyllelse i en tvist mellan A och C om vindikation eller lösningsrätt. 2 0 Sandstedt s. 364–365, särskilt not 1964. 21 Jfr Martinson, Kreditsäkerhet i fakturafordringar, Iustus 2002, s. 306–317. 22 Det kan dock vara tankeväckande att fundera över vilka vetenskapliga belägg som finns för de antaganden som görs på detta område. I svensk rätt är det numera dominerande antagandet för traditionskravet att detta fyller funktionen av att motverka sken- och efterhandskonstruktioner. Antagandet är plausibelt, men svårt att värdera, och för den som letar vetenskapliga belägg är det inte lätt. Det förefaller enklare att hitta sådana belägg för antagandet att personer i ekonomisk kris har riskpreferens. Sett till validiteten skulle därför riskpreferensargumentet i princip vara tyngre än argumentet om sken- och efterhandskonstruktioner. (I varje fall om vi bortser från specifika belägg för att risktagandet kan ta sig uttryck i just dubbelförfoganden.) 2 3 SOU 1988:63 s. 37 Kommission och dylikt. 24 Faktum är att det kan framstå som ganska märkligt att den svenska lagstiftaren valde att använda äganderättsbegreppet. Godtrosförvärvslagen är inte som jordabalkens motsvarande regler från tidigt 70-tal, utan från 1986 och således en produkt från en tid då det funktionella angreppssättet helt tagit över. Den norske lagstiftaren hade då redan åtta år tidigare valt en annan formulering utan äganderätt. I Lov om godtroerverv av løsøre, 1978-06-02-37, står det: ”Blir en løsøreting solgt av den som sitter med tingen og får mottakeren den overlevert til seg i god tro, hindrer det ikke rettsvinning etter avtalen at avhenderen mangler rett til å rå over tingen.” Sandstedt behandlar temat på s. 363–364. 25 I jämförelse med godtrosförvärvslagen är det än märkligare att den svenske lagstiftaren så sent som 2009 valde att i kommissionslagen använda äganderättstermen för att lösa företrädesfrågor vid konkurs. Detta till på köpet genom att efter gammalt (och substantialistiskt) mönster använda en formulering om ”äganderättens övergång”, och som kan hävdas reglera såväl separationsrättskonflikterna (kommittentens prioritet) som borgenärsskyddskonflikterna (köparnas prioritet). Än märkligare blir det när man som Johan Sandstedt poängterar att utredarna i lagförslagen föreslagit en annan lösning, med uttrycket ”förbehållen”. Äganderätt sterminologin dök upp först i lagrådsremissen. Se Sandstedt s. 329–331, SOU 1988:63 och SOU 2005:120. 26 Enklast och tydligast uttryckt i den engelskspråkiga sammanfattningen: ”… enable a comparative property law dialogue between substantialist and functionalist jurists.” I den svenska texten anger han att syftet är ”För en europeisk sakrättsdialog”. Vad han härutöver tar upp i syfteshänseende kan uppfattas som att han preciserar detta underlättande syfte till att behandla tre frågeställningar, nämligen 1) borgenärsskydd, 2) andra ”funktioner” som med en substantialistisk förståelse kan härledas från äganderätten, och 3) termerna ”ägare” och ”äganderätt”, se s. 1.fotnot 11 · s. 665