Som exempel på sådan konstitutionellt motiverad försiktighet kan nämnas Högsta domstolens hårt kritiserade — och numera vad gäller själva rättsfrågan överspelade — avgöranden rörande skattetillägg och dubbelbestraffning (NJA 2010 s. 168 I och II), där domstolen ansåg att det bör finnas ”klart stöd” i Europakonventionen eller Europadomstolens praxis för att underkänna en svensk reglering. 1 3 I fråga om lindriga kränkningar av Europakonventionen kan dock undantagsvis erkännandet av kränkningen i sig anses vara ett tillräckligt effektivt rättsmedel, jfr NJA 2013 s. 842. 14 Här bör framhållas skillnaden gentemot det krav som enligt unionsrätten uppställs för att en överträdelse av rättighetsstadgan ska berättiga till skadestånd, nämligen att överträdelsen måste vara att beteckna som klar (se vidare avsnitt 10). 15 Lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Enligt 2 kap. 19 § regeringsformen får dessutom lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid mot konventionen. 16 Se SOU 2010:87 s. 163 ff. och nyss nämnda praxis från Högsta domstolen. 17 Jfr dock påbudet om ersättning i 2 kap. 15 § regeringsformen, som uppvisar vissa likheter med artikel 13 Europakonventionen. Se vidare om detta i Martin Mörk och Magnus Hermansson, Enskildas rättsskydd vid lagstiftarens försummelse — om estoppel-argumentet i svensk rätt, SvJT 2008 s. 229–261. 1 8 Domstolens ställningstagande har också — med utgångspunkt i rättspraxis gällande Europakonventionen — förutspåtts i litteraturen. Se t.ex. Clarence Crafoord, Regeringsformens fri- och rättighetsskydd och skadestånd, SvJT 2009 s. 1062– 1068. Crafoord tar i rättsfallet upp just det enskilda fall som behandlas av Högsta domstolen i det nu aktuella avgörandet. Se också Bertil Bengtsson, Skadestånd vid brott mot regeringsformen?, SvJT 2011 s. 605–629. 19 Jfr den genomgång som görs av Bertil Bengtsson, a.a., s. 617 ff. 20 P. 7 och 8 i domskälen. 21 Detta förhållande berörs av Bertil Bengtsson, Högsta domstolen fortsätter omvandlingen av skadeståndsrätten, SvJT 2014 s. 431–439, s. 434. I sammanhanget bör även framhållas den skiljaktiga meningen i Högsta domstolen, som präglas av en vidare angreppsvinkel i skadeståndsfrågan. 2 2 Jfr den skiljaktiga meningen i Högsta domstolen. Begränsningar i fri- och rättigheterna i 2 kap. regeringsformen får ske i den utsträckning och ordning som anges i 2 kap. 20 § ff. Just rätten till medborgarskap är absolut och får inte inskränkas genom vanlig lag. 23 Jfr p. 5 i Högsta domstolens domskäl, där domstolen gör en distinktion mellan rättigheter som kan anses skydda den enskilde enbart vid normgivningen och rättigheter som skyddar den enskilde även vid rättstillämpningen i enskilda fall. Någon närmare utläggning om vilka rättigheter som hör till respektive grupp görs inte, även om det av domen framgår att i vart fall den rättighet som var föremål för prövning anses tillhöra den senare gruppen. 2 4 Det kan framhållas att Högsta domstolen samma dag som det förevarande avgörandet meddelades — den 23 april 2014 — även avgjorde ett mål där staten ansågs skyldig att utge ersättning för ekonomisk skada med anledning av 2 kap. 18 § regeringsformen i dess lydelse före år 2011. Den paragrafen är emellertid säregen med hänsyn till de ersättningsregler som innefattas i andra stycket och som av Högsta domstolen — i form av en allmän rättsgrundsats — tillämpades i målet för att tillgodose ersättningskravet. Någon egentlig överträdelse av den paragrafen var det alltså inte fråga om i målet. Det synes inte kunna göras någon omedelbar parallell med det aktuella avgörandet. 25 Artiklarna 3, 8 och 42 rättighetsstadgan. 26 Artikel 51.1 rättighetsstadgan och EU-domstolens dom den 26 februari 2013 i mål C617/10, Åkerberg Fransson, EU:C:2013:105, punkt 21. 27 Fördraget om den Europeiska Unionen och Fördraget om den Europeiska Unionens Funktionssätt. 2 8 Se EG-domstolens dom den 17 december 1970 i mål 11/70, Internationale Handelsgesellschaft, EU:C:1970:114, punkt 3. 29 Se EG-domstolens domar den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe, EU:C:1976:188, punkt 5, och mål 45/76, Comet, EU:C:1976:191, punkterna 12–16. 30 Se t.ex. EG-domstolens dom den 11 oktober 2007 i mål C-460/06, Paquay, EU:C:2007:601, punkt 50. 31 Se EG-domstolens dom den 5 mars 1996 i de förenade målen C-46/93 och C48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame, EU:C:1996:79. 3 2 Se t.ex. EG-domstolens dom den 24 september 1998 i mål C-319/96, Brinkmann Tabakfabriken, EU:C:1998:429. 33 Se EG-domstolens ovan nämnda dom i Brasserie du pêcheur och Factortame. 34 Se t.ex. EG-domstolens dom den 26 mars 1996 i mål C-392/93, British Telecommunications, EU:C:1996:131. 35 Se dom från belgiska Cour de Cassation den 14 januari 2000 (Pas., 2000, I, 102; RW, 2000–2001, 1096). 36 Värt att notera är att Belgien har gjort bedömningen att den generösare skadeståndsordningen måste avse hela unionsrätten och inte bara rättighetsstadgan. 3 7 Se EG-domstolens dom den 16 maj 2000 i mål C-78/98, Preston, EU:C:2000:247, punkt 57. 3 8 EU-domstolens dom den 18 mars 2010 i de förenade målen C-317/08– C-320/08, Alassini m.fl., EU:C:2010:146, punkt 63.
Hänvisas från p. 2 (s. 509)
Som exempel på sådan konstitutionellt motiverad försiktighet kan nämnas Högsta domstolens hårt kritiserade — och numera vad gäller själva rättsfrågan överspelade — avgöranden rörande skattetillägg och dubbelbestraffning (NJA 2010 s. 168 I och II), där domstolen ansåg att det bör finnas ”klart stöd” i Europakonventionen eller Europadomstolens praxis för att underkänna en svensk reglering. 1 3 I fråga om lindriga kränkningar av Europakonventionen kan dock undantagsvis erkännandet av kränkningen i sig anses vara ett tillräckligt effektivt rättsmedel, jfr NJA 2013 s. 842. 14 Här bör framhållas skillnaden gentemot det krav som enligt unionsrätten uppställs för att en överträdelse av rättighetsstadgan ska berättiga till skadestånd, nämligen att överträdelsen måste vara att beteckna som klar (se vidare avsnitt 10). 15 Lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Enligt 2 kap. 19 § regeringsformen får dessutom lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid mot konventionen. 16 Se SOU 2010:87 s. 163 ff. och nyss nämnda praxis från Högsta domstolen. 17 Jfr dock påbudet om ersättning i 2 kap. 15 § regeringsformen, som uppvisar vissa likheter med artikel 13 Europakonventionen. Se vidare om detta i Martin Mörk och Magnus Hermansson, Enskildas rättsskydd vid lagstiftarens försummelse — om estoppel-argumentet i svensk rätt, SvJT 2008 s. 229–261. 1 8 Domstolens ställningstagande har också — med utgångspunkt i rättspraxis gällande Europakonventionen — förutspåtts i litteraturen. Se t.ex. Clarence Crafoord, Regeringsformens fri- och rättighetsskydd och skadestånd, SvJT 2009 s. 1062– 1068. Crafoord tar i rättsfallet upp just det enskilda fall som behandlas av Högsta domstolen i det nu aktuella avgörandet. Se också Bertil Bengtsson, Skadestånd vid brott mot regeringsformen?, SvJT 2011 s. 605–629. 19 Jfr den genomgång som görs av Bertil Bengtsson, a.a., s. 617 ff. 20 P. 7 och 8 i domskälen. 21 Detta förhållande berörs av Bertil Bengtsson, Högsta domstolen fortsätter omvandlingen av skadeståndsrätten, SvJT 2014 s. 431–439, s. 434. I sammanhanget bör även framhållas den skiljaktiga meningen i Högsta domstolen, som präglas av en vidare angreppsvinkel i skadeståndsfrågan. 2 2 Jfr den skiljaktiga meningen i Högsta domstolen. Begränsningar i fri- och rättigheterna i 2 kap. regeringsformen får ske i den utsträckning och ordning som anges i 2 kap. 20 § ff. Just rätten till medborgarskap är absolut och får inte inskränkas genom vanlig lag. 23 Jfr p. 5 i Högsta domstolens domskäl, där domstolen gör en distinktion mellan rättigheter som kan anses skydda den enskilde enbart vid normgivningen och rättigheter som skyddar den enskilde även vid rättstillämpningen i enskilda fall. Någon närmare utläggning om vilka rättigheter som hör till respektive grupp görs inte, även om det av domen framgår att i vart fall den rättighet som var föremål för prövning anses tillhöra den senare gruppen. 2 4 Det kan framhållas att Högsta domstolen samma dag som det förevarande avgörandet meddelades — den 23 april 2014 — även avgjorde ett mål där staten ansågs skyldig att utge ersättning för ekonomisk skada med anledning av 2 kap. 18 § regeringsformen i dess lydelse före år 2011. Den paragrafen är emellertid säregen med hänsyn till de ersättningsregler som innefattas i andra stycket och som av Högsta domstolen — i form av en allmän rättsgrundsats — tillämpades i målet för att tillgodose ersättningskravet. Någon egentlig överträdelse av den paragrafen var det alltså inte fråga om i målet. Det synes inte kunna göras någon omedelbar parallell med det aktuella avgörandet. 25 Artiklarna 3, 8 och 42 rättighetsstadgan. 26 Artikel 51.1 rättighetsstadgan och EU-domstolens dom den 26 februari 2013 i mål C617/10, Åkerberg Fransson, EU:C:2013:105, punkt 21. 27 Fördraget om den Europeiska Unionen och Fördraget om den Europeiska Unionens Funktionssätt. 2 8 Se EG-domstolens dom den 17 december 1970 i mål 11/70, Internationale Handelsgesellschaft, EU:C:1970:114, punkt 3. 29 Se EG-domstolens domar den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe, EU:C:1976:188, punkt 5, och mål 45/76, Comet, EU:C:1976:191, punkterna 12–16. 30 Se t.ex. EG-domstolens dom den 11 oktober 2007 i mål C-460/06, Paquay, EU:C:2007:601, punkt 50. 31 Se EG-domstolens dom den 5 mars 1996 i de förenade målen C-46/93 och C48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame, EU:C:1996:79. 3 2 Se t.ex. EG-domstolens dom den 24 september 1998 i mål C-319/96, Brinkmann Tabakfabriken, EU:C:1998:429. 33 Se EG-domstolens ovan nämnda dom i Brasserie du pêcheur och Factortame. 34 Se t.ex. EG-domstolens dom den 26 mars 1996 i mål C-392/93, British Telecommunications, EU:C:1996:131. 35 Se dom från belgiska Cour de Cassation den 14 januari 2000 (Pas., 2000, I, 102; RW, 2000–2001, 1096). 36 Värt att notera är att Belgien har gjort bedömningen att den generösare skadeståndsordningen måste avse hela unionsrätten och inte bara rättighetsstadgan. 3 7 Se EG-domstolens dom den 16 maj 2000 i mål C-78/98, Preston, EU:C:2000:247, punkt 57. 3 8 EU-domstolens dom den 18 mars 2010 i de förenade målen C-317/08– C-320/08, Alassini m.fl., EU:C:2010:146, punkt 63.s. 509