Närliggande

Sramek mot Österrike, dom den 22.10.1984, § 42. 1 2 Se vidare C. Sandgren, Domares jäv och skiljemans obehörighet, SvJT 2010 s. 710 f. med hänvisningar till Heuman, Lindell och Lindskog; jfr den skiljaktiga meningen i NJA 1981 s. 1205. För en analys av jävsproblematiken i skiljeförfaranden hänvisas till S. Lindskog, Skiljeförfarande, 2 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm 2012 s. 413 ff. Se även L. Heuman, Skiljemannarätt, Norstedts Juridik, Stockholm 1999 s. 226, 272 f. och s. 298. — ”Under rubriken domare kan ej skiljeman komma.” kunde det heta fordomdags (E. Trygger, Skiljeaftal och skiljemannaförfarande enligt svensk rätt, TfR 1886 s. 242). Se vidare E. Tiby, Domarjäv, Juristförlaget, Stockholm 1993 s. 182 ff. 13 Jfr S. Lindskogs uppfattning: ”Förtroendeskadliga förhållanden bör vara diskvalificerande, inte bara därför att de typiskt sett innebär en fara för att skiljemannen inte står erforderligt fri i förhållande till parterna och saken, utan också därför att de typiskt sett är ägnade att minska förtroendet för skiljeförfarandet som tvistlösningsordning.” (a.a. s. 415). 14 Se närmare Sandgren a.a. s. 710 f. 15 Piersack mot Belgien, dom den 1 oktober 1982. 16 Departementschefen uttalade bl.a. ”[…] att en tolkning av [generalklausulen i 4 kap. 13 § p. 10] i belysning av Europadomstolens praxis kan medföra att jäv skall anses föreligga när en part kan hysa objektivt berättigat tvivel angående domstolens opartiskhet.” (prop. 1992/93:25 s. 19). 17 Domaren ska ha handlat ”with personal bias”, som det uttrycks i Hauschildt mot Danmark, dom den 24.5.1989, § 47. 18 Gregory mot Förenade Konungariket, dom den 25 februari 1997, § 45. 19 Delcourt mot Belgien, dom den 17.1.1970, § 25. 2 0 Lindskog ställer likaså upp ett strikt krav för skiljeförfaranden: ”Förmodligen bör ställas ganska höga krav på att en skiljeman skall stå fri i förhållande till parterna och saken. Redan om det finns ett rimligt tvivel om det bör ett förtroendeskadligt förhållande anses föreligga” (a.a. s. 419). — I princip bör det krav som gäller för en allmän domstol och en skiljenämnd vara detsamma; se Sandgren a.a. s. 710 f. 21 Domstolen har sett Europakonventionen i första hand som en korrigerande faktor, också i mål om jäv. I NJA 2008 s. 893 sades det att generalklausulen i rättegångsbalken ”[…] skall tillämpas med beaktande av art. 6.1 […] och Europadomstolens avgöranden.” Med hänvisning till detta rättsfall skriver D. Victor att konventionen beträffande jäv använts som ”[…] tolkningsunderlag för den allmänna jävsbestämmelsen […]” i RB 4:13 (Svenska domstolars hantering av Europakonventionen, SvJT 2013 s. 343 ff. (s. 374). På liknande sätt nöjde sig Regeringsrätten i RÅ 2009 ref. 8 med att säga att ”[b]estämmelsen om jäv ska tolkas och tillämpas i ljuset av Europakonventionen […]”. Men med NJA 2010 s. 274 kan HD sägas reservationslöst lägga Europadomstolens uttryckssätt till grund för sitt avgörande, dvs. HD ser inte konventionen bara som ett tolkningsunderlag. 22 Se W. Warnling-Nerep, RB:s regler om domarjäv i ljuset av Europakonventionen. Några kommentarer kring RÅ 2009 ref. 8, JT 2009–10 s. 233 ff. (s. 244). 23 I Malmömålet 4 skriver hovrätten uttryckligen att bedömningen inte ska ta ”[…] hänsyn till de kostnader, obehag och fördröjning som en ny rättegång vid tingsrätten för med sig.” — Synen förefaller tidigare ha varit en något annan; jfr Rättegångsutredningen (SOU 1982:26) s. 154. 24 Hauschildt mot Danmark, dom den 24.5.1989, § 48. 25 NJA 2010 s. 274 (p. 6). Så även i RÅ 2009 ref. 8. Jfr Lindskog (not 12) som betonar att en skiljeman skall stå fri i förhållande till parterna och saken och ”[…] redan om det finns ett rimligt tvivel om det bör ett förtroendeskadligt förhållande anses föreligga.” 26 Exempelvis Delcourt mot Belgien, dom den 17.1.1970 och De Cubber mot Belgien, dom den 26.10.1984. Se Harris s. 251 f. — Uttrycket myntades i ett engelskt rättsfall från 1924 (R v Sussex Justices, ex parte Mc Carthy), där domstolen uttalade att det är ”[…] of fundamental importance that justice should not only be done, but should manifestly and undoubtedly be seen to be done.” 2 7 Pullar mot Förenade kungariket, dom den 10.6.1996 (§ 39) och Piersack mot Belgien, dom den 1.10.1982 (§ 30). Trechsel, förutvarande ordförande för den Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, pekar ut ”the man in the street” i Human Rights in Criminal Proceedings, Oxford University Press, 2006 s. 62. Den norska generalklausulen om jäv, som har stora likheter med den svenska, ska tolkas så att ”[…] det avgörande ska vara ’hvordan folk flest oppfatter forholdet’” (Tiby s. 180 med hänvisningar). — Det kan vara skäl att här påminna om att principen om oberoende domstolar ”[…] skall betraktas utifrån ett medborgarperspektiv” (SOU 2000:99 s. 57). 28 I det skiljedomsrättsliga avgörandet NJA 2007 s. 841, där HD anlade ett ”objektivt betraktelsesätt”, fann domstolen stöd för sin slutsats i IBA:s riktlinjer och i praxis utvecklad av Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut. 29 Tiby refererar en undersökning som jämför allmänhetens och domares uppfattningar om domstolars objektivitet och opartiskhet. Den tyder på att allmänheten har klart större misstro mot domares förmåga att vara objektiva och opartiska. Undersökningen var liten och får tillskrivas begränsat värde. Den är ändå en indikation på att en domare som lägger sin egen uppfattning till grund för sin bedömning brukar en måttstock som är mindre restriktiv än om han sökte bilda sig en uppfattning om allmänhetens inställning (s. 246). 3 0 Fitger, Zeteo, Kommentaren till RB 4:13 och Malmömålen 2 och 4. 31 Inom skiljemannarätten råder samma synsätt. I NJA 1981 s. 1205 uttrycker sig HD på följande vis: ”Bestämmelserna om jäv i lagen om skiljemän syftar — liksom motsvarande stadganden om domarjäv i RB — till att skydda rättskipningens objektiva handhavande.” Även de bestämmelser som tagits upp i nuvarande lag om skiljeförfarande (8 § 2 st.) är objektiva till sin karaktär. 3 2 Ett likartat resonemang kan föras om ett avgörande av Svea hovrätt som fann en nämndeman jävig främst på den grunden att han dels var anställd i ett bolag, i vilket några av målsägandeföretagen ägde aktier, dels hade optioner i bolaget; mål B 4041-09 den 25.9.2009. 33 Exempelvis Kleyn m.fl. mot Nederländerna, dom den 6.5.2003, § 192 (Stor kammare) och Sacilor-Lormines mot Frankrike, dom den 9.11.2006, § 62. 34 Se Tiby s. 301. Gränsen mot jäv enligt generalklausulen är inte självklar. I RH 1981:137 befanns en nämndeman ha varit jävig som varit sekreterare i en kommunal nämnd. Kommunen hade visst intresse i målet och nämndemannen hade såsom sekreterare i nämnden arbetat med en till målet hörande fråga. Det ansågs skapa jäv enligt generalklausulen. Jfr även NJA 1978 s. 464. 3 5 I sin skiljaktiga mening i Gotlandsmålet gjorde ordföranden i rätten en sådan bedömning också i fråga om polisstyrelsens ordförande. 36 Enligt Europadomstolen kan en domares bristande självständighet accepteras förutsatt att andra garantier för oväld föreligger; Sacilor-Lormines mot Frankrike, dom den 9.11.2006, § 67. Nämndemannens bindning till polisstyrelsen/polisnämnden förstärker emellertid osjälvständigheten. Denna kan för övrigt komma att öka än mer som en följd av regeringens förslag att kravet för entledigande av en nämndeman ska sänkas (prop. 2013/14:169). 37 Prop. 1993/94:117 s. 37 ff. och bet. 1993/94:KU24 s. 18 ff. 38 Chefsjustitieombudsmannen E. Fura har kommenterat HD:s uttalande (”[…] att Europadomstolens praxis [kommer] att få allt mindre betydelse när det gäller tilllämpningen av Europakonventionen såsom svensk lag”): ”Detta måste väl ändå bygga på (fel)synen att Europadomstolen kommer att stå still och inte utveckla sin praxis ytterligare?” (Advokaten nr 2/2013 s. 43). Justitierådet S. Lindskog bemöter inte denna anmärkning i sin replik utan avfärdar hennes inlägg i allmänna ordalag: ”[…] Furas kritik beror [delvis] på vissa missuppfattningar och ger [därför] en felaktig bild av domarna sammantaget med att hennes bakgrund och ställning kan ge framställningen ett sken av auktoritet.” (Advokaten nr 3/2013 s. 40 ff.). 3 9 Domstolen, som år 2000 övergav ”klarhetsdoktrinen”, uttalade i plenum år 2005 att norska domstolar skulle göra en självständig tolkning av konventionen och därvid använda samma metod som Europadomstolen. Den uttalade också att det i första hand var Europadomstolen som skulle utveckla konventionen men att norska domstolar kunde gå i dialog med Europadomstolen och söka påverka denna; närmare om detta se J. E. A. Skoghøy, De nordiske domstolene og Den europeiske menneskerettskonvensjon, SvJT 2013 s. 397 ff. (s. 400 f.). — Till skillnad från den norska domstolen berör inte HD frågan om tillämplig metod för tolkningen av Europakonventionen såsom nationell lag. Jfr dock NJA 2013 s. 502 p. 52 (’ne bis in idem’). 40 Jacobs & White påpekar att konventionssystemet inte har som syfte att åstadkomma enhetlighet (”uniformity”) i konventionsstaterna utan att skapa en miniminivå. (The European Convention on Human Rights, 4th ed., Oxford University Press, 2006 s. 511). — Jfr däremot SOU 2010:87 vari sägs följande: ”För att en sådan gemensam miniminivå ska uppnås krävs att konventionen tolkas så att den får samma materiella innehåll för alla stater” (s. 143). 41 I SOU 2010:87 nämns ett antal rättsfall där domstolen själv framhållit denna syn på sin rättsbildning (s. 142). 42 Närmare om bestämmelser, som får anses överspelade, se Sandgren (not 12) s. 691 och P. Fitger, Zeteo, Kommentar till RB 4:13. 43 Se E. Brems, Conflicting Human Rights, Human Rights Quarterly 27.1, 2005 p. 294–326. 44 En sådan utveckling förutspås av bl.a. F. Wersäll, Domstolar och domare — tankar för framtiden, i Svea hovrätt 400 år, Norstedts Juridik AB, Stockholm 2014 s. 218. Även andra författare i denna volym kommenterar domarnas ökade makt, såsom Anders Eka, Sten Heckscher och Ola Wiklund. 4 5 SOU 1974:96 s. 185. Förtroendeaspekten framhölls även i SOU 2002:61 s. 11 och 52 liksom av tingsrätten i Malmömålet 2. Förtroendeutredningen visade att allmänhetens förtroende för nämndemäns förmåga att döma korrekt var avsevärt lägre än förtroendet för yrkesdomarnas kompetens att döma korrekt (SOU 2008:106 s. 62 ff.). 46 SOU 2013:49 s. 115 ff. Utredningen berör inte jävsfrågor. 4 7 Med tanke på att en part inte förlorar sin rätt att göra en jävsinvändning förrän han fått kännedom om den jävsgrundande omständigheten (RB 4:14 st. 2) — det räcker inte att han bort känna till omständigheten — kan detta få följden att invändningen framställs först i ett sent skede av målet. 48 I det skiljedomsrättsliga fallet NJA 2010 s. 317 (flertal skiljemannauppdrag) erinrar domstolen om ett motivuttalande av innebörd att förtigande av en viss omständighet kan bli den tillkommande faktor som, om det är tveksamt om jäv föreligger, gör att frågan besvaras jakande (prop. 1998/99:35 s. 219). En underlåtenhet att fullgöra upplysningsskyldigheten kommenteras även av Svea hovrätt i RH 2009:39 (Pirate Bay). 49 Detta gäller NJA 1998 s. 228, NJA 2007 s. 841, NJA 2010 s. 274 och NJA 2010 s. 317. Däremot hänvisar både RÅ 2009 ref. 8 och HFD 2011 ref. 14 till HD.

Hänvisas från p. 2 (s. 452)