Se Bengtsson i Juridisk tidskrift 2012–13 s. 743 ff; jfr också Fredrik Wersäll i SvJT 2014 s. 1 ff och Elisabet Fura i SvJT 2014 s. 101 ff. — Ibland har HD dock avslutningsvis gjort en sammanfattning av sina resonemang som belyser prejudikatets innebörd, se t.ex. NJA 2013 s. 145.
Hänvisas från p. 18 (s. 438)
18.Vad angår domen om fiskeförbudet är det naturligtvis ett viktigt konstaterande att grundlagens regel om ersättning vid rådighetsinskränkningar skulle ge uttryck för en allmän ersättningsprincip, där dock det avgörande anses vara en intresseavvägning. Här har förmodligen inte 2010 års lagstiftning medfört någon ändring (frånsett att som sagt 2 kap. 15 § 3 st. numera inskränker ersättningsrätten). Men i övrigt synes också detta avgörande ha en begränsad betydelse för statens ansvar. Bl.a. torde man inte kunna åberopa domstolens resonemang när det gäller andra grundlagsskyddade rättigheter — inte ens när de är av ekonomisk natur och skadan därför kan uppskattas i pengar, t.ex. när det gäller rätten till näringsfrihet (2 kap. 17 §). Bestämmelsen om egendomsskydd är ju den enda som talar om rätt till ersättning i händelse av ingrepp i rättigheten, något som sätter denna paragraf i en viss särställning. 5. Har man en traditionell (och troligen något föråldrad) inställning till HD:s uppgifter har det på senare år funnits anledning till någon undran över domstolens talföra och ibland svårgripbara sätt att utforma sina prejudikat och över dess benägenhet att ingripa i gällande rätt även när det inte verkar påkallat av någon passivitet hos lagstiftaren. Några betänkligheter av detta slag verkar dock inte motiverade när det gäller de båda domar som behandlats här. HD har i mitt tycke hållit en klok och lagom försiktig linje i medborgarskapsfallet och i fiskefallet knappast sagt mer än vad som dessvärre behövdes för att rätta till den juridiska oreda som politikerna ställt till. Domarna kan inte åberopas som skäl mot en lagstiftning om skadestånd för grundlagsbrott. Snarare illustrerar de det oklara och något inkonsekventa rättsläge som råder rörande dessa ansvarsfrågor, något som särskilt påpekats i skiljaktigheten i medborgarskapsmålet. Under alla förhållanden bör en lagreglering vara det bästa sättet att uppnå en väl fungerande ordning på ett så omfattande och komplicerat rättsområde. Det finns all anledning för regeringen att inte bara snarast genomföra den föreslagna lagstiftningen om skadestånd på grund av brott mot Europakonventionen utan också snarast tillsätta en utredning om en motsvarande lagstiftning om skadestånd vid överträdelse av regeringsformens rättighetsregler. I varje fall från lagstiftarens synpunkt får man hoppas att HD då om möjligt lämnar dessa frågor i fred; inhopp under pågående lagstiftningsarbete kan erfarenhetsmässigt ställa till åtskilliga problem.s. 438