Stycket

2.När det gäller konkurrerande skadeorsaker uppkommer inte någon normativ fråga om begränsningar i ansvaret när det ska avgöras om en faktor bevisligen inte haft någon kausalverkan. Innan man diskuterar frågor om konkurrerande skadeorsaker måste det således först genom en sannolikhetsbedömning baserad på den framlagda bevisningen avgöras om varje särskilda faktor haft en orsaksverkan. Det rör sig då inte om någon normativ fråga. Som exempel kan tas rättsfallet NJA 2001 s. 657 där en person krävde ersättning av sitt försäkringsbolag för att denne på grund av ett tungt lyft fått en ryggskada som gjort honom arbetsoförmögen. Bolaget bestred ansvar och ansåg att det inte förelåg någon olycka eftersom försäkringstagaren hade degenerativa förändringar i sin rygg som skulle ha lett till ohälsa vid någon tidpunkt. Bolaget ansåg vidare att försäkringstagarens ryggskott skulle ha läkt ut om han inte haft degenerativa förändringar i sin rygg. Skadan kunde således förklaras av två möjliga orsaksfaktorer och de skulle ha kunnat samverka till en bestående arbetsoförmåga. HD slog avslutningsvis fast att det var ovisst huruvida käranden, om olyckan inte inträffat, skulle ha varit fullt arbetsför. Trots detta ansåg HD att det var klart mera sannolikt att hans nuvarande ryggbesvär vållats av olyckan än att det skulle vara fråga om besvär som utvecklats oberoende av olyckan. Dessa båda uttalanden innebär att domstolen gjort en bevisvärdering som avsåg frågan om vilken orsaksfaktor som ensam sannolikt lett till skadan. Bedömningen innebär också att en beviskravsregel ställts upp, nämligen att den skadelidande inte behövde bevisa sitt orsakspåstående fullt ut, utan att det räckte att han gjorde det klart mera sannolikt att besvären vållats av olyckan än av hans ryggförändringar. Domen innebär inte någon bedömning av ansvarsfrågan för det fall två bevisade orsaksfaktorer samverkat till kärandens arbetsoförmåga.s. 377