Rättsfall

NJA 2001 s. 657

Citera

NJA 2001 s. 657

BibTeX

@misc{nja-2001-s-657,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2001 s. 657}},
  year         = {2001},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

9 hänvisningar i 6 artiklar · 9 stycken/fotnoter

Perspektiv på prejudikat: En empirisk undersökning av tingsrätternas bruk av Högsta domstolens rättspraxis i tvistemål1 hänvisning

Mattias Derlén, Johan Lindholm · SvJT 2019 s. 751–772 · 1 ställe

Det näst mest använda målet, NJA 2001 s. 657 med 59 hänvisningar, behandlar försäkringsersättning, särskilt frågor om orsakssamband samt värdering av bedömningar som gjorts av dels behandlande läkare, dels försäkringsbolagets läkare. Målet har i tingsrätterna använts bland annat för att belägga att det inte finns anledning att ge försteg åt vare sig behandlande läkare eller försäkringsbolagets läkares bedömning, så till vida att någon särskild kompetens inte föreligger, att bevisbördan för sambandet mellan olycka och skada åligger den enskilde, samt att journalanteckningar är ett viktigt underlag men att dessa även kan vara behäftade med betydande osäkerhet. 3.3 ”Big in Bondeska”: Avgöranden som ofta hänvisas till av HD men inte av tingsrätterna På motsvarande sätt som det finns avgöranden vilka flitigt brukas av underrätterna, men endast i mycket begränsad omfattning — om alls — av Högsta domstolen, finns det avgöranden som den senare förhållandevis ofta hänvisar till men som ytterst sällan används i tingsrätterna. Det rör sig här, av naturliga skäl, om en mindre volym hänvisningar. Vi har sammanställt samtliga 27 mål med minst åtta hänvisningar från HD, men maximalt fem hänvisningar från tingsrätterna. Många av de mål som HD hänvisar mest frekvent till är brottmål, varför endast 11 tvistemål återstår. Inget av målen har avgjorts i plenum, fyra av dem har minst en skiljaktig mening och endast ett har ett tillägg för egen del.Vilka avgöranden blir prejudikat? · p. 12 · s. 769

Svensk rättspraxis2 hänvisningar

Marcus Radetzki · SvJT 2016 s. 745–820 · 2 ställen

Sambandsbedömningar och expertkunskap1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2015 s. 465–478 · 1 ställe

Standardverket är H.L.A. Hart och Tony Honoré, Causation in the Law, Oxford 1980. 1 2 Se t.ex. NJA 2001 s. 657, med kommentarer av Håkan Andersson, Gränsproblem i skadeståndsrätten, Uppsala 2013, s. 59 ff. 13 I normala fall är jag inte så förtjust i etiketten ersättningsrätt men när det gäller begreppsbildningen fyller den en funktion. Ersättningsrätten inkluderar således alla rättsliga discipliner som hanterar ersättning för skada, men med särskilt fokus på personskada och kränkning: Skadeståndsrätt, brottsskadeersättning, arbetsskadeersättning, patientskadeersättning, frihetsberövandeersättning, trafikskadeersättning, etc. 14 Se vidare Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, 5.4. 1 5 Jfr även Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, s. 397 ff. om uttrycket ”vetenskaplig kausalitet”. 16 Ett exempel på ett sådant förhållningssätt är Peter Jennergren, Hovrättens Prosolviadom: En ekonomisk betraktelse, JT 2014–15 s. 28 ff. (Jennergren använder såväl orsaks- som adekvansbegrepp på ett sätt som avviker från traditionell skadeståndsanalys.) 1 7 Den ovan nämnda skakvåldsdomen saknar t.ex. helt en analys av vad rättens krav på kausalitet innebär — vilket orsaksbegrepp som bedömningen utgår från. Det är istället utvecklingen i det externa vetenskapliga fältet som helt står i fokus. 18 Detta utvecklar jag i Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, kap. 8. Se dock ovan, n. 8. 19 Se särskilt NJA 2012 s. 597. 2 0 En sammanhängande problematik är synen på risk i olika paradigm. Se om detta, utifrån kontexten av s.k. fantomrisker, Kenneth R. Foster m.fl. (red.), Phantom Risk, Cambridge Mass. 1993, s. 27 ff. och passim. 21 Jfr Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, passim. 22 Se vidare strax nedan där detta utvecklas. 2 3 Ett rikt urval av infallsvinklar på detta är den förhållandevis nyligen utkomna antologin Causality in the Sciences, Phyllis McKay Illari m.fl. (red.), Oxford 2011. Redan 1979 var Peczenik inne på detta problem ”The medical experts […] are more obsessed by the idea of the main cause”, Causes and Damages, Lund, Juridiska Föreningen, 1979, s. 269. 24 Lena Wahlberg ställer i sin avhandling upp två hypoteser rörande orsaksprövningar i juridiken respektive naturvetenskapen (science): ”(H1) The entities that the two legal questions [två olika orsaksfrågor] are about differ from scientifically known entities. — (H2) these differences will systematically hamper efforts to establish the relations sought when questions of the two sorts are raised.” Wahlgren finner i sina slutsatser att dessa två hypoteser bekräftats av undersökningen, vilket alltså på ett övergripande plan överensstämmer med de iakttagelser som jag gör här, se Lena Wahlberg, Legal Questions and Scientific Answers, Lund 2010, särskilt konklusionerna på s. 208 ff. 2 5 Det senare bör kanske förtydligas. Tag följande situation: Käranden har som vittne åberopat en läkare på vårdmottagningen på den lilla orten på landsbygden, som framhåller att kärandens skada orsakats av svarandens handlande. Svaranden, däremot, har som vittne kallat en emeriterad professor vid ett framstående forskningsinstitut, med många års erfarenhet på olika fina tjänster, och som hävdar motsatsen: Skadan orsakades inte av svarandens handlande. Det är mänskligt att i ett sådant läge låta sig imponeras av det senare vittnets omvittnade kompetens och erfarenhet. Men bedömningen av expertbevisningen är inte en bedömning av experternas kompetens utan av värdet av det experterna säger. 26 A. Philip Dawid, Statistical Evidence for Causality, i Richard Goldberg (red.), Perspectives on Causation, Oxford 2011, s. 145. 2 7 Mårten Schultz, Adekvansläran, Stockholm 2010, passim. Jfr adekvansresonemanget i Svea hovrätts dom den 15 november 2013 i mål T 3967-13 (Engladomen). 28 Se vidare Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, 6.6.5.1., med referenser. 29 Se vidare Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, avsnitt 5.4.2.1 och 10.3.1.3. 3 0 Domen kontrasterar mot NJA 2009 s. 104, där en med hissen skickad orsaksfråga, som formulerats i betingelsetermer, besvarades utan att begreppen tillräcklig och nödvändig betingelse användes. 3 1 Det blir förvisso inte helt klarlagt om HD betraktar båda de ansvarsgrundande händelserna i dessa situationer (p. 15 i domen) som orsaker till skadan eller om ansvaret bör betraktas som ett undantag från det eljest gällande kravet på kausalitet (därmed tolkat som ett krav på att den ansvarsgrundande händelsen skall ha varit en nödvändig betingelse). Det framstår dock som en krystad tolkning av domen sett till helheten och jag utgår därmed från att HD anser att båda de ansvarsgrundande händelserna i det scenario som beskrivs betraktas som orsaker till skadan. 32 Se vidare Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, kap. 10, särskilt s. 437 ff. 3 3 Domstolen har en skyldighet att motivera sina ställningstaganden. Se för ett färskt exempel på skyldighetens relevans Högsta domstolens uttalande i NJA 2013 s. 842, p. 34.fotnot 11 · s. 468

Sammanblandning av bevisfrågor och rättsfrågor vid underlåtenhetsansvar1 hänvisning

Lars Heuman · SvJT 2014 s. 357–386 · 1 ställe

När det gäller konkurrerande skadeorsaker uppkommer inte någon normativ fråga om begränsningar i ansvaret när det ska avgöras om en faktor bevisligen inte haft någon kausalverkan. Innan man diskuterar frågor om konkurrerande skadeorsaker måste det således först genom en sannolikhetsbedömning baserad på den framlagda bevisningen avgöras om varje särskilda faktor haft en orsaksverkan. Det rör sig då inte om någon normativ fråga. Som exempel kan tas rättsfallet NJA 2001 s. 657 där en person krävde ersättning av sitt försäkringsbolag för att denne på grund av ett tungt lyft fått en ryggskada som gjort honom arbetsoförmögen. Bolaget bestred ansvar och ansåg att det inte förelåg någon olycka eftersom försäkringstagaren hade degenerativa förändringar i sin rygg som skulle ha lett till ohälsa vid någon tidpunkt. Bolaget ansåg vidare att försäkringstagarens ryggskott skulle ha läkt ut om han inte haft degenerativa förändringar i sin rygg. Skadan kunde således förklaras av två möjliga orsaksfaktorer och de skulle ha kunnat samverka till en bestående arbetsoförmåga. HD slog avslutningsvis fast att det var ovisst huruvida käranden, om olyckan inte inträffat, skulle ha varit fullt arbetsför. Trots detta ansåg HD att det var klart mera sannolikt att hans nuvarande ryggbesvär vållats av olyckan än att det skulle vara fråga om besvär som utvecklats oberoende av olyckan. Dessa båda uttalanden innebär att domstolen gjort en bevisvärdering som avsåg frågan om vilken orsaksfaktor som ensam sannolikt lett till skadan. Bedömningen innebär också att en beviskravsregel ställts upp, nämligen att den skadelidande inte behövde bevisa sitt orsakspåstående fullt ut, utan att det räckte att han gjorde det klart mera sannolikt att besvären vållats av olyckan än av hans ryggförändringar. Domen innebär inte någon bedömning av ansvarsfrågan för det fall två bevisade orsaksfaktorer samverkat till kärandens arbetsoförmåga.Kan normativa faktorer ha betydelse för frågan om det föreligger · p. 2 · s. 377

Kausalitetspraktikan2 hänvisningar

Mårten Schultz · SvJT 2011 s. 465–494 · 2 ställen

Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20042 hänvisningar

Johnny Herre · SvJT 2005 s. 550–760 · 2 ställen