Lindell, s. 219 ff. 1 4 Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Norstedts Juridik 2005, s. 453. 15 Diesen, JT 2002–03 s. 227 f. och Wahlgren, Legal Risk Analysis, s. 70 ff. 16 Jfr häremot Lindell, s. 261 och hans uttalande i inledning till avsnittet om erfarenhetssatser och rättssatser om att föreslå en metod för bevisvärdering, vilken innebär att bevisvärderingen blir rättsnormerad. Se beträffande moraliska omdömen och fördomar, Lindell, s. 221 ff. 17 Se Diesen och Strandberg, s. 136 ff. om kritiska synpunkter om användning av ett sannolikhetsbegrepp som utgår från chanslikhet. Här används dock sifferexemplet för att på ett pedagogiskt förenklat sätt klargöra psykologiska faktorers betydelse. 1 8 Kahneman, Tänka, snabbt och långsamt, Bokförlaget Velante 2013, s. 351 ff. 19 Diesen, Bevisprövning i brottmål, Juristförlaget 1994, s. 14 ff. 2 0 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, Åttonde upplagan, Norstedts Juridik 2010, s. 205. 21 Heuman, s. 129 ff. 22 Heuman, s. 166 ff. 23 Heuman, s. 460 ff. 24 Heuman, s. 416. Jfr NJA 2012 s. 391 HD p. 11 och uttalandet om att bevisbördan skulle ha kunnat kastas om av skäl som för tanken till den falska bevisbördan. Man kan ifrågasätta om detta är ett sådant klargörande uttalande som bör läggas till grund för en fortsatt rättsutveckling. 25 Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 136 ff. 2 6 Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 78 och 83. 27 Se om additionssatsen Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 204 med not 247. 28 Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 206 f. 2 9 Lindell, s. 35, Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 84 samt Heuman, s. 370. 30 Se härtill Kohlflaath, Lov og rett 2008, s. 152. 3 1 Lindell, s. 36. 32 Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 78. 33 Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 84. 34 Schultz, Kausalitet, Jure förlag 2007, s. 36 och Wahlberg, Legal Questions and Scientific Answers, Lund University 2010, s. 86. 3 5 Heuman, s. 79 ff. 36 Jfr härtill Andersson, Gränsproblem i skadeståndsrätten, Iustus förlag 2013, s. 25 f. 37 Schultz, s. 35. 3 8 NJA 1999 s. 715. 3 9 NJA 2001 s. 667. 4 0 Se beträffande begreppen rekvisit och rättsfaktum Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 14 f. med not 12 och 14. Begreppet abstrakt rättsfaktum används inte här, utan uttrycket rekvisit. 4 1 NJA 1992 s. 502. 42 NJA 1976 s. 1. 4 3 NJA 2013 s. 1210 särskilt HD:s dom p. 28. 44 NJA 2013 s. 135 HD:s dom p. 39. 45 HD:s dom p. 40. 46 I HD:s dom p. 48 som, föregår beskrivningen av de båda åberopandena, talar HD om sambandet, vilket utvisar att här avses bl.a. kausalitet. 47 HD:s dom p. 49. 4 8 HD:s dom p. 50. 49 HD:s dom p. 51. 50 Här hänvisar HD till p. 48 varav framgår att det rör sig om en kausalitetsbedömning. HD uttalade i p. 48 bl.a.: ”När det gäller sambandet mellan en sådan möjlig åtgärd och en inträffad skada, bör i allmänhet den skadelidande i en situation som den förevarande ha en viss bevislättnad (jfr p. 41–44).” Här torde framgå att med uttrycket samband avses orsakssamband. 51 Också kostnadsmässiga överväganden kan behöva göras men det förefaller som om dessa ska vägas in vid en proportionalitetsprövning som kanske får anses avse ett särskilt rättsupphävande rättsfaktum. Se härtill HD:s dom p. 46 och 47. 5 2 Se till det sagda HD:s dom p. 55–61. 5 3 NJA 1984 s. 764. 54 Hellner och Radetzki, s. 160 och 457. 5 5 Heuman, s. 79 och 186. 56 Se t.ex. Andersson, s. 28, 32 vid not 31 och 48. 5 7 Schultz, s. 36 f. Se även Anderson, s. 28 och uttalandet om den egentliga kausalitetsbedömningen. I denna uppsats ska inte behandlas frågor om adekvans som kan uppfattas som frågor om sannolikheten för att ett visst handlande medför ökade risker för att den uppkomna skadan inträffat. Wahlberg, s. 85. 5 8 NJA 1991 s. 625. I allmänhet är det inte möjligt att med ledning av erfarenhetssatser och skadans art dra slutsatsen att den förorsakats genom ett handlingssätt som varit vårdslöst. Se härtill beträffande NJA 1975 s. 657 Heuman, s. 437. 59 Schultz, s. 513. Tanken återfinns i grekisk filosofi redan hos Parmenides. 60 Schultz, s. 520. Se även beträffande den skiljedomsrättsliga separabilitetsprincipen Heuman, Skiljemannarätt, Norstedts Juridik 1999, s. 62. Ett uttalande som kan tyckas ge uttryck för ”ingenting” kan vid närmare påseende innebära att det finns ett faktiskt konstaterbart förhållande som kan förorsaka en effekt. Jfr härtill uttalandet om mozzarellan: ”Den smakar ingenting, men är väldig god.” Även om osten inte har några smakämnen kan den ha andra egenskaper (konsistens) som gör att någon tycker att den är god. 6 1 NJA 2013 s. 145. HD uttalade inledningsvis i p. 41: ”Det förhållandet att bedömningsmönstret när det rör sig om en underlåtenhetssituation blir spegelvänt i förhållande till ett aktivt handlande inverkar på bevisbedömningen.” 6 2 Här kan knappast avses att det ska ställas upp ett krav på att skadeverkningarnas omfattning skulle ha reducerats väsentligen om den åberopade faremotverkande åtgärden vidtagits. I domskälen talas nämligen om ”skadan” och inte om skadever kningarna. Vidare måste vid tolkningen beaktas att ordet påtagligt inte betyder detsamma som väsentligen. 63 Se härtill Heuman, Festskrift till Madeleine Leijonhufvud, Norstedts Juridik 2007, s. 103 f. Se vidare vid not 69. 6 4 NJA 2013 s. 145 och HD:s dom p. 58. Ofta anses käranden bevisskyldig för den presumtionsgrundande omständighet som leder till att bevisskyldigheten går över på svaranden. Domen innebär att svaranden åläggas att bevisa att den presumtionsgrundande omständigheten inte föreligger. Se HD:s uttryck ”om det inte framgår”. 65 NJA 2013 s. 842. 66 HD:s dom p. 38. HD uttalade även att graden av presumtionsverkan samverkar såväl med vilka krav som kan ställas på den rättsliga analysen som med hur ofullständiga domskälen är. 6 7 HD:s dom p. 39. 68 HD:s dom p. 30. 69 NJA 1991 s. 625 och 1992 s. 351. Se även NJA 2000 s. 521 där HD:s användning av verbet drabbas och rubrikens användning av verbet uppkomma vad gäller psykiska besvär kan innebära att den av HD uppställda presumtionen gäller inte bara förekomsten av en ersättningsgill ideell skada utan också förekomsten av kausalitet. Se om uppfattningen att presumtionen avser skada Andersson, s. 102, 411 f. och 449. 7 0 Diesen och Strandberg, s. 398.
Hänvisas från p. 3 (s. 359)
3.Domarens bevisvärdering bygger ofta på en erfarenhetssats som anger hur vanligt det är att en viss typ av bevistema orsakats av en viss typ av faktum. I detta sammanhang säger man att domaren med ledning av en erfarenhetssats drar en slutsats utifrån ett faktum. En erfarenhetssats kan ibland utgöra en oomstridd naturvetenskaplig lag. I andra fall kan en erfarenhetssats vara säkerställd genom en statistisk undersökning. Ofta är en erfarenhetssats mer löst grundad på domarens allmänna livserfarenhet. Erfarenhetssatsen kan bygga på uppfattningen att det vanliga handlandet överensstämmer med det rationella handlandet, dvs. hur en klok och förståndig person handlar och hur en näringsidkare handlar för att maximera sin vinst och undvika förluster. Det är ofta svårt att ställa upp säkra förnuftsmässigt baserade erfarenhetssatser och det finns en risk för att de ger uttryck för en felaktig frekvensmässighet. Domarens subjektiva uppfattning kan på ett något godtyckligt, okontrollerbart och oriktigt sätt komma att spela en roll. En korrekt slutsats (subsumtion) grundad på en oriktig erfarenhetssats leder till ett felaktigt resultat.s. 359