Se härom Naturvårdsavtal. Riktlinjer för tillämpning (Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen, 2013-06-20), s. 12 1 0 I prop. 1997/98:90 s. 260 sägs uttrycket ”tillåta eller tåla” innefatta både en rätt för stat och kommun att utföra åtgärder och fastighetsägarens förpliktelse att underlåta att t.ex. avverka eller på annat sätt ta tillvara virke, liksom att fastighetsägaren åtar sig att sköta sin mark endast på ett visst angivet sätt, t.ex. genom att avstå från arbetsföretag eller skötselmetoder som annars skulle ha kommit i fråga. 11 Se närmare om olika nyttjanderättsregler som tillämpas vid naturvårdsavtal prop. 1997/98:90 s. 254 ff. 1 2 Jfr om dess konsekvenser för ersättningsreglerna Bengtsson i SvJT 2010 s. 726 ff. 13 Jfr prop. 2009/10:162 s. 66 f. 14 Utvecklingen kunde förutses när lagstiftningen tillkom, men sådana argument gjorde inget intryck på regeringen, som ansåg det viktigare att stärka markäganderätten. 15 Jfr bl.a. prop. 1997/98:90 s. 252, 255. 1 6 Se Marcus Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada kap. 3, med redogörelse för litteratur och viss rättspraxis. Jfr även Håkan Anderssons nämnda uppsats i Nybrott og odling s. 7 ff. 17 Jfr NJA 1993 s. 753, där skadestånd vid ingrepp i fast fornlämning utgick för en arkeologisk undersökning som ansågs nödvändig; i detta fall byggde dock fastighetsägarens skyldighet att respektera fornlämningen på lag, inte på avtal. 18 Jfr den tyska diskussionen om ”Kommerzialisierung”, omtalad bl.a. av HellnerRadatzki (Skadeståndsrätt 24.4.2) och av Håkan Andersson i Skyddsändamål och adekvans s. 537; här lär dock förutsättas för ersättning att en nyttjande av den skadade egendomen i vart fall kan värderas och omsättas på marknaden. 19 Möjligen kan dock staten anses ha ett sådant intresse av miljön oberoende av naturvårdsavtalet. Jfr det nämnda avgörandet NJA 1993 s. 753, där Riksantikvarieämbetet (som representant för staten) intog en något liknande ställning men ändå ersättning utgick; här var det emellertid fastighetsägaren själv, inte någon utomstående, som vållade skadan och blev ansvarig. Se om fallet Håkan Andersson i Nybrott og odling s. 11. Jfr vidare om dessa frågor justitierådet Linds tillägg i NJA 1995 s. 249 (som har särskilt intresse genom att det inte skedde ”för egen del”; avdelningen i övrigt kan därför antas ha i stort sett instämt med tillägget) och allmänt Thomas Wilhelmsson, Senmodern ansvarsrätt (2001) s. 336 ff, 357 ff. 2 0 Se 7 kap. 7 § 4 st., 7 kap. 29 och 29 a §§, 10 kap. 5 § samt 16 kap. 9 § MB. 21 Skälet var att naturvårdsavtalen var avsedda att vara medel i genomförandet av skogspolitiken (se prop. 1997/98:90 s. 259), vilket knappast var något övertygande argument för begränsningen. Vidare anfördes att man ville undvika att tveksamma avtalskonstruktioner fördes in i det sakrättsliga systemet — inte heller något mera vägande skäl i sammanhanget. Om verkligen naturvårdsavtal anses som ett värdefullt sätt att tillgodose miljöhänsyn, finns det anledning att ge ideella föreningar och andra enskilda parter möjlighet att sluta sådana avtal med markägare. 2 2 Se Bäärnhielm & Larsson, Arrendelagen s. 1:4a f. Se även prop. 1997/98:90 s. 253; jfr dock s 259, där det tvärtom sägs att ”den ofta förekommande rätten för markägarens motpart att utföra åtgärder på området är redan en nyttjanderätt” och alltså sakrättsligt skyddad 23 Se Hillert, Servitut — förmån och last (1960) s. 118 f. 24 Se härom Hessler, Allmän sakrätt s. 457 ff, som närmast företräder den här angivna åsikten; jfr även Rodhe, Handbok i sakrätt (1985) s. 609 ff, som i varje fall inte uttrycker avvikande mening. Det är inte troligt att en domstol skulle inta en annan ståndpunkt. 2 5 Se härom Hillert, a.a. s. 101. 2 6 Oavsett om grannen skulle vara konsument lär lagen bara vara tillämplig vid arbete på egendom tillhörig någon annan (fast detta inte framgår av 1 §, jfr 1 st. 2 p.).
Hänvisas från p. 7 (s. 258)
Se härom Naturvårdsavtal. Riktlinjer för tillämpning (Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen, 2013-06-20), s. 12 1 0 I prop. 1997/98:90 s. 260 sägs uttrycket ”tillåta eller tåla” innefatta både en rätt för stat och kommun att utföra åtgärder och fastighetsägarens förpliktelse att underlåta att t.ex. avverka eller på annat sätt ta tillvara virke, liksom att fastighetsägaren åtar sig att sköta sin mark endast på ett visst angivet sätt, t.ex. genom att avstå från arbetsföretag eller skötselmetoder som annars skulle ha kommit i fråga. 11 Se närmare om olika nyttjanderättsregler som tillämpas vid naturvårdsavtal prop. 1997/98:90 s. 254 ff. 1 2 Jfr om dess konsekvenser för ersättningsreglerna Bengtsson i SvJT 2010 s. 726 ff. 13 Jfr prop. 2009/10:162 s. 66 f. 14 Utvecklingen kunde förutses när lagstiftningen tillkom, men sådana argument gjorde inget intryck på regeringen, som ansåg det viktigare att stärka markäganderätten. 15 Jfr bl.a. prop. 1997/98:90 s. 252, 255. 1 6 Se Marcus Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada kap. 3, med redogörelse för litteratur och viss rättspraxis. Jfr även Håkan Anderssons nämnda uppsats i Nybrott og odling s. 7 ff. 17 Jfr NJA 1993 s. 753, där skadestånd vid ingrepp i fast fornlämning utgick för en arkeologisk undersökning som ansågs nödvändig; i detta fall byggde dock fastighetsägarens skyldighet att respektera fornlämningen på lag, inte på avtal. 18 Jfr den tyska diskussionen om ”Kommerzialisierung”, omtalad bl.a. av HellnerRadatzki (Skadeståndsrätt 24.4.2) och av Håkan Andersson i Skyddsändamål och adekvans s. 537; här lär dock förutsättas för ersättning att en nyttjande av den skadade egendomen i vart fall kan värderas och omsättas på marknaden. 19 Möjligen kan dock staten anses ha ett sådant intresse av miljön oberoende av naturvårdsavtalet. Jfr det nämnda avgörandet NJA 1993 s. 753, där Riksantikvarieämbetet (som representant för staten) intog en något liknande ställning men ändå ersättning utgick; här var det emellertid fastighetsägaren själv, inte någon utomstående, som vållade skadan och blev ansvarig. Se om fallet Håkan Andersson i Nybrott og odling s. 11. Jfr vidare om dessa frågor justitierådet Linds tillägg i NJA 1995 s. 249 (som har särskilt intresse genom att det inte skedde ”för egen del”; avdelningen i övrigt kan därför antas ha i stort sett instämt med tillägget) och allmänt Thomas Wilhelmsson, Senmodern ansvarsrätt (2001) s. 336 ff, 357 ff. 2 0 Se 7 kap. 7 § 4 st., 7 kap. 29 och 29 a §§, 10 kap. 5 § samt 16 kap. 9 § MB. 21 Skälet var att naturvårdsavtalen var avsedda att vara medel i genomförandet av skogspolitiken (se prop. 1997/98:90 s. 259), vilket knappast var något övertygande argument för begränsningen. Vidare anfördes att man ville undvika att tveksamma avtalskonstruktioner fördes in i det sakrättsliga systemet — inte heller något mera vägande skäl i sammanhanget. Om verkligen naturvårdsavtal anses som ett värdefullt sätt att tillgodose miljöhänsyn, finns det anledning att ge ideella föreningar och andra enskilda parter möjlighet att sluta sådana avtal med markägare. 2 2 Se Bäärnhielm & Larsson, Arrendelagen s. 1:4a f. Se även prop. 1997/98:90 s. 253; jfr dock s 259, där det tvärtom sägs att ”den ofta förekommande rätten för markägarens motpart att utföra åtgärder på området är redan en nyttjanderätt” och alltså sakrättsligt skyddad 23 Se Hillert, Servitut — förmån och last (1960) s. 118 f. 24 Se härom Hessler, Allmän sakrätt s. 457 ff, som närmast företräder den här angivna åsikten; jfr även Rodhe, Handbok i sakrätt (1985) s. 609 ff, som i varje fall inte uttrycker avvikande mening. Det är inte troligt att en domstol skulle inta en annan ståndpunkt. 2 5 Se härom Hillert, a.a. s. 101. 2 6 Oavsett om grannen skulle vara konsument lär lagen bara vara tillämplig vid arbete på egendom tillhörig någon annan (fast detta inte framgår av 1 §, jfr 1 st. 2 p.).s. 258