Stycket

34.Rättsfallet NJA 2006 s. 683 kan utgöra en illustration av att man inom den rättsliga diskursen kring (2) rättfärdigandefrågan kan alstra ytterst olikartade berättelsestrukturer. Fallet handlar om ett universitet, som vid antagning använde en särskild antagningsordning — kriteriet ”bägge föräldrarna födda utomlands” — för en tiondel av studenterna; det åberopade lagstödet (som visade sig inte fungera) var en regel i högskoleförordningen om ”alternativt urval” utifrån grunder som innefattar vissa förkunskaper eller andra sakliga omständigheter. Genom denna ordning kom 30 studenter med svenska föräldrar (eller åtminstone inte båda födda utomlands) att missgynnas, emedan de — trots bättre betyg — inte blev antagna till utbildningen. HD ansåg diskriminering vara för handen och utdömde skadestånd på 75 000 kr till de två kärande förbigångna studenterna. I ett diskrimineringsfall söker kärandeparten gärna en framställningsram, där en tydlig särbehandling kan åskådliggöras genom anknytning till ojämbördighet, eftersatthet, underordning och liknande. Överhuvudtaget är det en strategi — som många säkert känner igen från dagligdebatten — att betona olika ”svaga grupper”. Nu var det ju dock inte möjligt, att i detta fall tala om att de diskriminerade sökande tillhörde en dylik svag grupp; tvärtom kom därför svag-grupp-argumentet att ingå i (2) rättfärdigandestrukturen, som sökte göra den missgynnande behandlingen acceptabel. Men HD:s dom visar att denna strategi inte kunde lyckas i ett uttömmande rättsligt resonemang. Det är möjligt, att utifrån ett offerperspektiv uppväcka en mottaglighet för att svaga grupper kan vara utsatta. Vid en diskrimineringstalan är den associativa kraften därmed i ”rätt stötriktning”, men om offerberättelsens strategiska spel med konnotationer sätts in i en kontext där diskrimineringshandlingen ska rättfärdigas, förlorar argumentet helt i rättsligt värde. Denna retorik bemöts således i HD:s dom av en åtskillnad mellan (2a) positiv särbehandling och (2b) berättigat syfte. Bara i sådana fall där enligt lag tillåtna (2a)-situationer förekommer, kan ”svaggrupp”-argumentet anföras, till stöd för att andra ska få finna sig i diskriminering. Domen visar däremot, det ytterst begränsade utrymmet för att inom (2b)-situationer anföra gruppegenskaper, med anknytning till den aktualiserade diskrimineringsgrunden. Enär EUdomstolen satt legala gränser för kvoteringar, kan det synas märkligt att myndigheter likväl prövar de metoderna samt att DO inte gärna driver sådana mål — utan hellre i lagstiftningsprocessen förordar mer av den varan.s. 795