Rättsfall
NJA 2006 s. 683
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2006 s. 683
BibTeX
@misc{nja-2006-s-683,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2006 s. 683}},
year = {2006},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
8 hänvisningar i 6 artiklar · 8 stycken/fotnoter
Fördragskonform tolkning av MR-traktat1 hänvisning
- Rättsfallet NJA 2006 s. 683 kan utgöra en illustration av att man inom den rättsliga diskursen kring (2) rättfärdigandefrågan kan alstra ytterst olikartade berättelsestrukturer. Fallet handlar om ett universitet, som vid antagning använde en särskild antagningsordning — kriteriet ”bägge föräldrarna födda utomlands” — för en tiondel av studenterna; det åberopade lagstödet (som visade sig inte fungera) var en regel i högskoleförordningen om ”alternativt urval” utifrån grunder som innefattar vissa förkunskaper eller andra sakliga omständigheter. Genom denna ordning kom 30 studenter med svenska föräldrar (eller åtminstone inte båda födda utomlands) att missgynnas, emedan de — trots bättre betyg — inte blev antagna till utbildningen. HD ansåg diskriminering vara för handen och utdömde skadestånd på 75 000 kr till de två kärande förbigångna studenterna. I ett diskrimineringsfall söker kärandeparten gärna en framställningsram, där en tydlig särbehandling kan åskådliggöras genom anknytning till ojämbördighet, eftersatthet, underordning och liknande. Överhuvudtaget är det en strategi — som många säkert känner igen från dagligdebatten — att betona olika ”svaga grupper”. Nu var det ju dock inte möjligt, att i detta fall tala om att de diskriminerade sökande tillhörde en dylik svag grupp; tvärtom kom därför svag-grupp-argumentet att ingå i (2) rättfärdigandestrukturen, som sökte göra den missgynnande behandlingen acceptabel. Men HD:s dom visar att denna strategi inte kunde lyckas i ett uttömmande rättsligt resonemang. Det är möjligt, att utifrån ett offerperspektiv uppväcka en mottaglighet för att svaga grupper kan vara utsatta. Vid en diskrimineringstalan är den associativa kraften därmed i ”rätt stötriktning”, men om offerberättelsens strategiska spel med konnotationer sätts in i en kontext där diskrimineringshandlingen ska rättfärdigas, förlorar argumentet helt i rättsligt värde. Denna retorik bemöts således i HD:s dom av en åtskillnad mellan (2a) positiv särbehandling och (2b) berättigat syfte. Bara i sådana fall där enligt lag tillåtna (2a)-situationer förekommer, kan ”svaggrupp”-argumentet anföras, till stöd för att andra ska få finna sig i diskriminering. Domen visar däremot, det ytterst begränsade utrymmet för att inom (2b)-situationer anföra gruppegenskaper, med anknytning till den aktualiserade diskrimineringsgrunden. Enär EUdomstolen satt legala gränser för kvoteringar, kan det synas märkligt att myndigheter likväl prövar de metoderna samt att DO inte gärna driver sådana mål — utan hellre i lagstiftningsprocessen förordar mer av den varan.
- I jämförelse med yrkanden och rekommenderade belopp från DO (och de tidigare ombudsmännen) har HD varit mer restriktiv med att utdöma höga belopp. Man har förvisso följt förarbetsuttalandena om att diskrimineringsersättningen ska vara högre än i motsvarande kränkningssituationer; men man har också uttalat att ersättningsnivåerna inte bör fjärmas alltför mycket från vad som gäller när skadestånd utdöms enligt skadeståndslagen. Detta berördes i fallen NJA 2006 s. 170 och NJA 2006 s. 683, vilka ligger i tiden för 2008 års lagstiftning, men även i det ovan nämnda NJA 2008 s. 915 hölls beloppen nere till långt under en tiondel av DO:s yrkande; och trots att det fallet formellt är dömt efter 2003 års lag, nyttjades i domskälen genomgående förarbetena till 2008 års lag. Min prognos är därmed, att det inte torde vara att förvänta någon revolutionerande omsvängning vad avser beloppsresonemangen i HD.
- I NJA 2006 s. 170 angav HD, att diskrimineringslagen omfattar ”vitt skilda situationer”, varför summorna måste kunna vara ”högst varierande beroende på kränkningens art och omfattning samt andra omständigheter i det enskilda fallet”. HD bedömde att avvisandet från en restaurang ”inte medfört några bestående praktiska effekter”. Vidare betonade HD, som sagt, att ersättningen inte utan särskilt lagstöd bör fjärmas alltför mycket från de ersättningsnivåer som gäller när skadestånd döms ut enligt skadeståndslagen i jämförbara fall, även om ersättningsnivåerna generellt ska ligga på en högre nivå. Utifrån dessa kriterier befanns, att en summa på 15 000 kr var en skälig ersättning. I det ovan berörda fallet NJA 2006 s. 683 blev ersättningssumman femdubbelt högre (75 000) än i den tidigare domen från samma år; till skillnad från en enstaka avvisning från en restaurang var konsekvensen i det fallet, att de kärande hade nekats antagning vid universitet. Tydligtvis kan en beloppspåverkande faktor vara den tidsmässiga inverkan som en diskriminering har, exempelvis om den för längre tid framåt förhindrar den drabbade att utföra vissa sysslor eller få tillgång till vissa förmåner; man kan förslagsvis diskutera dessa teman såsom ”tidseffekt” och ”tillvaroeffekt”. Om man spekulerar i vad ”praktiska effekter” i övrigt ska kunna denotera, kan tentativt anföras skillnaden mellan upplevelsen i sig och handlingens konsekvenser för den fortsatta livsföringen och dess olika aktiviteter. Det går därmed att iaktta en spännvidd, inom vars ramar vissa mönster kan börja skönjas avseende vad som ska bedömas mer eller mindre strängt, dvs. såsom mer eller mindre kränkande. HD:s domskäl ger därvidlag en indikation på att man inte ska förvänta en för alla diskrimineringsfall standardiserad summa, utan att varierande (3a) typfall kan etableras.