Ang. begreppsanvändningen se t.ex. Hans Gunnar Axberger, Lund s. 72, om att trovärdighet jämfört med tillförlitlighet är av underordnad betydelse och s. 75 om att Högsta domstolen antagligen använt trovärdighet och tillförlitlighet synonymt. Se också Mikael Mellqvist i Festskrift till Torkel Gregow, bl.a. vad som där sägs (s. 285 f.) om allmän respektive målspecifik trovärdighet och om att det krävs att det görs en värdering av en utsagas tillförlitlighet och en annan bedömning av en uppgiftslämnares trovärdighet; det är alltså frågan om två skilda bedömningar. Se också Lena Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Stockholm 2007, t.ex. s. 100 och s. 240 samt Felaktigt dömda s. 473. 1 0 Se Per Ole Träskman, Rimligt eller inget rimligt tvivel i Festskrift till Lars Heuman, Stockholm 2008, s. 501. 11 Se Christian Diesen, Utom rimligt tvivel — om beviskrav och bevisvärdering i brottmål, JT 1996–97 s. 525 och densamme Bortom allt tvivel? i Festskrift till Per Ole Träskman, Stockholm 2011, s. 148 och se Felaktigt dömda s. 74 ang. den induktiva bevisvärderingsmetoden. Jfr Göran Lambertz, Lund s. 101 f. som är inne på att lagstiftaren borde gripa in och precisera vad som ska avses med ”rimligt tvivel” och som också i Festskrift till Torkel Gregow (s. 202) menar att ”vi lever med en myt; bevisribban i brottmål ligger i verkligheten ofta betydligt lägre än vi tror”. Se också Bengt Lindell, Ett rättsfall om resning och beviskravet i brottmål, i Festskrift till Per Henrik Lindblom, Uppsala 2004, s. 431. Bengt Lindell har också i Deklaratoriska och demonstrativa prejudikat i Festskrift till Per Olof Bolding, Stockholm 1992, s. 289 (s. 300 f.) betecknat Högsta domstolens fastställande av beviskravet ”utom rimligt tvivel” som ett demonstrativt krav (i motsats till ett deklaratoriskt krav). Se också Roberth Nordh, Praktisk process VII — Bevisrätt B, Bevisbörda och beviskrav, Uppsala 2011, s. 33 f. och Lena Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Stockholm 2007, s. 58 f. 1 2 Om jag som domare känner att bevisningen för en fällande dom inte är tillräckligt övertygande är det min skyldighet att frikänna! Motiveringen må bli den det blir; varje läsare av domen måste inte instämma i slutsatsen. 13 Så som jag har förstått det var det Arne Trankell som uppträdde redan på 1950talet som någon sorts pionjär på området vittnespsykologi, se Arne Trankell, Trovärdighetsutredningarnas metodik i SvJT 1956 s. 81. Själv lyssnade jag, med stort intresse men utan kompetens att bedöma den vetenskapliga kvaliteten, till en serie (två?) föreläsningar han höll inom ramen för mina juridikstudier i mitten av 1970talet. Arne Trankells Vittnespsykologins arbetsmetoder, 2 uppl. Stockholm 1971, omnämns ofta som något sorts startpunkt för vittnespsykologin i Sverige. Se ang. Arne Trankells metod, kortfattat och träffsäkert, bl.a. Henrik Edelstam, Om användningen av psykologer som sakkunniga i JT 1992–93 s. 529. Ang. 1980-talets strider se t.ex. inlägg av Nils Wiklund och Frank Lindblad i SvJT 1990 s. 728, 1991 s. 816 och 1992 s. 158. Att frågan om behovet och nyttan av sakkunniga kan försvåras av att det dyker upp icke seriösa aktörer framgår med önskvärd tydlighet av Christians Diesens och Lena Hellbloms diskussion i anledning av den senares bok Hemligheter och minnen — Att utreda tillförlitlighet i sexualbrottsmål, Stockholm 1997, i JT 1997–98 s. 851, 1997–98 s. 1258 och 1998–99 s. 264. På samma tema kan nämnas Lennart Sjöberg, Två slags vittnespsykologi i fallet med ”styckmordet” i JT 1998–99 s. 504, densamme, Bedömningars ofullkomligheter en fara för rättssäkerheten i JT 1998–99 s. 928 och — viktigast — Sven-Åke Christiansson/Frank Linblad Kommentar till Lennart Sjöberg i JT 1998–99 s. 1056. 14 Jfr Rebecca M. Wilén och Leif A. Strömvall, Offenders’ lies and truths: an evaluation of the Supreme Court of Sweden’s criteria for credibility assessment, Psychology, Crime & Law (2012), 18:8, s. 748. Se också Henrik Edelstam, Om användningen av psykologer som sakkunniga i JT 1992–93 s. 529 och Nils Wiklund, Oskyldigt dömda: erfarenheter och lärdomar i SvJT 1999 s. 562 (jfr densamme i SvJT 1990 s. 728, 1992 s. 158 och 1992 s. 789). 15 Se rent allmänt Hans Gammeltoft-Hansen, Fagkundskab og domstolsbehandling i Festskrift till Per Olof Bolding, Stockholm 1992, s. 149 och — givetvis Henrik Edelstam, Sakkunnigbeviset — En studie rörande användningen av experter inom rättsväsendet, Uppsala 1991. Se också Christian Diesen i den tidigare nämnda artikeln i JT 1999–2000 s. 298. Vad som specifikt i nu aktuellt avseende finns att ta till sig i form av seriös och forskningsbaserad kunskap ges det ett axplock av i det följande. 16 Sven-Åke Christiansson, Psykologisk expertis i rättssalarna — får vi bättre domstolsbeslut?”, SvJT 1992 s. 312 17 Se t.ex. Nils Wiklund, Oskyldigt dömda: erfarenheter och lärdomar i SvJT 1999 s. 562, Rickard L Sjöberg, Kritiska synpunkter på vissa minnespsykologiska teoriers användning inom svenskt rättsväsende i SvJT 2011 s. 170, Henrik Edelstam, Om användningen av psykologer som sakkunniga i JT 1992–93 s. 529, Helena Sutorius, Sexuella övergrepp mot barn — Behovet av psykologisk sakkunskap och sakkunnigas roll i rättsprocessen i JT 1999– 2000 s. 117, Christian Diesen, Bevisvärdering och vittnespsykologisk utsageanalys — Metodlikheter och metodskillnader i JT 1999–2000 s. 298 och Christian Diesen, Recension av Sven Å Christiansson/Marika Ehrenkrona, Psykologi och bevisvärdering — Myter om trovärdighet och tillförlitlighet i JT 2011–12 s. 690. 1 8 Se föregående not och vidare t.ex. Sven-Åke Christiansson m.fl. Avancerad förhörs- och intervjumetodik, Stockholm 1998, Sven-Åke Christiansson/Görel Wentz, Brott och minne — Berättelser om grova brott i känslo- och minnesperspektiv, Stockholm 1996. Se också, med ett något annorlunda perspektiv och inriktat på s.k. bortträngda minnen, Rickard L. Sjöberg, Kritiska synpunkter på vissa minnespsykologiska teoriers användning inom svenskt rättsväsende i SvJT 2011 s. 170. 19 Se www.clip.org.gu.se. CLIP står för Research unit for Criminal, Legal and Investigative Psychology. 20 Se ang. nämnda forskning t.ex. Pär Anders Granhag m.fl. Forensic Psychology in Context — Nordic and internationel approaches, Cullompton, Devon/Portland, Oregon, 2010, Pär Anders Granhag, Vittnespsykologi, Lund 2001, Leif A. Strömvall, Deception detection. Moderating Factos and Accuracy, Göteborg 2001. Se Christian Diesens recension av de båda senare i JT 2001–02 s. 678. Se också den tidigare omnämnda avhandlingen av Emma Roos af Hjelmsäter och se vidare i det följande. Därutöver kan rent allmänt omnämnas L Öhman, All Ears: Adults’ and Children’s Earwitness Testimony, Göteborg 2013, L Leander, What Sexually abused children remember and report: Minding the gap, Göteborg 2007 och Karl Ask, Criminal Investigation: Motivation, emotion and cognition in the processing of evidence, Göteborg 2006 samt antologin Nils Wiklund/Ulla Sjöström (red), Svensk vittnespsykologi, Lund 2004 med bidrag från dussinet forskare. 21 Se Maria Hartwig, Interrogating to detect deception and truth: Effects of strategic use of evidence, Göteborg 2005, s. 1–24. 2 2 Se ang. detta Leif A Strömvall, Assessing reability by analyzing the verbal content; the case of Sweden i P A Granhag (red), Forensic Psychology in Context — Nordic and international approaches, 2010, s. 264, Mark R Kebbell/Elisabeth Gilchrist, Eliciting evidence from eyewitnesses in court och Amina Memon m.fl., The ageing eyewitness i antologin Joanna R Adler (red), Forensic Psychology, 2004, s. 81 resp. 96 och — inte minst — Adlert Vrij, Detecting Lies and Deceit: Opportunities and Pitfalls, 2008. På svenska finns Helena Sutorius/Anna Kaldal, Bevisprövning vid sexualbrott, Stockholm 2003, särskilt s. 444 f. och Lena Schelin, a. a. särskilt s. 104 f. och s. 176 f. 23 Ett exempel på en CBCA finns hos Leif A Strömvall, o.a.a. s. 267. Se även Lena Schelin, s. 210 f., som presenterar en CBCA baserad på Högsta domstolens praxis. Se också Christian Diesen m.fl., BEVIS 6 — Sexuella övergrepp mot barn), Stockholm 2001, s. 65. 2 4 Förmodade experter (erfarna poliser) presterar alltså inte bättre än vem som helst när det gäller att skilja en sann utsaga från en lögnaktig, se Maria Hartwig, a.a. s. 11 f. En intressant notering är dock att det finns en grupp som på marginalen presterar bättre än andra och det är kriminellt belastade personer. En slutsats man kan dra är att t.ex. erfarna domare inte är bättre skickade än vem som helst att skilja en tillförlitlig utsaga från en otillförlitlig sådan. 25 Det sagda tar alltså sikte på bedömningen av tillförlitligheten av en annan persons utsaga. Det kan utvecklas genom att s.k. självskattning inte är något tillförlitligt instrument vid bedömning av utsagor. I praktiken ställs ofta frågor till ett vittne om hur säker vederbörande är på en lämnad uppgift. Det torde alltså vara en onödig fråga, eftersom svaret saknar relevans för bedömningen av uppgiftens tillförlitlighet. Annorlunda kan det möjligen vara om ett vittne kan lämna konkreta besked om varför hen själv bedömer en uppgift som säker (eller osäker). 26 Ett exempel på intressant läsning utgör Peter W Huber, Galileo’s revenge — Junk Science in the Courtroom 1991. Boken som till sin karaktär är väldigt “amerikansk” ger halsbrytande exempel på hur det kan gå när man inom domstolsväsendet tar till sig ”skräpvetenskap”, dvs. när gissningar och fördomar upphöjs till objektiv vetenskap. 2 7 Det skulle givetvis vara intressant att analysera hur rättegångsbalkens förhörsordning inverkar på de utsagor som avges inför rätta. Antagligen är den ordningen förenad med flera avsevärda brister vilket sammantaget med att åklagare, advokater och domare generellt sett är riktigt dåliga på att leda förhör innebär att de utsagor som en domstol har att värdera inte har plockats fram på ett optimalt sätt. Inte minst är det problematiskt att förhörspersoners svar så ofta är kontaminerade av information lämnad av frågeställaren. Vi gör det alltså extra svårt för oss genom vårt valhänta agerande i samband med att utsagorna presenteras inför rätten. 28 Lena Schelins tidigare omnämnda avhandling innehåller talrika referenser med olika infallsvinklar till de följande rättsfallen. Detsamma gäller Helena Sutorius/Anna Kaldal, Bevisprövning vid sexualbrott, Stockholm 2003, särskilt s. 320 f. Se också vad gäller just värdering av utsagor Christian Diesen m.fl., BEVIS 5 — Bevispraxis, Stockholm 2005, s. 228 f. samt Felaktigt dömda, s. 52 f. och s. 469 f. 29 Ett av de bifallda åtalen (NJA 2005 s. 712) avsåg grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning som bestod av ett mycket stort antal gärningar. Också i ett annat mål (NJA 1992 s. 446) bestod den fällande domen av ett stort antal gärningar. Här bortses dock från dessa pluraliteter. 3 0 Kursiva uttryck återfinns i domarna. Icke-kursiva uttryck har jag här, utan att anstränga mig vad gäller precisering, ställt som motsats. 3 1 Undersökningar har gjorts beträffande olika yrkeskategoriers förmåga i dessa avseenden. Det har då visat sig att det inte finns några experter på utsagevärdering (se hänvisningar i det följande). 32 Jfr dock Lena Schelin, a.a. s. 88 f. (sammanfattning s. 161) och s. 163 f. (avslutande sammanfattning s. 209 f.). Det ska dock påpekas att hon (s. 210) har uttalat följande. ”Även om man inte anser att HD:s praxis utgör någon ”metod” för utsageanalysen, finns alltså förutsättningar att göra en god bevisvärdering av en utsaga om man skulle värdera utsagor med utgångspunkt i HD:s praxis som en mer sammanhållen metod, eftersom den ger en bättre struktur för utsagebedömningen och därmed också leder till hållfastare slutsatser”. Se mer om detta i det följande. 33 Man kan med fog beträffande de flesta av domarna fråga sig varför de över huvud taget har beviljats prövningstillstånd (när sådant krävts) när avgörandena sedan inte innehåller några generellt vägledande uttalanden. Men det är en fråga om prejudikatlära som inte berörs här. Se dock Johan Muncks skepsis ang. NJA 2009 s. 447 och 2010 s. 671 i JT 2012–13 s. 962. 3 4 Rebecca M. Willén och Leif A. Strömvall, Offenders’ lies and truthts: an evaluation of the Supreme Court of Sweden’s criteria for credibility assessment, Psychology, Crime & Law, 18:8, 745–758 (2012). 35 Lena Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål och Helena Sutorius/Anna Kaldal, Bevisprövning vid sexualbrott. 3 6 I det avgörandet är det emellertid inte Torkel Gregow utan i stället Staffan Vängby som i en skiljaktig mening utvecklar sin syn på utsagevärdering. 37 Se bl.a. NJA 1980 s. 725, 1988 s. 40 och 1993 s. 616. 38 Se Lena Schelin s. 166 f. och s. 188 f. 39 Se bl.a. NJA 1988 s. 40 och 1992 s. 446. I NJA 2010 s. 671 anges kortfattad som ett tecken på otillförlitlighet. 40 Willén/Strömvall s. 747. 4 1 Jfr Lena Schelin, a.a. s. 191 f. 42 Se ang. denna s.k. smittoeffekt (dvs. en visad lögnaktig uppgift smittar av sig på andra uppgifter) också Lena Schelin a.a. s. 171 f. och s. 233, Torkel Gregow i SvJT 1996 s. 510 f. samt Mikael Mellqvist i Festskrift till Torkel Gregow s. 275 f. 43 Se bl.a. NJA 1980 s. 725, 1992 s. 446 och 2009 s. 447. Se också Lena Schelin a.a. s. 231. Se också Per Olof Ekelöf/Robert Boman, Rättegång IV, 6 uppl., Stockholm 1992, s. 124 f. 44 Jfr Lena Schelin, a.a. s. 185 f. 45 Willén/Strömvall s. 747. 4 6 Se NJA 1980 s. 725. 47 Willén/Strömvall s. 747, s. 751 och s. 753. 48 Se NJA 1980 s. 725, 1988 s. 40, 2005 s. 712 och 2009 s. 447. I NJA 2010 s. 671 anges detaljfattigdom som ett tecken på otillförlitlighet. Jfr också Lena Schelin, a.a. s. 187 f. 49 Willén/Strömvall s. 754. 5 0 Se prop. 2004/05:131 s. 82 f. och s. 223 f. samt SOU 2001:103 s. 83 f. och s. 318 f. Jfr Mikael Mellqvist, Telefonförhöret — fågel, fisk eller mittemellan? I Festskrift till Johan Hirschfeldt, Stockholm 2008, s. 259 och Mikael Mellqvist, Värderingar i brottmål i Festskrift till Torkel Gregow, Stockholm 2010, s. 263. 5 1 Se Sara Landströms avhandling, CCTV, Live and Videotapes. How Presentation Mode Affects the Evaluation of Witnesses, Göteborgs universitet, Psykologiska institutionen, 2008 och densamma, Psycho-legal aspects of visual courtroom technology i P A Granhag (red.), Forensic Psychology in Context — Nordic and international approaches, s. 191. Se också Lena Schelin s. 224 f. Vad forskningen visar är i korthet att bedömare är mer välvilligt inställda till ett vittne som hörs ”live” och uppfattar ett sådant vittne som mer sympatiskt och trovärdigt. Se också Mikael Mellqvist i Festskrift till Torkel Gregow, s. 263. 52 Ang. presentationsformens betydelse se också Rättssäkerheten i brottmål, s. 110. 53 Jfr SOU 2001:103 s. 83 f., s. 318 f. och s. 455 f. samt prop. 2004/05:131 s. 82 f. och s. 223 f. Se också Mikael Mellqvist, Telefonförhöret — fågel, fisk eller mittemellan i Festskrift till Johan Hirschfeldt s. 259. 54 Det är inte helt ovanligt att domare och andra tror att en förhörspersons gester, kroppsspråk och kroppsliga reaktioner i övrigt ger vägledning vid tillförlitlighetsbedömningar. När Per Olof Ekelöf diskuterar förbudet mot vittnesintyg i 35 kap. 14 § rättegångsbalken (numera uppluckrat) talar han t.ex. om att ett inför domstol hållet förhör är att föredra framför ett vittnesintyg eftersom ”papper rodnar ej” (se Per Olof Ekelöf, Rättegång IV, 5 uppl. 1982, s. 57). 5 5 Men det finns också forskningsrön som pekar mot att en detaljrik utsaga utgör tecken på lögn, se Willén/ Strömvall s. 754. 56 Se Willén/Strömvall s. 748 och s. 754. 57 Jfr föregående not och vidare t.ex. Sven-Åke Christiansson m.fl. Avancerad förhörs- och intervjumetodik, Stockholm 1998 och Sven-Åke Christiansson/Görel Wentz, Brott och minne — Berättelser om grova brott i känslo- och minnesperspektiv, Stockholm 1996. Se även Pär Anders Granhag m.fl. Forensic Psychology in Context — Nordic and internationela approaches, Cullompton, Devon/Portland, Oregon, 2010, Pär Anders Granhag, Vittnespsykologi, Lund 2001. I rapporten från JK:s andra rättssäkerhetsprojekt Rättssäkerheten i brottmål s. 109 dras slutsatsen att de flesta av Högsta domstolens erfarenhetssatser har vetenskapligt stöd, men att vissa beteendemässiga indikatorer har oproportionerligt stort inflytande på bedömningen. Slutsatsen måste sägas vara ofullgången. Det kan vara så att ifrågavarande erfarenhetssatser i flera fall indikerar det Högsta domstolen har antagit att de indikerar. Men problemet är att dessa indikationer i så fall är väldigt svaga; alltför svaga för att tillmätas relevans i en straffprocessuell kontext. 58 I några fall (t.ex. NJA 1980 s. 725 och 2009 s. 447 I) har Högsta domstolen lagt till den ytterligare självklarheten att beviskravet inte kan anses uppnått enbart av det skälet att målsägandens berättelse förtjänar tilltro framför den tilltalades. 5 9 Jfr Lena Schelin a.a. s. 235 f. och hennes sammanfattande kapitel Bestämningen av utsagors bevisvärde, s. 230 f. 6 0 Jfr vad Per Olof Ekelöf/Robert Boman, Rättegång IV, 6 uppl., Stockholm 1992, s. 124 och s. 132 har sagt om att bevisvärdering utförs mot bakgrund av domarens livserfarenhet och inte kan göras annat än intuitivt. 6 1 Hans Larsson, Intuition, 1892; nyutgåva 1997. För att ytterligare komplicera det hela talar Hans Larsson om olika slag av intuition. Han skiljer den ”direkta” intuitionen från en intuition i en ”andra våg” som har passerat förnuftet. Resonemangen påminner inte så lite om de som förs inom området för beslutsfattandets psykologi och som lättillgängligt finns i ekonomipristagaren (till Alfred Nobels minne) Daniel Kahneman, Tänka, snabbt och långsamt, Stockholm 2011. I förstone kan det te sig aningen paradoxalt att hänvisa till Larsson och Kahneman i en och samma fotnot eftersom den senare främst är inriktad på behovet av att kunna tygla sin intuition, medan Larsson alltså förespråkar att intuition ska användas. Om man beaktar Larssons åtskillnad mellan direkt och förnuftspasserad intuition går det dock, som jag förstår det, mycket väl ihop. Jfr också Paul E. Meehl, Clinical versus Statistical Prediction — A Theoretical Analysis and a Review of the Evidence, 1954 (nyutgåva 1996, 2 uppl., 2013). Man kan notera att Meehl (Kahnemans ”lärofader”) än mer kan sagas förorda vikten av att hålla sig till objektiva ”hårdfakta” och lämna intuition därhän. Men kontexten där är en helt annan än utsagevärdering; trots det nog så intressant i sammanhanget. 6 2 Jfr Hans-Gunnar Axberger, Lund s. 20 f. och Lisbeth Johansson, Lund s. 110.
Hänvisas från p. 37 (s. 757)
1.En förutsättning för en effektiv lagföring och beivrande av brott är att brottsoffer och vittnen vid en rättegång berättar om det de har utsatts för, sett och hört m.m. Utan dessa uppgifter skulle vi inte kunna beivra brott i tillnärmelsevis den utsträckning vi gör i dag. Detta uppgiftslämnande är med andra ord av avgörande vikt för rättstryggheten och rättseffektiviteten. Med rättstrygghet avses då det berättigade intresse en brottsdrabbad, och andra personer, har av att begångna brott lagförs och beivras. Med rättseffektivitet avses allas intresse av att ordningen i samhället upprätthålls och att de samhällsresurser som finns avsatta för det används effektivt.s. 753
2.För att någon ska kunna fällas till ansvar för brott krävs det emellertid att utsagor som åberopas till stöd för den tilltalades skuld underkastas en kritisk bedömning och värdering vad gäller tillförlitligheten. Rättssäkerheten kräver inte sällan att det kan fästas en alldeles särskild stor tilltro till sådana utsagor. Med rättssäkerhet avses här den enskildes skydd mot det allmännas utövande av tvångsmakt. Behov av ett sådant skydd är särskilt tydligt för den tilltalade i ett brottmål. Detta ställs på sin spets när den enda (eller den helt avgörande) bevisningen i ett brottmål består av en enda utsaga. Värdering av sådana enstaka utsagor är ett återkommande moment inte minst rörande brott som innefattar allvarliga övergrepp i nära relationer och även övergrepp i andra sammanhang, inte minst av sexuellt slag.s. 754
3.Fokus i denna artikel är riktat mot frågan om hur utsagor värderas i domstol och då först och främst hur Högsta domstolen i ett antal utvalda fall under senare år rent konkret har utfört sin värdering av utsagor och hur domstolen de facto har motiverat sin tilltro (eller motsatsen) till en utsaga. Från den utgångspunkten diskuteras sedan hur dessa motiveringar förhåller sig till ett krav på objektivitet och hänsynstagande till allmänt beprövad erfarenhet. I denna diskussion förs också frågan om utrymmet för domarens intuition in.s. 754
4.Inledningsvis ska här erinras om och kommenteras några av de utgångspunkter som i en straffrättslig kontext är av betydelse.s. 754
5.1) Ingen oskyldig ska dömas till ansvar. Den utgångspunkten anses all-s. 754
6.mänt som självklar och viktig men den är samtidigt aningen inne-s. 754
7.hållslös. Den ger närmast uttryck för en önskan eller en strävan. Vis. 754
8.vill att det ska vara på det viset. Men hur ser det ut i verkligheten?s. 754
9.Hur gör vi för att uppfylla denna önskan? Det närmast till hands lig-s. 754
10.gande svaret på den frågan är att vi för fällande dom i ett brottmåls. 754
11.lägger bevisbördan för alla ansvarsgrundande (och ibland frånvarons. 754
12.av ansvarsbefriande) omständigheter på åklagaren och ställer upp etts. 754
13.högt beviskrav för den tilltalades skuld. Med en klassisk formulerings. 754
14.uttrycks det senare som att den tilltalades skuld ska vara ställd utoms. 754
15.rimligt tvivel. Det mynnar ut i den nya frågan vad som rent konkret is. 754
16.olika fall krävs för att uppnå det kravet.s. 754
17.2) Bevisvärderingen är fri, dvs. en domstol ska ta hänsyn till allt som hars. 754
18.förekommit inom den ram som i laga ordning dragits upp för pröv-s. 754
19.ningen (jfr de grundläggande bestämmelserna i 30 kap. 2 och 3 §§s. 754
20.samt 35 kap. 1 § rättegångsbalken). Det betyder bland annat att allts. 754
21.som har förekommit vid huvudförhandlingen får och ska beaktas.s. 754
22.Det innebär i sin tur att allt som har sagts (jfr muntlighetsprincipen)s. 754
23.och visats (jfr syn) utgör underlag för bedömningarna. Genom dens. 754
24.s.k. hänvisningsprincipen (se 46 kap. 7 § första stycket rättegångsbal-s. 754
25.ken) kan också det osagda utgöra en del av domstolens bedömningsunderlag. En särskild — och svår — fråga är i vilken utsträckning domaren får/ska använda allmänna erfarenhetssatser vid sina bedömningar liksom var gränserna för vad som kan anses utgöra s.k. notoriska fakta går (jfr 35 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken). En av svårigheterna i det sammanhanget är att bestämma vad som krävs för att en erfarenhetssats ska anses vara allmän till skillnad mot att den är att hänföra enbart till domarens privata vetande. 3) Det är en domstol som ska göra prövningen. Domstolen kan inte delegera detta ansvar och t.ex. hänvisa till olika experters uttalanden i skilda frågor. Sådana eventuella uttalanden kan ingå i det allt som ska beaktas, men det måste underkastas domstolens värdering. Men vilken attityd har domstolarna/domarna till vetenskapliga rön och vilken beredskap och kompetens har domstolarna/domarna att å ena sidan ta till sig kunskaper från andra vetenskapliga discipliner och å den andra sidan kritiskt värdera sådana rön? Det är många delfrågor som kan vara värda en begrundan. 4) Domstolens ledamöter utgörs av människor, vilket innebär att man inte kan bortse från inslaget av subjektivitet i dömandet. Hur hanterar domaren sitt eget vetande, sin egen tro och sina tyckanden? Även det kan det finnas anledning att reflektera över. Torkel Gregow skrev i SvJT 1996 s. 509 sin välbekanta uppsats med titeln Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp mot barn. Den artikeln har fått stort genomslag bland såväl akademiker som praktiker. I artikeln behandlas frågor som har att göra dels med beviskravet i brottmål, dels med bedömningen och värderingen av enskilda utsagor i brottmål. Torkel Gregow lyfter i sin artikel fram betydelsen av att de senare bedömningarna görs objektivt. I kölvattnet av Justitiekanslerns projekt Felaktigt dömda — och naturligtvis inom ramen för projektet — har också frågor rörande värdering av utsagor samt objektivitet kontra subjektivitet i dömandet diskuterats. Närmast som ett mantra tillägnas objektiviteten oreserve-s. 754
26.rade hyllningar i alla dessa sammanhang. Som jag ser det är det ens. 756
27.okritisk förenkling av en verklighet som involverar bedömningar ut-s. 756
28.förda av människor. Det är angeläget att redan inledningsvis nämnas. 756
29.detta, eftersom detta oundvikliga faktum i de officiella berättelsernas. 756
30.ofta förnekas, negligeras eller skyls över på annat sätt. För att göra det hela någorlunda konkret i fortsättningen preciserar och begränsar jag mig i tre avseenden. Samtidigt har jag ansett mig tvungen att också utvidga framställningen i ett avseende.s. 756
31.För det första behandlar jag enbart bedömningar och värderingar av enskilda utsagor i brottmål. Även om bedömningen av en enstaka utsaga i tvistemål i allt väsentligt sker och bör ske på samma sätt, är det ändå frågan om två olika kontexter, som kan — och kanske också ska — påverka en analys. Och då bortses ändå från det kanske allra viktigaste, nämligen att utsagor i brottmål regelmässigt bedöms mot ett helt annat, högre och ensidigare beviskrav än i tvistemål.s. 756
32.För det andra behandlar jag i princip enbart utsagor avgivna av vuxna människor. Anledningen till den begränsningen är helt enkelt att värdering av utsagor avgivna av barn innefattar en mängd tillkommande komplikationer som skulle spränga ramarna för denna framställning.s. 756
33.För det tredje fokuserar jag på värderingen av den enstaka utsagan. En inte ovanlig bevisvärderingssituation är ju annars att konfrontera en utsaga med andra utsagor, med s.k. teknisk bevisning, med notoriska fakta m.m. Terminologin på området är kanske inte helt enhetlig. Men i det följande avses med utsagevärdering (utsageanalys) värderingen av den enskilda utsagan. Med bevisvärdering avses värderingen av den samlade bevisningen i ett brottmål och med bevisprövning avses frågan om denna sammanfattande totalbedömning når upp till en viss höjd (ett visst krav). Nu är dessa distinktioner kanske inte av omedelbart intresse. Skillnaden mellan utsagevärdering och bevisvärdering kan för övrigt i praktiken många gånger vara så subtil så att den inte är intressant att upprätthålla. I vissa fall kan nämligen en enda utsaga och värderingen av den vara detsamma som värderingen av den samlade bevisningen i ett brottmål, vilket också följer av principen om den fria bevisprövningen. Och i de domar från Högsta domstolen som nu undersökts förhåller det sig i betydande mån på just det viset.s. 756
34.För det fjärde kommer jag, förutom att analysera hur Högsta domstolen har bedömt själva utsagan som sådan, också att utvidga analysen i ett avseende och komma in på frågan hur avgivaren av utsagan (uppgiftslämnaren) har bedömts. Skälet för det är enkelt. I den praktiska domstolsvardagen, Högsta domstolens inte undantagen, görs det bedömningar av inte enbart berättelsen utan även av berättaren. Det är dessutom bedömningar som vanligen görs simultant (och oftast helt ostrukturerat).s. 757
35.Jag vill lyfta fram att undersökningen inte syftar till att ge några besked om de aktuella fallen är ”rätt” eller ”fel” dömda. Intresset här är i stället helt knutet till att undersöka vad Högsta domstolen ansett vara av avgörande vikt när den uttalar sig i frågan om en utsaga är av den kvalitet att den kan, eller inte kan, läggas till grund för en fällande dom. Vilka omständigheter gör, enligt Högsta domstolen, att det är befogat att motivera en fällande respektive en friande dom med en utsaga av visst innehåll och/eller en uppgiftslämnare av viss karaktär. Här diskuteras alltså domskälens relevans och sakliga kvalitet, inte domslutets ”riktighet”.s. 757
36.Inom den beteendevetenskapliga forskningen används termerna sanning och lögn som motpoler, först och främst i indikativ mening. I rättspraxis förekommer termerna tillförlitlighet, tilltro och trovärdighet utan att det finns någon redovisad enhetlig uppfattning om vad dessa begrepp närmare bestämt står för. Här används företrädesvis benämningen tillförlitlig respektive otillförlitlig för att beskriva en utsaga (berättelse). Tillförlitlig/otillförlitlig relaterar alltså inte till en person (t.ex. den som lämnat en berättelse).s. 757
37.Uttrycket trovärdig används här över huvud taget inte som en beteckning för utsagor utan i stället som en beskrivning av en persons karaktär eller egenskaper i största allmänhet eller i en särskild kontext. Någon gång kan nog begreppen sanning respektive lögn också skymta förbi. I så fall används de i samma indikativa mening som inom beteendevetenskapen.s. 757
38.Närmast i det följande har jag, som en nära nog nödvändig bakgrund, ett kortare avsnitt om just beviskravet i brottmål och hur det brukar formuleras och förstås. Det är ju mot denna bakgrund som utsagorna ska prövas.s. 757