Det kan tilläggas att ytterligare regler i JB verkar i så att säga samma riktning som reglerna med anknytning till jordägandets frihet, dvs. även dessa regler beskär den annars gällande avtalsrättsliga friheten som råder och som därmed underkänner ett upplägg som parterna kan finna lämpligt. Även nu åsyftade regler skulle kunna disk uteras och ifrågasättas på ett motsvarande sätt som kommer att ske beträffande nu aktuella regler i denna artikel. Exempelvis kan JB:s tidsgränser för s.k. svävarvillkor (4:4 JB) förefalla omoderna och som hindrande lämpliga praktiska lösningar, samtidigt som de ställts upp i avsikt att tillförsäkra jordägandet en viss frihet; jfr om bakgrunden till dessa regler SOU 1947:38 s. 168 f. Det kan exempelvis vad gäller dessa svävarvillkor vara frågan om köp som villkorats med hänsyn till en detaljplaneprocess och där den i JB gällande maximala tiden om två år inte alltid är praktiskt möjlig att hålla sig inom. Ytterligare regler som hade kunnat beröras är reglerna om överlåtelseförbud (4:3 3 p. JB; se härom Westerlind, P, Kommentar till Jordabalken 1–5 kap., Stockholm 1971 s. 283 ff.; se även angående dylika överlåtelseförbuds giltighet NJA 1993 s. 468). Överlåtelseförbud kan nämligen hävdas stå i strid med jordägandets frihet i så måtto att jordägaren inte själv kan råda över möjligheten att överlåta fastigheten i den mån ett överlåtelseförbud tillåts binda fastighetsägaren i viss mer långvarig utsträckning. Rent principiellt innebär i allmänhet ett överlåtelseförbud en sorts frysning av ägandet av fastigheten och dess utnyttjande. Nu nämnda regler kommer emellertid av utrymmesskäl att lämnas helt därhän i det följande.
Hänvisas från p. 5 (s. 687)
1.En princip, eller rättesnöre, som kan anses komma till uttryck genom vissa bestämmelser i jordabalken (JB) är principen om, som den ibland betecknas, jordägandets frihet. Rent allmänt är det fråga om ett, i mer objektiv mening, skydd för jordägaren och dennes handlingsfrihet beträffande fastigheten; principen avser att i viss mening bevara fastighetsägarens rådighet över densamma. Ytterst är jordägarens möjligheter att ingå avtal som binder fastigheten och dess utnyttjande i visst avseende beskurna. Med Hillerts ord kan detta uttryckas som att huvudtanken i JB:s system är att hindra att rättigheter blir ”farliga” för fastigheten. Idag synes denna princip mer sällan tas upp till diskussion, eller ens omnämnas, men samtidigt har den alltså kommit till uttryck i JB genom regler som ställts upp för att tillförsäkra jordägandet en häremot svarande frihet.s. 686
2.Att fastighetsägarens möjligheter att ingå vissa avtal beskurits kan givetvis hävdas vara en inskränkning i dennes frihet, men principen syftar till att skydda fastigheten i princip oberoende av aktuell fastighetsägares intresse. Med utgångspunkt i själva fastigheten är det därmed följdriktigt att beteckna och benämna principen som en frihet trots att den lika gärna kan sägas innebära en inskränkning i den enskilda jordägarens handlingsfrihet.s. 686
3.Som redan framgått finns det oavsett hur principen betecknas eller karakteriseras bestämmelser i JB som bär spår av och har motiverats av densamma. Det råder i enlighet med dessa regler inskränkningar i den avtalsfrihet som annars står fastighetsägaren till buds. I förstone kan hävdas att principen kommer till uttryck i 7:5 JB i vad avser de maximigränser för upplåtelsetider som anges där, samt i servitutsrekvisiten i 14:1 JB. I det sistnämnda fallet är tanken att servitutsrekvisiten skall hindra servitut som inte kan anses tillräckligt betydelsefulla för användningen av en viss fastighet och därmed inte heller tillräckligt viktiga för att tillåtas binda fastighetsägaren under lång tid, dvs. endast ur en synvinkel mer betydelsefulla upplåtelser tillåts i form av servitut att inskränka jordägandets frihet. Det kan alltså noteras att grundsatsen inte ansetts böra gälla utan undantag, dvs. servitutsrekvisiten förhindrar naturligtvis inte att fastighetsägaren binds utan ställer endast upp vissa krav som skall vara uppfyllda innan bundenhet uppstår. Det ställs vidare, som kommer att redovisas nedan, upp undantag från de nyss nämnda maximigränserna.s. 686
4.I det följande skall principen om jordägandets frihet tas upp till behandling och det skall framför allt diskuteras om principen kan hävdas ha ett berättigande och en reell funktion att fylla idag, men också om den fortfarande kan sägas upprätthållas i praktiken. I artikeln skall också diskuteras om det inte idag finns andra regler som på ett mer nyanserat sätt löser det problem som kan sägas ligga bakom den nämnda principen. Här kan nämnas att det exempelvis i regel är så att en bostadshyresgäst eller en jordbruksarrendator har rätt till förlängning av innevarande avtalstid men att fastighetsägaren kan bryta detta besittningsskydd bl.a. när så kan anses i ett samhälleligt intresse motiverat. Man kan i detta avseende även fråga sig hur reglerna om besittningsskyddet förhåller sig till principen om jordägandets frihet och om det finns någon motsättning mellan dessa regler. Av detta skäl skall det direkta besittningsskyddet särskilt uppmärksammas i den del det svarar mot det syfte som ligger bakom principen om jordägandets frihet. Det måste också hållas i minnet att det idag finns en rad markåtkomstbestämmelser som i slutändan möjliggör och tryggar ett i visst avseende samhälleligt önskvärt utnyttjande av en fastighet. Denna markåtkomstreglering kan hävdas ha minskat eller till och med helt tagit bort behovet av den nu diskuterade principen i aktuellt avseende.s. 687
5.Diskussionen i det följande kommer att beröra och utgå ifrån de nyss nämnda lagrummen i JB.s. 687