Stycket

66.Har därmed kravet på ”klart stöd” förbytts till ett krav på ”tillräckligt stöd”, och vari ligger i så fall skillnaden? Eller uttrycker de samma överväganden längs en skala? Något som bör uppmärksammas i sammanhanget är hur kravet på klart stöd kommit att utvecklas. I NJA 2000 s. 622 var det fråga om att göra en tolkning av tilläggsprotokollets bestämmelse i strid med vad HD uppfattade vara bestämmelsens ordalydelse. I en sådan situation är det väl svårt att inte instämma i uppfattningen att någorlunda tydlig praxis från Europadomstolen krävs i form av ”klart stöd”. Uppfattad på detta vis utgör kravet närmast en del i den ram som tolkningen av EKMR:s bestämmelser måste hålla sig inom. Likaså, och även om det går att ha delade meningar om tolkningen av Europadomstolens praxis i NJA 2010 s. 168, framstår kravet på klart stöd fortfarande som ägnat att kvalificera tolkningen av konventionsrätten. Mer osäkert blir det ifråga om hur HD:s krav på klart eller tillräckligt stöd i juniavgörandet ska förstås. Som HD konstaterar i punkt 50 finns ingen ny praxis från Europadomstolen som föranleder en omprövning av ställningstagandet som gjordes 2010. De skäl som HD anför i punkterna 58 och 59 är förvisso alla relevanta omständigheter i bedömningen av om en svensk lagbestämmelse inte ska tillämpas på grund av att det skulle innebära en konflikt med EKMR. Men därifrån är det ett visst avstånd till påståendet att det numera föreligger ”ett tillräckligt stöd” för att ”det svenska systemet” är oförenligt med konventionsrätten, i vart fall om stödet ska hämtas i konventionsrätten och allra helst som någon ny relevant praxis från Europadomstolen inte tillkommit. Möjligen ska HD:s slutsats förstås på så vis att de omständigheter som uppräknas i skälen medför att ribban nu sänkts från ”klart stöd” till ”tillräckligt stöd”, vilket Europadomstolens oförändrade praxis numera uppfyller. Graden av klarhet för att anse att svensk lagstiftning är oförenlig med EKMR är alltså situationsbunden och relativ. Ett annat sätt att säga detta är (återigen) att det inte går att dra upp någon skarp skiljelinje mellan tolkning och tillämpning, eller mellan med EKMR oförenlig lag och tillämpningen i ett enskilt fall.s. 679