Rättsfall
NJA 2000 s. 622
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2000 s. 622
BibTeX
@misc{nja-2000-s-622,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2000 s. 622}},
year = {2000},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
23 hänvisningar i 11 artiklar · 23 stycken/fotnoter
Fördragskonform tolkning av MR-traktat2 hänvisningar
- NJA 2007 s. 557; NJA 1995 C 71 (SÖ 233); NJA 2000 s. 622; NJA 1984 s. 903; NJA 1986 s. 262; NJA 1973 s. 423 (NJA 1973:75); NJA 2006 s. 467; NJA 2006 s. 683; NJA 1999 s. 702; NJA 1985 s. 226; NJA 1978 s. 3; NJA 1979 s. 657; NJA 2013 s. 1143; NJA 2008 s. 963; NJA 2014 s. 307; NJA 1993 s. 666; NJA 2013 s. 1241; NJA 2006 s. 40; NJA 2006 s. 505; NJA 1998 s. 293; NJA 1996 s. 509; NJA 1997 s. 103; RH 1998:8; RH 1997:140; RH 1997:144; RH 1997:141; RH 2014:9; RH 1998:8; RÅ 2002 ref 79; RÅ 2008 ref 55; RÅ 1998 not 210; RÅ 1994 not 467; RÅ 2009 not 186; RÅ 1991 ref 41; MIG 2012:2; MIG 2010:21; MIG 2017:12; MIG 2010:18; MIG 2013:8; MIG 2012:2; MIG 2010:21; MIG 2012:3; MIG 2009:8; MIG 2008:3; MIG 2009:9. Det här målet publicerades efter att första intervallen av sökningar stängts den 19:e oktober 2017 men innan den andra intervallen av sökningar stängdes den 31 oktober. Målet hör tekniskt till den första intervallen av sökningar eftersom det gäller en FN konvention eftersom dessa faller inom den första intervallen. Den andra intervallen av sökningar rörde enbart ILO:s konventioner. Målet är ett sådant betydande brott mot tidigare AD-praxis att det är viktigt att inkludera i den här artikeln trots att det inte återfanns i en Rättsbankssökning innan den 19 oktober 2017. AD 51/2017. 12 Petra Herzfeld Olsson, Folkrätten i arbetsrätten, i Folkrätten i svensk rätt (Rebecca Stern och Inger Österdahl, Red.) s. 214. 13 Karin Åhman, Normprövning, domstolskontroll av svensk lags förenlighet med regeringsformen och europarätten 2000–2010, Norstedts juridik (2011). 14 Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, Norstedts juridik (2015). 15 Ian Cameron, Normkonflikter och EKMR, SvJT 2007. 16 Ove Bring, Monism och dualism i går och idag, i Folkrätten i svensk rätt (Rebecca Stern och Inger Österdahl, Red.) s. 31. 17 Ove Bring, Monism och dualism i går och idag, i Folkrätten i svensk rätt (Rebecca Stern och Inger Österdahl, Red.) s. 31. 18 Anna-Sara Lind, Folkrätten i den svenska konstitutionen, i Folkrätten i svensk rätt (Rebecca Stern och Inger Österdahl, Red.) s. 158. 19 Praxis sedan 2012 gör en tydlig distinktion mellan EKMR som folkrättsligt traktat och EKMR som svensk rätt. Se NJA 2012 s. 1038 pp. 11–16 (kompensatoriskt rättsmedel), följt av NJA 2013 s. 502 (dubbel bestraffning) och NJA 2012 s. 746 (extraordinärt rättsmedel). 20 Prop. 1993/94:117 s. 38. 21 Prop. 2009/10:80 s. 148. 22 Propositionen nämner bland annat: ”två konventioner mellan Sverige och Australien respektive Kanada” och ”ett förbättrat samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt.” 23 Prop. 1999/2000:61 s. 72. 24 Prop. 1999/2000:61 s. 72. 25 NJA 1988 s. 572; Nja 1991 s. 532; och NJA 1992 s. 532 — samtliga mål innan inkorporeringen av Europakonventionen. 26 NJA 1992 s. 532. 27 NJA 1991 s. 188. Prop. 2013/14:146 s. 78. 29 Prop. 2013/14:146 s. 78. (understrykning tillagd av författaren). 30 Prop. 2009/10:80 s. 148. 31 Prop. 1993/94:117 s. 37. 32 ”Av tradition tillämpas nämligen principen om fördragskonform tolkning.” Prop. 1999/2000:61 s. 72.
- Frågan rör bedömningen av storleken på ideellt skadestånd: Lagen är utformad med beaktande av olika diskrimineringsförbud i FNoch Europarådskonventioner, liksom i olika EU-instrument, bl.a. ett stort antal direktiv. Lagen har dock ett bredare tillämpningsområde än vad som följer av unionsrätten och konventionsåtaganden. b) Svag fördragskonform tolkning återfinns exempelvis i NJA 2000 s. 622. Domstolen konstaterar att den svenska rätten reflekterar folkrätten för att definiera innebörden av RB 30:9: Att en person inte får lagföras eller straffas för samma brott mer än en gång (ne bis in idem) brukar uppfattas inte endast som en grundläggande princip inom straffprocessrätten utan även som en sådan viktig rättsstatlig princip som har sin plats bland grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Principen finns således upptagen i bl.a. 1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och i Europakonventionen genom artikel 4 i dess sjunde tilläggsprotokoll. I intern svensk rätt har principen kommit till uttryck i bestämmelsen i 30 kap. 9 § RB om brottmålsdomens rättskraft (res judicata). Enligt bestämmelsen får, sedan tiden för talan mot en dom gått ut, en fråga om en tilltalads ansvar för en gärning som prövats genom domen, inte tas upp till ny prövning. c) Stark fördragskonform tolkning i kombination med svag görs i NJA 2013 s. 1241. Enligt artikel 8 i Europakonventionen har den enskilde rätt till respekt för sitt hem. Det innebär att det krävs starka skäl för att en bostad ska kunna tas i anspråk. Artikel 8 ska därför beaktas vid den intresseavvägning som ska göras enligt 4 kap. 3 § andra stycket UB. Av betydelse är då också det hänsynstagande till barnets bästa som följer av FN:s konvention år 1989 om barnets rättigheter. I utmätningsordningen ligger således att — i den mån det är möjligt — annan tillgänglig egendom än bostad bör tas i anspråk för betalning av sökandens fordran. Här tolkas artikel 8 i EKMR enligt en stark fördragskonform tolkning. FN:s konvention om barnets rättigheter utgör en del av proportionalitetsprövningen i artikel 8 genom svag fördragskonform tolkning.
Svenska domstolars hantering av Europakonventionen3 hänvisningar
- HD hänvisar i den delen till NJA 2004 s. 840 (miljösanktionsavgifterna) med ett jfr NJA 2000 s. 622 (första skattetilläggsmålet). Bakom HD:s formuleringar i de nu berörda delarna står alltså fyra av de fem ledamöterna. Den femte, den beträffande motiveringen skiljaktige ledamoten Blomstrand, hänvisar till samma rättsfall och anför att ”det saknas således klart stöd i Europakonventionen eller i Europadomstolens praxis för att generellt underkänna den enligt intern svensk rätt gällande ordningen” (jfr punkt 33 i HD:s dom). Någon egentligen skillnad i sak mellan Blomstrand och de övriga ledamöterna i nu berörda hänseenden torde knappast ha förelegat
- Europadomstolens praxis (jfr NJA 2000 s. 622). Detta får anses gälla
- I HD kom frågan om betydelsen av förbudet i konventionen för första gången upp till bedömning i NJA 2000 s. 622. Det var då känt att frågan skulle behandlas av skattetilläggskommittén men dess betänkande hade inte publicerats. Vad som skulle bedömas var alltså förenligheten mellan det som svensk lag gällande förbudet i konventionen och en lagstiftning som antagits innan konventionen blev svensk lag.
- Artikel 51.1 rättighetsstadgan. Frågan om påförande av skattetillägg och senare åtal för skattebrott utgjorde tillämpning av unionsrätt i rättighetsstadgans mening var uppe för bedömning i mål C-617/10 Åkerberg Fransson och besvarades jakande. Jfr dock Högsta domstolens bedömning i NJA 2011 s. 444. 1 1 Med detta avses att artikel 50 i rättighetsstadgan tar sikte på avgöranden inom hela unionen, medan tilläggsprotokollets bestämmelse är begränsat till förfaranden inom en och samma konventionsstat. 12 Juniavgörandet, p. 14 13 Juniavgörandet, p. 19–22. Zolotukhin mot Ryssland (no. 14939/03, 10 februari 2009). 14 Juniavgörandet, p. 22. Detsamma måste gälla tidigare avgöranden från såväl Europadomstolen som de svenska högsta instanserna. Notera dock att detta endast avser hur gärningsidentitet (idem) ska bestämmas enligt artikel 4, sjunde tilläggsprotokollet till EKMR. 15 Juniavgörandet, p. 17–18 samt p. 25. 1 6 NJA 2011 s. 444, HD:s skäl, p. 11. 17 NJA 2011 s. 444, HD:s skäl, p. 11–14. 18 Mål 283/81 Srl CILFIT och Lanficio di Gavardo SpA , p.15. 19 NJA 2011 s. 444, minoritetens yttrande, p. 1. 20 CILFIT p. 10, 13 och 16. 2 1 Se även minoritetens yttrande, p. 3. 22 Se Arnull, The European Union and its Court of Justice, 2nd edition, s. 105. 23 Se härom Lindblom, Processens arkitektur, Vänbok till Torleif Bylund, s. 172– 176. Med subsumtion menas här inte nödvändigtvis att det görs en härledning enligt en uppställd syllogism. Vad det är fråga om är att på något sätt länka samman det partikulära med den enskilda. Se t.ex. Samuelsson, Tolkningslärans gåta, s. 88– 95; Ulväng, Brottslighetskonkurrens, s. 58–62. 2 4 Som jämförelse kan nämnas RB 58:1 st. 1 p. 4, som innehåller en av resningsgrunderna i tvistemål, nämligen ”om rättstillämpning, som ligger till grund för dom, uppenbart strider mot lag”. Även om en strikt uppdelning mellan tolkning och tillämpning accepteras, skulle detta inte vålla några svårigheter för tolkningen eller tillämpningen av nämnda lagrum, eftersom det är samma instans som ska utöva båda aktiviteterna. Uppdelningen blir därför praktiskt sett i viss mån ointressant. 25 Detta är för övrigt också den uppdelning som synes ligga bakom det av HD uppställda kravet på klart stöd, se nedan. 26 Broberg och Fenger [2011], Finding Light in the Darkness: On the Actual Application of the acte clair Doctrine, Yearbook of European Law (2011), s. 1–33, s. 16 vid not 42 och där angiven praxis. 27 Broberg och Fenger [2010], Preliminary References to the European Court of Justice, s. 191 f., även Broberg och Fenger [2011], s. 5 not 12. 28 Det kan i sammanhanget framhållas att de mål från EU-domstolen som HD refererar till i punkt 9 då frågan om den förra domstolens behörighet avhandlas, snarast tar sikte på situationer där det inte finns några konkreta omständigheter som tala r för en unionsrättslig anknytning. Som sådana utgör de en erinran om att de hänskjutande nationella domstolarna måste kunna konkretisera frågorna och knyta dessa till omständigheter i målet, snarare än att skyldigheten att begära förhandsavgörande ska prövas genom att den nationella domstolen endast tar ställning till om det i målet är fråga om att tillämpa unionsrätt. 29 Att det inte kan ha varit fråga om acte éclairé är tydligt, eftersom praxis vid tidpunkten för HD:s beslut saknades rörande tolkningen av artiklarna 50 och 51.1 i rättighetsstadgan. Det kan allmänt sett dock vara svårt att dra någon tydlig gräns mellan acte clair och acte éclairé. 30 CILFIT, p.16. 31 Berntiz, Preliminary References and Swedish Courts: What Explains the Continuing Restrictive Attitude?, i Constitutionalising the EU Judicial System, Cardonnel, Rosas och Wahl (ed.), s. 181; Broberg och Fenger [2011] s. 12 f., samt Tridimas, Knocking on Heaven’s Door: Fragmentation, Efficiency and Defiance in the Preliminary Reference Procedure, CML Rev. 40: 9–50 (2003), s. 43. 3 2 Skälen, p. 14. 33 Skälen, p. 15. 34 Detta snäva synsätt på vad som utgör implementerad eller tillämpad unionsrätt liknar den differentiering som generaladvokaten gör i Åkerberg Fransson-målet mellan regler som implementerats som en direkt följd av unionsrättslig lagstiftning och situationer där nationella regler endast ”ställs till förfogande” för att uppnå ändamålen med unionsrätten. Se generaladvokatens förslag till avgörande i Åkerberg Fransson, p. 60–61. 35 Skiljaktig mening, yttrande p. 5. 36 OJ C 303 14.12.2007, s. 32. 37 För praxis före HD:s beslut i NJA 2011 s. 444, se t.ex. mål C-276/01 Joachim Steffensen p. 70, mål C-94/00 Roquette Frères SA p. 25 och mål C-85/97 Société financière d'investissements SPRL (SFI) mot Belgiska staten p. 29. 3 8 Allmänt brukar anges förenade målen 18/65 och 35/65 Gutmann samt mål 14/68 Walt Wilhelm som de första omnämnandena av ne bis in idem-principen som allmän rättsprincip. Se härom, Satzger, International and European Criminal Law, s. 132; Bas van Bockel, The Ne Bis In Idem Principle in EU Law, s. 120. Ett mer explicit uttryck för att ne bis in idem-principen utgör en allmän rättsprincip inom unionsrätten lämnar EU-domstolen i förenade målen C-238/99 P, C-244/99 P, C-245/99 P, C-247/99 P, C-250/99 P-C-252/99 P och C-254/99 P Limburgse Vinyl (PVC), p. 59. 39 Åkerberg Fransson p. 16–31. 4 0 Åkerberg Fransson p. 32–37. 41 Det bör anmärkas att ordningen mellan förfarandena strängt taget inte spelar någon roll, dvs. bestämmelsen blir tillämplig även om åtal för skattebrott först väckts och fråga sedan uppkommer om att påföra skattetillägg. 42 Juniavgörandet p. 27, jfr Åkerberg Fransson, p. 35. 43 Engel m.fl. mot Nederländerna, dom av den 8 juni 1976. 44 Juniavgörandet p. 28 och 30, jfr Åkerberg Fransson p. 35. 45 Juniavgörandet, p. 34–37. 46 Åkerberg Fransson p. 25–27. 4 7 Jfr dock generaladvokatens hållning, Förslag till avgörande i Åkerberg Fransson punkterna 58–64. 48 Tidigare fanns motsvarande lojalitetsprincip i artikel 10 EG-fördraget efter Amsterdamfördragets ändringar (dessförinnan artikel 5 EG-fördraget). 49 Före en ingående analys av denna praxis, se t.ex. Dougan, From the Velvet Glove to the Iron Fist: Criminal Sanctions for the Enforcement of Union Law, i Cremona (ed) Compliance and Enforcement of EU Law, s. 74–13, särskilt s. 75–87, s. 118–120 och s. 122–127. 50 Åkerberg Fransson p. 36 (hänvisning till rättspraxis utelämnad). Se även juniavgörandet, p. 32 och p. 44. 51 Riksåklagaren, Svarsskrivelse Dnr ÅM 2013/1692, mål B 4946-12, p. 15, även juniavgörandet, p. 44. 52 Se härom Asp, a.a. not 2 ovan. 5 3 Punkt 36 inleds ”It is for the referring court to determine, in the light of those criteria, whether the combining of tax penalties and criminal penalties that is provided for by national law should be examined in relation to the national standards […]” [min kursivering] 54 Juniavgörandet, p. 45. 55 Mål C-399/11 Melloni. Domen meddelades samma dag som domen i Åkerberg Fransson. 56 Juniavgörandet, p. 46. 57 Jfr juniavgörandet p. 45–47. 5 8 EU-domstolen hänvisar till ”kombination av sanktioner”. Detta måste rimligen även inkludera en prövning av ett förbud mot dubbla förfaranden. 59 Att rättighetsstadgans bestämmelser är direkt tillämpliga är klart och är — kanske — en annan sak. Se härom Wyatt och Dashwood, European Union Law, s. 244 f. 6 0 Juniavgörandet p. 47. 61 Det vill säga, kraven enligt artikel 4.3 FEU och grekiska majsfallet är uppfyllda. 62 Och det omvända, dvs. möjligheten att väcka åtal för skattebrott inte anses vara en tillräckligt effektiv sanktion, men uppfyller kravet tillsammans med möjligheten att påföra skattetillägg. 6 3 Dougan, a.a. s. 79. 64 Juniavgörandet, p. 23 i HD:s beslut samt Åkerberg Fransson, p. 26. 6 5 Juniavgörandet p. 19–21 samt p. 38 och p. 42. 66 Zolotukhin-domen, §§ 78–81. Se även NJA 2010 s. 168 I och II p. 16 67 Zolotukhin-domen, § 82; juniavgörandet, p. 20. 68 Zolotukhin-domen, § 84; juniavgörandet, p. 20. 69 Se t.ex. Tsonev mot Bulgarien, no. 2376/03 av den 14 januari 2010, § 51; jfr Zolotukhin-domen, § 81 samt juniavgörandet, p. 21. 70 Mål C-436/04 Leopold Henri Van Esbroeck, p. 36 71 Van Esbroeck, p. 38. 7 2 Mål C-367/05 Norma Kraaijenbrink, p. 26–27. 73 Zolotukhin-domen, § 79. 74 Jfr t.ex. målet Bonda ovan, där EU-domstolen tillämpade Engel-kriterierna. Se även Bernitz, Europarättens genomslag, s. 65 f. 75 Förslag till avgörande i målet Åkerberg Fransson, p. 81–85. 7 6 Juniavgörandet, p. 38. 77 Juniavgörandet, p. 39. 78 Jfr beträffande företagaransvar, Almgren och Leidhammar, Skattetillägg och Skattebrott,s 199 f. 79 Juniavgörandet, p. 63. 8 0 Ibid. Jfr beträffande konventionsrätten Zolotukhin-domen § 84, som kvalificerar bestämmelsen till att avse ”the same defendant”. 81 Juniavgörandet, p. 66. 82 Juniavgörandet, p. 64–65. 83 Juniavgörandet, p. 73. 8 4 Juniavgörandet, p. 41. 85 Juniavgörandet, p. 42. 86 Ibid. 87 Ibid. En jämförande hänvisning görs även till § 69 i Europadomstolens beslut i målet Carlberg mot Sverige, no. 9631/04, men HD noterar dock att detta avgörande föregick domen i Zolotukhin mot Ryssland. 88 Juniavgörandet, p. 43. 89 Jfr Ulväng, Brottslighetskonkurrens, s. 114 ff. 9 0 Mål nr Ö 1526-13 (”juliavgörandet”), p. 6. Eftersom det var fråga om ett processhinder som högre rätt haft att betrakta självmant och inte fråga om rättstilllämpning avseende saken som uppenbart stridit mot lag, borde snarare RB 59:1 p. 1 ha tillämpats (analogt) istället för RB 58:2. Se om detta nedan. 91 Juliavgörandet, p. 7. 92 I fall då den skattskyldige enligt 13 § begärt kalendermånad som redovisningsperiod, ska mervärdesskattedeklaration enligt 26 kap. 27 § lämnas enligt uppställningen i 25 § i samma kapitel, dvs. normalt den 12:e den andra månaden efter redovisningsperioden. Om den skattskyldige begär det, ska istället enligt 28 § samma kapitel, mervärdesskattedeklarationen lämnas enligt uppställningen i kapitlets 30 §, dvs. den 26:e (27:e i december) månaden efter redovisningsperioden. 93 Se Andersson, Dahlqvist och Elofsson, Bokföringsbrott och bokföringslagen, 3 uppl. s. 146. 9 4 Juniavgörandet, p. 42. Jfr även juliavgörandet, p. 6. 95 Jfr juniavgörandet, p. 43. 96 Wyat & Dashwood, a.a. s. 241, Betlem, The Doctrine of Consistent Interpretation — Managing Legal Uncertainty, OJLS (2002) 22 (3) 397–418, s. 399. 97 I förhållande till direktiv kallas principen inte sällan för indirekt effekt, eller Von Colson-principen, jfr mål 14/83 Von Colson och Kamann p. 23. Se även mål C106/89 Marleasing p. 8, samt förenade målen C-397-403/01 Pfeiffer m.fl. p. 113. Beträffande skyldigheten att genomföra unionsrättskonform tolkning i förhållande till fördragsbestämmelser, se t.ex. mål C-262/97 Engelbrecht p. 39–40 samt mål C-287/05 Hendrix p. 57 (även i det senare målet fråga om tolkning i förhållande till bestämmelse i förordning). Se även Tridimas, The General Principles of EU Law, 2 uppl., s. 29–31, Lenaerts och Gutiérrez-Fons, The Consitutional Allocation of Powers and General Principles of EU Law, CML Rev. 47: 1629–1669 (2010) s. 1636 ff. Särskilda hänsyn måste tas då principen ska tillämpas i förhållande till direktiv. 98 Marleasing, p. 8; Engelbrecht, p. 39. 9 9 Se härom, Prechal, Directives in EC Law, 2 uppl., s. 193 ff, särskilt s. 199. Om tolkning i strid mot förarbetsuttalanden, se mål C- 371/02 Björnekulla p. 13. 100 Jfr Konstitutionsutskottets uttalande i samband med inkorporeringen av EKMR, bet. 1993/94:KU24 s. 19. 101 Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft, s. 135 ff. 102 Dvs. att (normalt) åklagaren ska kunna göra sannolikt att hon inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset som inte tidigare förebringats, eller på annat sätt haft giltig ursäkt för en sådan underlåtelse. 103 Welamson, a.a. s. 144. 104 Welamson, a.a. s. 54 f. 1 05 Beträffande tids- och platsangivelsers begränsade betydelse vid bestämning av gärningsidentitet vid tillgreppsbrott, se t.ex. NJA 1966 s. 12, NJA 1966 s. 340 samt NJA 1980 s. 686 (stöld och häleri). 106 Jfr NJA 1984 s. 520. Här förutsätts att den bokföringsskyldige och den ansvarige för lämnande av (mervärdes)skattedeklarationer är en och samma fysiska person. 107 Jfr juniavgörandet, p. 67. 1 08 Juniavgörandet, p. 68. 109 Nilsson mot Sverige, no. 73661/01. 110 NJA 2010 s. 168 I och II p. 20–23. 111 Numera fattar Trafikverket beslut, se 7 kap. 2 § körkortslagen. 112 Beslutet i Nilsson mot Sverige, se även NJA 2010 s. 168 I och II p. 22. 113 Philps mot UK, no. 41087/98 § 34, Maszni mot Rumänien (nr 59892/00, 21/12/2006) § 68. Undantaget är möjligen beslutet i R.T mot Schweiz, no. 31982/96 i vilket de här relevanta frågeställningarna inte närmare behandlades. 114 Se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, supplement 74 (april 2013) 30:32 a. 1 15 Se härom Palm, Europakonventionen och skattetillägg, ERT nr 1/2011 15–26, s. 23 f. 116 Juniavgörandet, p. 69–70. 117 Juniavgörandet, p. 70. 118 Juniavgörandet, p. 71. 1 19 Tack (rätteligen) till professor Torbjörn Andersson för detta påpekande. 120 Almgren och Leidhammar, Skatteprocessen 2 uppl. s. 53. 121 NJA 2010 s. 168 I och II p. 33. 1 22 Juniavgörandet, p. 51. 123 NJA 2010 s.168 I och II p. 31–32. Detta synsätt kan i sin tur närmast ses som en tolkning av uttalanden i förarbetena till inkorporeringslagen. Kravet på klart stöd har dock förekommit tidigare i praxis, se t.ex. NJA 2000 s. 622 och NJA 2004 s. 840 I och II. 124 Juniavgörandet, p. 51 med hänvisning till NJA 2012 s. 1038 I p. 13–16. 125 Se NJA 2012 s. 1038 I p. 15. 126 Juniavgörandet, p. 52. Se även Victor, Svenska domstolars hantering av Europakonventionen, SvJT 2013 s. 341–396, s. 358. 127 Juniavgörandet, p. 52. 128 NJA 2010 s. 168 I och II p. 31 129 Juniavgörandet, p. 54. Se även NJA 2012 s. 1038 I p 14. 130 Juniavgörandet, p. 54; jfr även p. 56. 131 NJA 2010 s. 168 I och II p. 32. 1 32 NJA 2012 s. 1038 I p. 14. 133 Jfr Victor, a.a. s. 363 f., som fäster avseende vid de praktiska konsekvensernas betydelse för möjligheten att åstadkomma en ändrad rättstillämpning respektive av att finna det ”svenska systemet” (med skattetillägg) konventionsstridigt. 134 Jfr med etablering av sedvanerätt inom folkrätten. Se härom t.ex. Sevastik, Informell modifikation av traktater till följd av ny sedvanerätt och praxis, s. 122 ff; Thirlway, The Sources of International Law, i International Law, 3rd ed., M. D. Evans (ed.), s. 102 ff. 135 NJA 2005 s. 805. 136 Om nu kravet på klart stöd ska ses som en ”tolkningsregel”, vilket inte är alldeles klart. 1 37 I uppdelningen mellan enskilt fall och system/ordning går det att skönja en viss parallellitet med straffrättens konkurrenslära, närmare bestämt synsättet som möjliggör en distinktion mellan regelkonkurrens och gärningskonkurrens. Jfr Ulväng, a.a. s. 114 ff. 138 Jfr NJA 2004 s. 840 samt även justitierådet Victors särskilda yttrande. I både Högsta domstolens skäl och i yttrandet diskuteras RB 30:9, dvs. det fanns ett visst mått av konkretion både i resonemanget och vad konflikten bestod i. Slutsatsen blev dock att bestämmelsen endast var tillämplig avseende domar i brottmål utan någon ansats till konventionskonform tolkning. 1 39 Här avses främst bestämmelserna om samordning av sanktionerna. 140 Jfr Bull, Lagprövningens många ansikten i Festskrift till Johan Hirschfeldt, s. 88, som noterar att det (åtminstone) i förhållande till lagprövning enligt RF 11:14 inte är fråga om att underkänna en regel, utan fråga om underlåten tillämpning. 141 Vad som avses verkar vara fall då konflikten föreligger med lagbestämmelser på samma normhierarkiska nivå som EKMR i egenskap av lag, och de förra trätt ikraft inn an konventionen blev lag. I så fall skulle inte lagprövning enligt 11:14 via RF 2:19 kunna komma ifråga, se Bull och Sterzel, Regeringsformen — en kommentar s. 96. Jfr dock Victor a.a. s. 359 vid not 14, som synes mena att om kravet på klart stöd vore uppfyllt, skulle en intern ordning kunna underkännas oberoende av om den reglerats före eller efter att konventionen blev lag. Samtidigt anförs att frågeställningen förlorat det mesta av sin betydelse i och med att uppenbarhetsrekvisitet i RF 11:14 tagits bort. Enligt Victor kan dock RF 2:19 inte förvandla en konflikt mellan lagar på samma nivå till en lagprövningsfråga. Jfr Bull, a.a. s. 81, som framhåller att lagprövning enligt RF 11:14 avser konflikten mellan den ifrågasatta föreskriften och RF 2:19. I så fall kan lagprövning komma ifråga även beträffande lag på samma nivå som konventionen, men via RF 2:19. Se även bet. 1993/94 KU24 s. 20. 142 Juniavgörandet, p. 53 med referens till uttalanden i förarbetena till inkorporeringslagen. 143 Juniavgörandet, p. 54. 144 Den följande redogörelsen avser p. 58 och 59 i juniavgörandet. 1 45 Jfr frågan om HD ägnar sig åt bevisvärdering snarare än rättstillämpning då konventionsrätten aktualiseras, se härom Bylander i analys av NJA 2010 s. 168 I och II publicerad 2010-04-07 på webbplatsen InfoTorg Juridik. 146 Asp a.a., not 2 ovan. 1 47 Cameron, Normkonflikter och EKMR, SvJT 2007 s. 851–861, s. 851; densamme Högsta domstolens beslut om dubbelbestraffning ur konstitutionellt perspektiv, JT 2010–11 s. 117–123, s. 120 f; Victor a.a. s. 359 not 14, Warnling-Nerep, Lagprövning och struket uppenbarhetsrekvisit samt förbudet mot dubbelbestraffning, ERT nr 2/2011 217–226, s. 221 ff. 148 Se not 97 ovan. 1 49 Mål nr Ö 1526-13 (juliavgörandet). Beslutet meddelades samtidigt som författandet av denna kommentar befann sig i slutskedet, varför endast några få valda anmärkningar kommer att göras. 150 Fitger m.fl., a.a. s. 59:3 samt s. 7:e avd:2. 1 51 Mål C-267/03 Brottmål mot Lindberg. 152 Se härom, Andersson, Domsstolsskapad rätt och retroaktivitet, Juridisk Förvaltningstidskrift (2001) s. 164–178. 153 Mål 61/79 Denkavit Italiana, p. 16; mål C-50/96 DeutscheTelekom, p. 43; mål C-453/00 Kühne & Heitz, p. 21; mål C-2/06 Kempter p. 35. 154 Se t.ex. mål C-78/98 Preston m.fl. p. 31 samt mål C-201/02 Wells p. 67. 155 Mål C-119/05 Lucchini samt mål C-2/08 Olimpiclub. 1 56 Jfr domarna i målen Olimpiclub samt Kühne & Heitz. 157 Se t.ex. mål 234/04 Kapferer p. 20–21; se beträffande administrativa beslut även förenade målen C-392/04 och C-422/04 i-21 & Arcor p. 51; Kühne & Heitz p. 24 samt Kempter p. 37. Jfr även NJA 2013 s. 42 p. 7–8. 1 58 Men här beror det väl på om exempelvis den ”dynamiska tolkningen” och ”living instrument”-doktrinen inom konventionsrätten anses utgöra ett ”problem” eller ska ses som en nödvändig förutsättning för att konventionen och dess tillläggsprotokoll ska kunna fortsätta att vara rättsligt relevanta. 1 59 Ja, konstart. Tolkning är en konst eller vart fall en estetisk verksamhet, se Samuelsson, Tolkningslärans gåta. En avtalsrättslig studie s. 120 f. Tolkning är också något som måste tillåtas inträffa, jfr Tontti, Right and Prejudice. Prolegomena to a Hermeneutical Philosophy of Law, s. 32 f, och borde ha mycket lite med bevisvärdering att göra.
- Har därmed kravet på ”klart stöd” förbytts till ett krav på ”tillräckligt stöd”, och vari ligger i så fall skillnaden? Eller uttrycker de samma överväganden längs en skala? Något som bör uppmärksammas i sammanhanget är hur kravet på klart stöd kommit att utvecklas. I NJA 2000 s. 622 var det fråga om att göra en tolkning av tilläggsprotokollets bestämmelse i strid med vad HD uppfattade vara bestämmelsens ordalydelse. I en sådan situation är det väl svårt att inte instämma i uppfattningen att någorlunda tydlig praxis från Europadomstolen krävs i form av ”klart stöd”. Uppfattad på detta vis utgör kravet närmast en del i den ram som tolkningen av EKMR:s bestämmelser måste hålla sig inom. Likaså, och även om det går att ha delade meningar om tolkningen av Europadomstolens praxis i NJA 2010 s. 168, framstår kravet på klart stöd fortfarande som ägnat att kvalificera tolkningen av konventionsrätten. Mer osäkert blir det ifråga om hur HD:s krav på klart eller tillräckligt stöd i juniavgörandet ska förstås. Som HD konstaterar i punkt 50 finns ingen ny praxis från Europadomstolen som föranleder en omprövning av ställningstagandet som gjordes 2010. De skäl som HD anför i punkterna 58 och 59 är förvisso alla relevanta omständigheter i bedömningen av om en svensk lagbestämmelse inte ska tillämpas på grund av att det skulle innebära en konflikt med EKMR. Men därifrån är det ett visst avstånd till påståendet att det numera föreligger ”ett tillräckligt stöd” för att ”det svenska systemet” är oförenligt med konventionsrätten, i vart fall om stödet ska hämtas i konventionsrätten och allra helst som någon ny relevant praxis från Europadomstolen inte tillkommit. Möjligen ska HD:s slutsats förstås på så vis att de omständigheter som uppräknas i skälen medför att ribban nu sänkts från ”klart stöd” till ”tillräckligt stöd”, vilket Europadomstolens oförändrade praxis numera uppfyller. Graden av klarhet för att anse att svensk lagstiftning är oförenlig med EKMR är alltså situationsbunden och relativ. Ett annat sätt att säga detta är (återigen) att det inte går att dra upp någon skarp skiljelinje mellan tolkning och tillämpning, eller mellan med EKMR oförenlig lag och tillämpningen i ett enskilt fall.
Skattetillägg och dubbelbestraffning1 hänvisning
Oskyldighetspresumtionen2 hänvisningar
Rättskraft i skatteprocessen5 hänvisningar
- Se 5 kap. 1-4 §§ TL, 15 kap. 1-5 §§ SBetL och 7 kap. 1-4 LPP. Se NJA 2000 s. 622.
- NJA 2000 s. 622.
- En intressant dom med skatterättsliga implikationer, vilken avser rättskraftsverkan av en skattedom för mål i allmän domstol är NJA 2000 s. 622.398 Denna dom avser frågan om ett skattetillägg utgör rättsgångshinder (ne bis in idem) för att döma samma person för samma gärning i brottmål. HD konstaterade att principen att en person inte får
Skattetilläggen och Europakonventionen3 hänvisningar
- Ett antal avgöranden under 1998–2001 i lägre instanser har hittills utmynnat i ett avgörande av Högsta domstolen och ett flertal avgöranden av Regeringsrätten. Av Regeringsrättens avgörande är det domarna i RÅ 2000 ref. 66 (I och II) som anses vara vägledande. Jag kommer nedan att kortfattat redogöra för HD:s mål samt de två vägledande målen från Regeringsrätten. Jag kommer även att behandla ett intressant hovrättsavgörande som kom under 2000. NJA 2000 s. 622 HD:s dom av den 29 november 2000 i NJA 2000 s. 622 gällde frågan om huruvida artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 utför ett hinder mot att någon fälls till ansvar för skattebedrägeri efter det att han eller hon ålagts skattetillägg. Artikel 4 lyder (i relevant del) ”Ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat”. Det fanns två huvudfrågor som HD hade att ta ställning till. För det första var det nödvändigt att bestämma om förbudet i artikeln är tillämplig överhuvudtaget när det första avgörandet avser ett förfarande som enligt nationell rätt är av administrativ karaktär. För det andra hade HD att avgöra vilken omfattning rättskraften har enligt artikeln.
- Det är onekligen svårt att få Gradinger- och Oliveira-fallet (och de två ovannämda avvisningsbeslut) att gå ihop. Sedan NJA 2000 s. 622 har det kommit avskrivningsbeslut i ett antal österrikiska fall som handlade om omständigheter liknande dem som gällde i Gradingerfallet. Förlikningar har dock uppnåtts i dessa fall. Domstolen gav därför inga ytterligare ledtrådar om hur artikel 4 bör tolkas. Som minimum kan man dock säga att det är tveksamt om Europadomstolen kommer att betrakta ett administrativt förfarande och ett straffrättslig förfarande som följer från en och samma gärning som automatiskt och alltid något som hamnar utanför tillämpningsområdet för artikel 4. Men att det är brottsidentitet som gäller verkar nu klart. Detta tyder på att ett åtal för ett brott som innehåller endast objektiva rekvisit inte hindrar ett senare åtal rörande samma gärning för ett brott som kräver uppsåt. Möjligtvis är det också så att den motsatta situationen inte heller är förbjudet av artikeln. En sådan argument får också stöd från Europadomstolens avvisningsbeslut i R.T. och Ponsetti och Chesnelfallen. Man kan något tillspetsat säga att det som individen ”vinner” från en generös tolkning av ”brottmålsrättegång” förlorar han eller hon genom att man tolkar artikeln som ett förbud byggt på brottsidentitet snarare än gärningsidentitet. Artikel 4 verkar alltså ge den enskilde mindre skydd än 30 kap. 9 § RB. Slutsatsen blir att HD:s dom i NJA 2000 s. 622 således inte är fel i sak. Jag återkommer dock till denna fråga när jag analyserar skattetilläggskommitténs förslag såvitt gäller ne bis in idem-regeln. RH 2000:61 Innan jag övergår till att redogöra för Regeringsrättens domar vill jag säga några ord om en dom från Hovrätten för Västra Sverige som också rörde artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 några månader innan HD:s dom. Denna dom är intressant från konstitutionellt perspektiv. Skattemyndigheterna hade påfört en viss Walter J. skattetillägg. Senare blev han åtalad för skattebedrägeri. Han gjorde gällande att detta skulle innebära dubbelbestraffning i strid med artikel 4 i tilläggsprotokoll 7. Tingsrätten accepterade att skattetillägget var en ”brottsanklagelse” i konventionens mening. Emellertid gick skattetilläggsbeslutet ännu att överklaga. Således hade det inte vunnit laga kraft. Eftersom han inte hade blivit slutligt dömd för brottet kunde han (ännu) inte förlita sig på ne bis in idem-regeln. Däremot ansåg tingsrätten att 45 kap. 1 § 3 st. RB hindrade åklagaren från att åtala honom för skattebedrägeri så länge han stod under ”åtal” för den gärning som skattetillägget avsåg. Tingsrätten avvisade därför åtalet. Åklagaren överklagade detta beslut till hovrätten.
- Hovrätten resonerade på ungefär samma sätt som HD senare skulle göra i NJA 2000 s. 622. Den fann dels att brott som kräver uppsåt, som skattebedrägeribrott, inte kan vara ”samma brott” som skattetillägg och dels att begreppet ”brottmålsrättegång” inte är autonomt. Hovrätten åberopade Ponsetti och Chesnel-fallet och drog slutsatsen att det ”i vart fall inte kan ses som uppenbart (min kurs.) att ett beslut om skattetillägg skulle hindra prövning i domstol av brott som kräver uppsåt”. Hovrätten påpekade även att artikel 6 i konventionen inte innebär att samtliga de regler som enligt den svenska rättegångsordningen gäller vid utdömande av straff skall tillämpas. Endast de rättssäkerhetsgarantier som enligt konventionen gäller vid brottmålsrättegångar måste uppfyllas. M.a.o. var tingsrättens tillämpning av 45 kap. 1 § 3 st. RB felaktig.
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- I NJA 2000 s. 622 bedömdes huruvida det strider mot artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen (ne bis in idem) att en person först påförs skattetillägg och därefter döms till ansvar för skattebedrägeri (numera skattebrott) för samma gärning. HD fann att så inte var fallet. Härvid stödde sig HD på två argument. För det första menade HD att konventionens skydd mot ny lagföring (rättskraften) sannolikt gäller först då någon dömts till ansvar enligt ett avgörande ”in accordance with the law and penal procedure of that state”. Det sistnämnda uttrycket skulle enligt HD innebära att skydd mot ny lagföring uppkommer först då ett avgörande som enligt nationell rätt klassificeras som straffrättsligt vunnit laga kraft. Med andra ord ansågs påförande av skattetillägg (som enligt svensk rätt inte är en straffrättslig påföljd) inte aktivera det skydd som tillkommer medborgarna enligt artikel 4. För det andra framhöll HD att skyddet mot ny lagföring, enligt konventionspraxis, endast gäller under förutsättning att den andra lagföringen avser samma ”brott” som den första, dvs. skyddet enligt Europakonventionen är mer inskränkt än skyddet enligt 30 kap. 9 § rättegångsbalken (som utesluter ny lagföring för samma ”gärning” även om det inte skulle vara fråga om samma ”brott”). Bl.a. eftersom skattebedrägeri kräver uppsåt och skattetillägg påförs på grundval av ett strikt ansvar ansågs fråga vara om två skilda brott. (Av allmänt intresse var också att HD fann att starka skäl talar för att artikel 6 i Europakonventionen är tillämplig på den svenska skattetilläggsregleringen. Se rörande skattetilläggsregleringens förenlighet med Europakonventionen även RÅ 2000 ref. 66.) Rättsfallet har kommenterats av Petter Asp i JT 2000–01 s. 606 ff. samt av Iain Cameron i SvJT 2001 s. 745 ff.
- NJA 2000 s. 622 NJA 1999 s. 275