Stycket

23.Artikel 6.3 a åberopades också i NJA 2011 s. 611 där HD slog fast att ”preskriptionsavbrott enligt 35 kap. 1 § BrB i princip förutsätter att den misstänkte inte endast har fått del av en gärningsbeskrivning som kan anses innefatta påstående om brott enligt en viss straffbestämmelse utan också har fått reda på att denna straffbestämmelse kan vara tillämplig”. Som grund för denna princip hänvisades det till att det i ”artikel 6 i Europakonventionen, som sedan år 1995 gäller som svensk lag, föreskrivs bl.a. att var och en som anklagas för brott har rätt att i detalj underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom. Av senare praxis från Europadomstolen framgår att detta inte endast gäller vilken gärning som anklagelsen gäller utan också den rättsliga kategoriseringen. … Konventionen och den praxis som har utvecklats av Europadomstolen innebär att det numera, i motsats till vad som tidigare har antagits, inte är möjligt att döma enligt en viss straffbestämmelse utan att den tilltalade i förväg har fått reda på att bestämmelsen skulle kunna vara tillämplig och har beretts möjlighet att anpassa sitt försvar efter detta”. Det bör noteras att HD endast åberopade praxis när det gäller rätten att bli informerad om den rättsliga kategorisering som ligger till grund för ett åtal som ett skäl för att tolka de svenska preskriptionsreglerna på ett visst sätt och således inte gjorde gällande att konventionen och domstolens praxis innebar ett krav på att tillämpa den princip för preskriptionsavbrott som slogs fast i avgörandet. En minoritet inom HD ställde sig inte heller bakom den princip som majoriteten slog fast med bl.a. den motiveringen att det inte bör ”komma i fråga att förändra tolkningen av preskriptionsbestämmelserna på grundval av ett krav i konventionen som avser en helt annan situation”. Återigen utnyttjades alltså konventionen som tolkningsunderlag.s. 377