Jfr här de problem för svensk rätt som förelegat när det gäller tillämpligheten av bestämmelserna i artikel 5 om rätten att vid frihetsberövande utan dröjsmål ställas inför domare eller annan som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter i förhållande till åklagare samt bestämmelserna i artikel 6 om rätt till domstolsprövning av civila rättigheter och skyldigheter i förhållande till förvaltningsbeslut, och om rättigheter vid anklagelse för brott i förhållande till skattetilläggsförfaranden. Det kan i sammanhanget noteras att det beträffande normkonflikter av det nu nämnda slaget är vanligt att det, i likhet med i prop. 1986/87:112, förekommer uttalanden av innebörden att konventionens krav mer avser en ”anpassning till ett formellt system än en fråga om rättssäkerhet i egentlig mening”. Se t.ex. punkterna 1 och 2 i justitierådet Stefan Lindskogs tillägg i NJA 2010 s. 168 I.
Hänvisas från p. 9 (s. 364)
9.SOU 1993:40 s. 200 Att förbudet mot dubbla straffrättsliga förfaranden kan tolkas på ett sätt som gör att en hel etablerad nationell ordning kan uppfattas som stridande mot konventionen är inte helt förvånande. I likhet med vad som gäller för de processuella grundgarantierna i artikel 6 är det naturligt att begreppen i artiklarna ges en autonom tolkning vilket naturligtvis ökar risken för att nationella system som bygger på en annan systematik kan komma att anses stå i strid med konventionen. När det gäller den enligt artikel 2 skyddade rätten till liv är riskerna för en sådan ”systemteknisk” normkonflikt väsentligt mindre. Det är mindre de i artikeln använda begreppens innehåll än hur långt kraven på skydd för livet, i lagstiftning och praktisk tillämpning, sträcker sig som är avgörande för konventionsenligheten.s. 364