Jfr här de problem för svensk rätt som förelegat när det gäller tillämpligheten av bestämmelserna i artikel 5 om rätten att vid frihetsberövande utan dröjsmål ställas inför domare eller annan som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter i förhållande till åklagare samt bestämmelserna i artikel 6 om rätt till domstolsprövning av civila rättigheter och skyldigheter i förhållande till förvaltningsbeslut, och om rättigheter vid anklagelse för brott i förhållande till skattetilläggsförfaranden. Det kan i sammanhanget noteras att det beträffande normkonflikter av det nu nämnda slaget är vanligt att det, i likhet med i prop. 1986/87:112, förekommer uttalanden av innebörden att konventionens krav mer avser en ”anpassning till ett formellt system än en fråga om rättssäkerhet i egentlig mening”. Se t.ex. punkterna 1 och 2 i justitierådet Stefan Lindskogs tillägg i NJA 2010 s. 168 I.
Hänvisas från p. 9 (s. 364)
1.Den mest grundläggande av de mänskliga rättigheterna är rätten till liv.s. 364
2.… Vi har därför tagit upp frågan om ett stadgande om rätten till liv skalls. 364
3.införas i den svenska grundlagen. Vi har emellertid funnit att befintligs. 364
4.lagstiftning väl motsvarar de krav som kan ställas i en rättsstat. Vi läggers. 364
5.därför inte fram några förslag i denna del. Vi vill emellertid framhålla atts. 364
6.en inkorporering av Europakonventionen, som vi föreslår i dettas. 364
7.betänkande, innebär att rätten till liv kommer till positivt uttryck i svensks. 364
8.rätt.s. 364
9.SOU 1993:40 s. 200 Att förbudet mot dubbla straffrättsliga förfaranden kan tolkas på ett sätt som gör att en hel etablerad nationell ordning kan uppfattas som stridande mot konventionen är inte helt förvånande. I likhet med vad som gäller för de processuella grundgarantierna i artikel 6 är det naturligt att begreppen i artiklarna ges en autonom tolkning vilket naturligtvis ökar risken för att nationella system som bygger på en annan systematik kan komma att anses stå i strid med konventionen. När det gäller den enligt artikel 2 skyddade rätten till liv är riskerna för en sådan ”systemteknisk” normkonflikt väsentligt mindre. Det är mindre de i artikeln använda begreppens innehåll än hur långt kraven på skydd för livet, i lagstiftning och praktisk tillämpning, sträcker sig som är avgörande för konventionsenligheten.s. 364
10.Kraven för konventionsenlighet framstår knappast heller som en rimlig måttstock för ambitionsnivån när det gäller skyddet för liv. Vi har här att göra med ett värde som både får och av goda skäl bör tillmätas en större betydelse än de minimikrav som måste tillgodoses för att undvika en lagstiftning eller tillämpning som av Europadomstolen skulle bedömas stå i strid med konventionen.s. 365
11.Det är mot den bakgrunden inte ägnat att förvåna att frågan om normkonflikt mellan konventionen och rent intern rätt inte aktualiserats när det gäller artikel 2. Detta utesluter emellertid inte att artikeln åberopats och tillmätts betydelse som tolkningsunderlag när det gäller intern rätt.s. 365
12.I punkt 2 i artikeln anges tre särskilda fall då dödande inte ska anses stå i strid med artikeln. Ett av undantagen avser nödvärn eller dödande som ”är en följd av våld som var absolut nödvändigt för att försvara någon mot olaglig våldsgärning”.s. 365
13.När HD i nödvärnsmålet NJA 2005 s. 237 uttalade att det ”trots den marginal till förmån för den angripne som förarbetena talar om, vid användande av dödligt våld [måste] ställas höga krav på att något alternativ för att avvärja angreppet inte förelegat för att våldet inte skall anses vara uppenbart oförsvarligt” åberopades konventionen ”jämförelsevis”. Någon direkt konventionskonform tolkning var det alltså inte fråga om utan mer en erinran om det höga skyddsvärde som rätten till liv tillerkänns också enligt konventionen.s. 365
14.Också i NJA 2007 s. 891 åberopades artikel 2 och den särskilda skyldighet som staterna har enligt Europadomstolens praxis att vidta ändamålsenliga åtgärder för att skydda häktades och andra frihetsberövades liv. Målet gällde skadeståndskrav mot staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen från efterlevande till en i häkte intagen som hängt sig i sin cell sedan häktespersonal underlåtit att vid avvisitering ta hand om hans livrem. I domskälen säger HD att frågan i vad mån överträdelse av vissa meddelade handlingsföreskrifter skulle medföra skadeståndskyldighet enligt skadeståndslagen borde bedömas i ljuset av Europakonventionen och erinrade om tidigare uttalanden om att svensk lagstiftning, ”i den utsträckning som Europakonventionen kan anses ge anledning till detta, [ska] tolkas fördragskonformt”.s. 366
15.Av domskälen får anses framgå att en överträdelse av föreskrifterna (enligt rent intern rätt) inte i sig ansågs tillräckligt för skadeståndsskyldighet men att sådan ändå (i enlighet med Europadomstolens praxis) skulle kunna aktualiseras om ”staten genom kriminalvården borde ha insett att det fanns en verklig och omedelbar risk för att B.T. skulle begå självmord”. Då utredningen inte visade att kriminalvården borde ha insett detta följde inte heller någon skadeståndsskyldighet av en fördragkonform tolkning. Det bör kanske betonas att även om en fördragskonform tolkning i det aktuella fallet (men väl under andra omständigheter) enligt HD:s bedömning inte gav stöd för skadeståndsskyldighet så innebar konventionen självfallet inte heller något hinder mot skadestånd.s. 366