HD hänvisar i den delen till NJA 2004 s. 840 (miljösanktionsavgifterna) med ett jfr NJA 2000 s. 622 (första skattetilläggsmålet). Bakom HD:s formuleringar i de nu berörda delarna står alltså fyra av de fem ledamöterna. Den femte, den beträffande motiveringen skiljaktige ledamoten Blomstrand, hänvisar till samma rättsfall och anför att ”det saknas således klart stöd i Europakonventionen eller i Europadomstolens praxis för att generellt underkänna den enligt intern svensk rätt gällande ordningen” (jfr punkt 33 i HD:s dom). Någon egentligen skillnad i sak mellan Blomstrand och de övriga ledamöterna i nu berörda hänseenden torde knappast ha förelegat
Hänvisas från p. 20 (s. 361)
20.HD framhåller dock att det sagda främst rör frågor om tillämpningen av konventionen i enskilda fall och inte mer allmänna frågor om svensk lagstiftnings förenlighet med konventionen. När det gäller den senare typen av frågor erinrar HD om de förarbetsuttalanden enligt vilka det även efter inkorporeringen i första hand ankommer på lagstiftaren att se till att den svenska rätten stämmer överens med konventionens bestämmelser. När det i rättstillämpningen uppkommer sådana frågor gör sig enligt HD de särskilda hänsynen gällande att det för att ”med hänvisning till Europakonventionen [… ] underkänna den ordning som gäller enligt intern svensk reglering, [bör] krävas att det finns klart stöd för detta i konventionen eller i Europadomstolens praxis”. Så långt är fyra av de fem ledamöterna ense beträffande domskälen. Någon oenighet mellan dess beträffande principerna för konventionens tillämpning förelåg alltså inte och inte heller när det gäller betydelsen av Europadomstolens avgörande i fallet Zolotukhin. Oenigheten gällde endast i vad mån det svenska systemet med skattetillägg kunde vara konventionsenligt med hänsyn till utrymmet för att ha flera sanktioner för samma ”brott” som också kan beslutas av olika organ vid skilda tillfällen. Enligt majoritetsskrivningen kunde frågan vara föremål för olika bedömningar men något klart stöd för att det svenska systemet inte kunde vara konventionsenligt på den grunden gav emellertid varken artikeln eller Europadomstolens praxis. Det var i den delen som minoriteten gjorde en annan bedömning.s. 361