Den behandlas också i NJA 2004 s. 510 (I och II). I de fallen säger HD, efter redovisning av ny praxis från Europadomstolen, att förbudet ”i och för sig [är] tillämpligt på beslut om skattetillägg” men att förutsättningen att det tidigare beslutet ska var slutligt brister i fallen varför det inte finns något hinder mot att pröva åtalen.
Hänvisas från p. 13 (s. 358)
13.Nästa gång som frågan tas upp till närmare övervägande i HD är i NJA 2004 s. 840 I och II (miljösanktionsavgifterna) med i detta hänseende likalydande skäl. Personligen trodde jag att det målet skulle komma att handla om i vilken utsträckning skillnader i subjektivt hänseende kunde läggas till grund för att anse att det inte föreligger något hinder mot dubbla förfaranden. Förutsättningarna för prövningen förändrades dock helt genom Europadomstolens under målets handläggning meddelade avgörande den 14 september 2004 i målet Rosenquist mot Sverige (ansökan 60619/00). Avgörandet innebar att ”de brott” som prövades i skattetilläggsförfarandet och i brottmålet, även i de hänseenden som skattetilläggsutredningen och Lagrådet satt frågetecken för, ansågs vara ”helt fristående och skilde sig åt i sina väsentliga element”. Målen i HD angick visserligen inte skattetillägg utan miljösanktionsavgifter men enligt HD syntes det inte finnas några särskilda omständigheter som kunde medföra att Europadomstolens ställningstagande beträffande skattetilläggen inte var tillämpliga också på miljösanktionsavgifter. HD tillade att det ”för att med hänvisning till Europakonventionen underkänna den ordning som gäller enligt intern svensk reglering [också bör] krävas att det finns klart stöd för detta i konventionen eller Europadomstolens praxis”. I ett särskilt tillägg anförde jag att frågan om skillnader mellan olika bestämmelser i subjektivt hänseende kunde eller borde kunna läggas till grund för att anse att det inte förelåg något hinder mot dubbla förfaranden uppenbarligen kunde vara föremål för olika bedömningar. Att de inte var av betydelse när det gäller de svenska bestämmelserna om brottmålsdomens rättskraft ansåg jag klart och jag menade att det inte heller framstod som antagligt att Europadomstolen skulle göra någon annan bedömning i förhållande till bestämmelsen om ne bis in idem om det var fråga om två rent straffrättsliga förfaranden.s. 358