En sak som kan vara ägnad att förvåna är att frågan om vilken betydelse som Wienkonventionen om traktaträtten skulle få för den svenska rättstillämpningen inte alls diskuteras i förarbetena till antagandet av konventionen som lag. Jfr härtill t.ex. NJA 1999 s. 485 och prop. 2008/09:204, avsnitt 4.4.
Hänvisas från p. 23 (s. 354)
23.I texten nämns vidare att HD:s ledamöter i sitt remissyttrande pekat på ytterligare en princip som skulle kunna vägas in i en konfliktsituation enligt vilken ”en konvention om mänskliga rättigheter, även om den i den inhemska laghierarkin inte har högre rang än vanlig lag, ändå bör på grund av sin speciella karaktär ges en särskild vikt i fall av konflikt med inhemska lagbestämmelser”. Om detta är en princip som enligt överenskommelsen ska beaktas är inte lätt att säga. Vad som sägs i texten är endast att detta synsätt kan ”sägas ansluta till principen om fördragskonform tolkning”. Det lär dock på goda grunder kunna antas att motionen om ”den inskjutna bisatsen” främst motiverades av en farhåga att bisatsen på ett inte avsett sätt skulle inkludera den av ledamöterna hävdade principen på bekostnad av textens avslutande upprepning av att den löpande uppgiften att se till att den inhemska rätten överensstämde med konventionen ankom på lagstiftaren och att redogörelsen för de principer som kunde bli aktuella ”när det eventuellt kan bli en konflikt mellan konventionens bestämmelser och inhemska lagregler har lämnats utifrån denna inställning”. Propositionen och riksdagsbehandlingen av denna utgör under alla förhållanden en intressant illustration till tilltron att kunna styra rättstillämpningen genom motivuttalanden men också till svårigheten att översätta politiska kompromisser till användbara rättstillämpningsprinciper.s. 354