En sak som kan vara ägnad att förvåna är att frågan om vilken betydelse som Wienkonventionen om traktaträtten skulle få för den svenska rättstillämpningen inte alls diskuteras i förarbetena till antagandet av konventionen som lag. Jfr härtill t.ex. NJA 1999 s. 485 och prop. 2008/09:204, avsnitt 4.4.
Hänvisas från p. 23 (s. 354)
1.I samband med att Europakonventionen antogs som svensk lag gjordess. 352
2.tämligen omfattande uttalanden i förarbetena (se prop. 1993/94:117 s. 32 ff.s. 352
3.och 53 f. samt KU 1993/94:24 s. 18 ff.) om tolkningsfrågor i sådana falls. 352
4.då en motsättning skulle kunna anses föreligga mellan annan svensk lags. 352
5.och konventionen. Uttalandena, som delvis anknyter till det samtidigt is. 352
6.2 kap. 23 § RF införda förbudet att meddela lag eller föreskrift i strids. 352
7.med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen, framstår inte is. 352
8.alla hänseenden som klara och övertygande och deras betydelse förs. 352
9.rättstillämpningen kan diskuteras. Det får emellertid anses stå klart att ens. 352
10.viss försiktighet måste iakttas med att underkänna en enligt intern svensks. 352
11.rätt gällande ordning utan klart stöd i konventionen eller is. 352
12.Europadomstolens praxis (jfr NJA 2000 s. 622). Detta får anses gällas. 352
13.särskilt i ett fall som det förevarande när lagstiftningen antagits efter dets. 352
14.att konventionen trädde i kraft som svensk lag.s. 352
15.Dag Victor, tillägg i NJA 2004 s. 840 (miljösanktionsavgifterna) I januari 1992 tillkallades en kommitté som bl.a. fick till uppgift att överväga om, och i så fall hur, Europakonventionen kunde ”införlivas med den interna svenska rätten”. Redan i direktiven framhölls inte bara att kommittén borde eftersträva att finna samlande lösningar utan också att det var angeläget att de förslag som lades fram hade en bred politisk förankring. Utredningsarbetet resulterade också, som det uttrycktes i statsrådsskrivelsen i betänkandet (SOU 1993:40), i ”en uppgörelse mellan företrädarna för socialdemokraterna, moderata samlingspartiet, folkpartiet liberalerna och centerpartiet”. Förslaget lades senare till grund för förslaget i den 9 december 1993 dagtecknade prop. 1993/94:117. I propositionen framhölls åter vikten av största politiska enighet och att det framlagda förslaget var ”resultatet av överläggningar med företrädare för riksdagspartierna”.s. 352
16.Om man endast ser till den lagstiftning som föreslogs är det inte helt enkelt att förstå varför frågan var så politiskt känslig. Förslaget innebar att det i en särskild lag föreskrevs att konventionen skulle gälla som lag här i landet och dessutom att en särskild regel skulle införas i regeringsformen med det tämligen självklara innehållet att det inte fick meddelas lag eller annan föreskrift i strid med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen. Vad som vållade problem var knappast lagstiftningen i sig utan hur skälen för och innebörden av lagstiftningen skulle utvecklas. Detta illustrerades på ett tydligt sätt vid riksdagsbehandlingen.s. 353
17.I en socialdemokratisk motion hävdades att skrivningarna i avsnitt 10 i propositionen om Europakonventionens rättsliga ställning efter en inkorporering avvek från den överenskommelse som riksdagspartierna enats om den 2 december 1993 och det yrkades att riksdagen skulle godkänna vad som anfördes i motionen om innebörden av lagförslaget (den text som man enligt motionen kommit överens om vid partiöverläggningarna). Avvikelsen var att bisatsen ”i enlighet med vad som ovan anförts” skjutits in i den första meningen i det avslutande stycket i avsnittet. Enligt motionärerna hade tillägget ”betydelse för tolkningen av hela texten (s. 35–38) när det gäller hur konflikter mellan konventionen och svensk lag skall lösas och därmed den politiskt känsliga frågan om balansen mellan den lagstiftande och den dömande makten”. I sitt betänkande (bet. 1993/94:KU24) konstaterade konstitutionsutskottet att propositionstexten avvek från den överenskomna texten på det sätt som påtalats i motionen. Med motiveringen att den överenskomna texten borde ligga till grund för riksdagens beslut tillstyrkte utskottet motionen. ”För sammanhangets skull” återges därefter i betänkandet i princip hela den överenskomna texten som alltså överensstämmer med propositionstexten utom i så måtto att den inskjutna bisatsen strukits.s. 353
18.Vad var det då som sas i denna i sådan detalj politiskt förhandlade text? Mycket känns igen från debatten om lagprövningen och någon tvekan råder inte om att motionärerna hade rätt när de sa att ”den politiskt känsliga frågan” var den om ”balansen mellan den lagstiftande och dömande makten”.s. 353
19.Det är därför inte ägnat att förvåna att vad som inledningsvis sägs är att det ”liksom hittills” i första hand ska ankomma på lagstiftaren att löpande se till att ”den svenska rätten stämmer överens med konventionens bestämmelser” att den ”i vårt demokratiska statsskick grundade balansen mellan den lagstiftande och dömande makten” inte borde rubbas och att det var en ”uppgift för lagstiftaren att bedöma vilka förändringar av den inhemska rätten som kan vara påkallade”.s. 353
20.Även om det ansågs att det generellt sett inte fanns några motsättningar mellan en inkorporerad Europakonvention och andra lagbestämmelser kunde det dock ”inte helt uteslutas” att det uppkom fall där det kunde ifrågasättas att en sådan konflikt förelåg. Det visar sig nu att det var för detta ändamål som förslaget till bestämmelse i regeringsformen om förbud mot att meddela lag eller annan föreskrift i strid med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen var avsett. Bestämmelsen gav, enligt vad som uttalades i överenskommelsen, domstolar och myndigheter möjlighet att tillämpa reglerna om lagprövning i regeringsformen (med det dåvarande uppenbarhetsrekvisitet) ”om det osannolika skulle inträffa att riksdagen i en framtid väljer att lagstifta i uttrycklig strid med konventionen”.s. 354
21.Det ska i sammanhanget anmärkas att HD:s ledamöter hade avstyrkt förslaget, som i remissvaret (Ds 1993:90 s. 202 ff.) betecknades som ”något egendomligt”, med bl.a. den motiveringen att det framstod som ovisst om den, annat än skenbart skulle bidra till att öka konventionens genomslagskraft. Bestämmelsen skulle enligt ledamöterna tvärtom kunna leda till att normkollisioner mellan två lagar på samma nivå sågs som lagprövningsfrågor vilket till följd av uppenbarhetsrekvisitet skulle kunna medföra att konventionen fick en mera begränsad betydelse. (Jfr härtill även Lagrådets yttrande, a. prop. s. 74 f.) Inte helt oväntat lämnas denna invändning i princip helt okommenterad under den fortsatta beredningen.s. 354
22.Efter att möjligheten till lagprövning behandlats tillfogas att konventionens tillämpning i Sverige inte borde begränsas till sådan utan ”i fall av verklig eller skenbar konflikt mellan konventionen och annan lag — och där motstridigheten inte är av den uppenbara karaktär som förutsätts i lagprövningsregeln — måste konflikten lösas genom lagtolkning eller med hjälp av rättstillämpningsmetoder”. Enligt den överenskomna texten förklarade sig regeringen i den delen inledningsvis, med ”hänsyn till de farhågor för problem i tillämpningen som en del remissinstanser” hade, vilja redogöra för de principer som kunde bli aktuella. De principer som regeringen redovisade och delvis utvecklade var ”fördragskonform tolkning” samt företräde för lex posterior och lex specialis.s. 354
23.I texten nämns vidare att HD:s ledamöter i sitt remissyttrande pekat på ytterligare en princip som skulle kunna vägas in i en konfliktsituation enligt vilken ”en konvention om mänskliga rättigheter, även om den i den inhemska laghierarkin inte har högre rang än vanlig lag, ändå bör på grund av sin speciella karaktär ges en särskild vikt i fall av konflikt med inhemska lagbestämmelser”. Om detta är en princip som enligt överenskommelsen ska beaktas är inte lätt att säga. Vad som sägs i texten är endast att detta synsätt kan ”sägas ansluta till principen om fördragskonform tolkning”. Det lär dock på goda grunder kunna antas att motionen om ”den inskjutna bisatsen” främst motiverades av en farhåga att bisatsen på ett inte avsett sätt skulle inkludera den av ledamöterna hävdade principen på bekostnad av textens avslutande upprepning av att den löpande uppgiften att se till att den inhemska rätten överensstämde med konventionen ankom på lagstiftaren och att redogörelsen för de principer som kunde bli aktuella ”när det eventuellt kan bli en konflikt mellan konventionens bestämmelser och inhemska lagregler har lämnats utifrån denna inställning”. Propositionen och riksdagsbehandlingen av denna utgör under alla förhållanden en intressant illustration till tilltron att kunna styra rättstillämpningen genom motivuttalanden men också till svårigheten att översätta politiska kompromisser till användbara rättstillämpningsprinciper.s. 354