Stycket

11.I NJA 2008 s. 915 prövades rätten till skadestånd för kränkning enligt speciallagstiftning (dåvarande diskrimineringslagstiftningen). Bakgrunden var att ett antal personer i ett slags experiment hade undersökt den diskriminering på etnisk grund som antogs förekomma i krogvärlden. I det enskilda fallet, fann domstolarna, hade de skadeståndssökande (vars talan drevs av Diskrimineringsombudsmannen) nekats inträde på restaurant till följd av en diskriminerande policy. Domstolen fann att någon jämkning inte kunde ske på den grund att kränkningen provocerats fram och inte heller p.g.a. eget risktagande. Men det fanns en annan möjlighet, enligt HD. Ett längre citat får illustrera den tämligen komplexa argumentation som härvid fördes. ”Vad som är speciellt i förevarande fall är att kränkningen i ljuset av meningen med restaurangbesöken inte kan sägas ha inneburit att D.D., H.H., C.A. och H.A. förmenats något de avsett att uppnå. De fick visserligen inte tillgång till Restaurangbolagets tjänster, men de hade heller inte intresse av dessa. Ändamålet var samhällsförbättrande. Men ersättning för den förnedring som en diskriminering för med sig skall, enligt vad som sagts ovan, som utgångspunkt bestämmas typiserat. Därav följer att även om det skulle vara utrett att den utsatte varit oberörd av kränkningen, rätt till ersättning i regel föreligger. Med den utgångspunkten kan inte en avsaknad av förnedringskänsla i sig utgöra jämkningsgrund.s. 328